SF Julkalender 2020 – #2: ”Hela Olimpico vibrerade som bara Olimpico kan”
I dagens lucka berättar Erik Winell om ett minne han håller kärt då han återger sitt första ”Derby della Capitale” mellan antagonisterna Roma och Lazio på Olimpico.
SF JULKALENDER 2020 – TEMA: BÄTTRE TIDER
Att gå och se fotboll det här året har sedan i våras varit få förunnat. Sportälskare världen över drömmer om att få återvända till favoritlagets arena för att se och uppleva idrotten på plats med alla intryck, ljud och lukter som hör till.
Roma-redaktionens Erik Winell skriver i dagens lucka om en speciell match han minns med glädje. Nämligen det italienska huvudstadsderbyt – mer känt som ”Derby della Capitale” – mellan Roma och Lazio hösten 2017 som var hans första derby på plats på anrika Olimpico.
Hösten 2017. En helt annan höst än denna. ”Håll-avstånd”, Folkhälsomyndighet och coronavirus var fortfarande begrepp som ingen, förutom kanske någon på just folkhälsomyndigheten, ens funderade på att ta i sin mun.
Jag själv befann mig denna höst i världens vackraste stad. Hade jag inte kärat ned mig i Rom innan så föll jag denna höst pladask för Rom. För trånga gränder utan slut, för varma sena novemberkvällar, för eftermiddagspromenaderna längs Tibern… Ja ni, listan kan göras lång men det är inte där vi ska stanna.
Istället skiftar vi blicken mot en viss kväll den här hösten. Nämligen den 18:e november.
Jag hade vänner på besök och vi gjorde väl allting som ska göras i Rom och lite därtill. Colosseum, Foro Romano, Vatikanen och så vidare. Det handlade ju om att även övertyga mina vänner om varför denna stad helt enkelt är den vackraste. Och så föll allting sig så fint att höstens höjdpunkt kom den helgen. Derby Della Capitale. Roma mot Lazio.
På universitetet var detta veckans stora samtalsämne. På kaffebaren dit jag gick på morgnarna var derbyt det enda som vi ventilerade. I tidningarna var det ”derby-derby-derby”. Jag hade varit på en del andra stormatcher den hösten och nog anat att derbyt var en stor grej i Rom, men så här?! Wow! Att få vara på plats en hel vecka inför ett derby är få förunnat och ger verkligen en fantastisk upptrappning till själva crescendot, matchen.
Sen kom så matchen. Den mäktigaste fotbollsupplevelsen jag någonsin fått vara med om. Hela dagen gick staden som på nålar inför kvällen. En märklig tystnad på Piazza Del Popolo. Lugnare än vanligt på gatorna och på marknaden. Roma- och Lazio-flaggor sågs överallt. Tidningarna dissekerade varenda liten detalj av det som skulle kunna hända. Förväntan låg som ett täcke över hela staden.
När solen började gå ner över de sju kullarna började vi den långa promenaden bort mot ett upplyst Olimpico. Bussar som skrapade i backen av allt folk. Vespor i tusentals vars förare och passagerare tidigt försökte komma till arenan och få bygga upp stämningen.
Genom biljettkontrollen. Upp för de grå betongtrapporna. Roma-tröjor med Totti på ryggen överallt. Sista steget på trappan – oj vad jag saknar det – och allting öppnade upp sig. Gräsmattan, strålkastarljuset, de fyllda curvorna och inte minst sångerna.
Roma-hymnen rullade över hela den södra delen av stadion. De Rossi kliver ut på plan. Jublet och förväntan ökar än mer. Den cigarettrökande damen bredvid oss tar fram sin kanske tionde cigarett för kvällen. Pappan bredvid lyfter upp sin treåring (så klart med Totti-tröja) för att se när alla ställer upp sig. Och så, vi är igång.
Av matchen minns jag kanske inte särskilt mycket detaljer. Det var en tuff kamp. Perotti drog in en fin straff. Nainggolan med en ruggigt vass markboll in i nät, Lazio reducerade på straff. Överallt var det kamp. Överallt var det De Rossi som liksom symboliserade hur hela Roma spelade ut sitt register den kvällen.
Sen. Slut! 2–1. Grazie Roma i högtalarna. Den storrökande damen bredvid oss hade kastat iväg alla sina fimpar och storgrät av lycka. Kramar till höger och vänster. Den unga pojken sprang ner till plexiglaset för att vara så nära firandet som möjligt. Pappan sprang efter, vrålandes Roma, Roma, Roma! Hela Olimpico vibrerade som bara Olimpico kan. Euforin var total. Gåshud överallt! Roma var bäst i stan! Men vi kunde lika gärna ha vunnit VM-guld!
Med tiotusentals segerrusiga Romanisti vandrade vi därefter hemåt genom ett novembervarmt Rom. Slank in på en trattoria och åt middag tills klockan slog efter midnatt. Utanför alla dessa vespor med rödgula flaggor. Livet som Romanista hade nått en höjdpunkt jag aldrig kommer att glömma.
En dag, en dag är vi tillbaka!
