SF Julkalender 2020 – #19: ”Jag byggde Europas vassaste anfallsvapen”
I dagens lucka berättar Adrian Pihl Spahiu om när han tog Ronaldinho, Kaká och Kim Källström till Italien – och kammade hem Serie A.
SF JULKALENDER 2020 – TEMA: BÄTTRE TIDER
När Adrian Pihl Spahiu, redaktör på Alltid Blåvitt, tänker tillbaka på bättre tider kastar det honom tillbaka till 2003 och en fiktiv värld där han och några kompisar spelade föregångaren till Football Manager. Ett spel som gjorde att han fick upp ögonen för ett italienskt lag – som i dag blivit nästan lika bra i verkligheten som de var under Adrians styre.
När man blir ombedd att skriva en text om bättre tider en säsong som denna är det väldigt lätt – kanske för lätt – att cirkulera tillbaka till temat ”publik”. För är det inte just den gemenskapen som gör att så många av oss ändå dras till fotbollen? Att stå på läktarna tillsammans med nära och kära och skrika sig hes. Att sova i obekväma ställningar på flygplatser och tågstationer med er – förhoppningsvis blåvita – halsduk ihoprullad till en tillfällig kudde?
Listan på minnesvärda ögonblick som fortfarande fyller hjärtat med värme kan göras lång. Och även om jag själv tycker att IFK Göteborg är tusentals gånger viktigare än landslaget så går det inte att blunda för de fina minnena från de stora mästerskapen och hur de förmår involvera även de som annars inte bryr sig så mycket om fotboll.
Minnen av hur hela kontor stannar upp, och arbetsplatser har matchvisning i fikarummen och vi som faktiskt är engagerade i fotboll ombeds organisera med bakgrund till matcherna, förutsättningar och olika quiz. Minnen av att sitta eller stå utanför Nya Latin en varm lördag och tillsammans med ett gäng främlingar fira vad som länge såg ut att bli en seger mot Tyskland i gruppspelet värmer fortfarande.
Trots att alla dessa minnen gör mig varm finns det ändå ett vemod i dem. Det är något jag inte kommer få uppleva på ett tag. En säsong av Allsvenskan har precis blivit bortkastad och att titta tillbaka på när det var bättre känns bara som att strö salt i såren.
Så jag tänkte försöka fokusera på ett minne som gör mig varm, och som vi alla kan återskapa här och nu.
Det var under högstadiet. Hösten 2003 vill jag minnas. Jag och mina vänner har skaffat oss Championship Manager 4 – spelserien som var föregångaren till Football Manager. Jag och mina vänner bestämde oss för att starta en egen liga med några lag. Vi ville inte spela i Sverige för då skulle alla bråka om att få leda Blåvitt, så istället valde vi att spela försöka hitta lag i ett annat land. Efter att ha letat runt lite föll valet på Italienska Serie B.
Serie A skulle utökas, vilket innebar att hela fem lag skulle gå upp och ett sjätte lag fick kvala. Det kändes som en bra serie för vårt lilla kompisgäng, där vi inte hade behövt stjälpa varandra så att säga. Om alla spelade bra så skulle alla kunna gå upp samma säsong.
Så vi skulle välja lag och alla tittade vi på lite olika faktorer. En polare valde ganska snabbt Palermo eftersom han tyckte deras rosa tröjor var riktigt fräcka. En annan fastnade för Catania.
Själv ville jag ligga steget före mina kompisar, och tänkte att bara för att vi sagt att vi inte skulle välja storlag med mycket pengar så betyder inte det att vi inte kunde välja lag med potential till mycket pengar. Jag hittade ett lag som hade ungdomsakademi av högsta rang, hade ett namn som började på samma bokstav som mitt, och grädden på moset, hade en spelare som fått ikonstatus där såväl som i Blåvitt.
För den som inte redan listat ut det, eller som läst mig nämna det här på Twitter förr, så var spelaren Glenn Strömberg. Han var lagkapten för sitt italienska lag och har efter karriären bosatt sig nere i norra Italien. Laget, som då var ett jojo-lag som pendlade mellan Serie A och Serie B har idag en helt annan status i fotbollseuropa. Laget var Atalanta.
Omgående valde jag ut spelare som såg ut att vara lovande i U-laget och flyttade upp dem. Den enda äldre spelaren som fick vara kvar i startelvan var Cristiano Doni, som var mil bättre än alla andra i laget då.
Annars gavs mycket speltid till spelare som Andrea Lazzari (som var en av de där spelarna som kunde bli hur bra som helst på CM, men som inte blev något nämnvärt i verkligheten), Ricardo Montolivo, Giampaolo Pazzini, Alex Pinardi, och Davor Vugrinec. Även om Motolivo och Pazzini hade rätt framgångsrika karriärer i verkliga livet också kan vi med säkerhet säga att deras karriärer gick bättre i min CM-save.
Jag reade snabbt ut spelare äldre än 27 som jag kunde få pengar för, och använde pengarna jag fick till att köpa in spelare jag kände till som jag trodde skulle bli bra. Även om det sved att ge pengar till Djurgården (som skulle ha hiskeligt bra betalt med motiveringen att de precis fått in honom från Häcken) så köpte jag loss Kim Källström för en på tok för stor peng. I efterhand har jag fått lära mig att även Kim var en sådan där spelare som var otroligt bra på CM4. Lyckades knyta till mig Alexander Farnerud och kände att jag hade något bra på gång.
Första säsongen började knackigt. Min unga trupp gjorde inte så bra ifrån sig som jag hade hoppats på, men när jag flyttade upp mina yttrar och gick från 4-5-1 till ett 4-3-3 och började mata inlägg på Pazzini (som var grym på huvudet) gick det bättre. En stark andra halva av säsongen innebar en fjärdeplats och uppflyttning.
Väl i Serie A fick jag ett väldigt lukrativt erbjudande från Juventus för Kim Källström och vips var han borta. Med min numera rätt ansenliga pengapåse skickade jag ut mina scouter för att hitta nästa stora stjärna. Slängde ut mina trådar i det icke-existerande kontaktnätet. Det dök upp en del intressanta förslag från bland annat Argentina, och jag satt i förhandlingar om en lovande mittfältare därifrån när något annat dök upp. Från Brasilien fick jag uppgifter om en spelare som skulle kosta en slant, men min scout lovade att han var värd pengarna.
Jag tittade lite på spelaren, och blev genast intresserad. Han hade höga betyg i alla delar av sitt spel, och indikationen var att flera andra storklubbar var intresserade. Min pengapåse räckte på inga sätt till för att värva honom, men genom att erbjuda en gigantisk vidareförsäljningsklausul, och en stor prestationsbaserad bonus till den brasilianska klubben kunde jag till sist få tillstånd att diskutera kontrakt med spelaren.
Han verkade inte så intresserad av pengarna utan ville komma till en klubb som trodde på honom, och när jag lovade honom en startplats så skrev han glatt på.
Det var historien om hur Kaká i en alternativ värld gick till Atalanta och inte Milan.
Efter att ha slutat på en femte plats kunde jag säkra spel i UEFA-cupen när nästa stora övergång kom. Paris St. Germain hade problem med en spelare som inte ville vara kvar. De erbjöd mig att köpa loss honom ganska billigt, och även om han hade dålig statistik från Paris så kände jag igen hans namn från VM året innan. Han hade bytts in mot England och gjort ett frisparksmål där.
Med fler löften om vidareförsäljning och prestationsbonusar kunde jag även locka till mig Ronaldinho.
Med Montolivo och Kaká på mitten som fördelade ut bollar på Farnerud och Ronaldinho som sedan matade in dem på Pazzini i straffområdet kunde jag bygga Europas vassaste anfallsvapen.
Mina vänner försökte så gott de kunde stänga sina kanter, sätta in fyrtorn i mitten, men det gick inte att stoppa den offensiva kvintetten. När de stängde luftrummet lät jag Ronaldinho gå in i banan och skjuta istället.
Säsongen efter det kammade jag hem Serie A, och med mitt unga lag som redan då var näst intill ostoppbara insåg mina vänner att dominansen skulle fortsätta en lång tid framöver. Mycket till Sao Paolo och PSG:s förtret hade jag inga som helst planer på att någonsin sälja Kaká och Ronaldinho vidare. Med Champions League-pengar och en utbyggnad av arenan på gång kunde jag istället höja deras löner och etablera Atalanta som en maktfaktor i europeisk fotboll.
Sommaren 2005 hade jag och vännerna sedan länge slutat spela på den saven. Men när familjen körde förbi Bergamo på bilsemester lyckades jag övertala dem om att svänga av motorvägen för att köpa en matchtröja. En matchtröja som på inga sätt passar mig idag (15-årige Adrian var betydligt mindre än 30-årige Adrian). Det tog nästan en hel dag av vår semester, och jag tror hela familjen hatade mig lite den veckan, men för mig var det värt det.
För mig finns bara Blåvitt. Men skulle jag ha ett andralag, är det tveklöst Atalanta.
En del av mig vill tro att föreningen tog efter mig och att jag lade grunden för det Atalanta vi ser idag. En annan förstår såklart bättre. Det var inte jag som upptäckte Kaká. Han hade de siffrorna av en anledning. Det var inte jag som ”räddade” Ronaldinho från PSG. Han var redan en storstjärna.
Men känslan det gav mig sitter kvar än idag.
Varje gång jag läser namn som Innocent, Marcolini, Mingazzini, Bellini, Dabo, Zauri eller Defendi så tänker jag tillbaka på timmarna framför Championship Manager. Hur vi diskuterade taktiker i skolan. Hur man chattade på MSN med varandra samtidigt som man spelade (för ingen hade ju en mikrofon till datorn på den tiden).
Den här texten blev en tillbakablick på minnen som gör mig glad. Men det bryter också mot temat ”bättre tider”. För även om det är en tillbakablick så tror jag att den bästa tiden för just det här är just nu. Förutsättningarna för att spela FM med vänner, att ta del av ett sammanhang har aldrig varit bättre. Det finns ett starkt community runt FM och det går att snacka taktiker och spelare i oändligheter.
Så istället för att det här blir en tillbakablick till en fotbollsvärld som vi inte kommer få ta del av på ett tag, så hoppas jag att den här texten och tillbakablicken kan hjälpa någon som saknar gemenskapen att hitta den på en annan plats.
