SF Julkalender 2020 – #3: ”Livet slutade där och då att existera”

SF Julkalender 2020 – #3: ”Livet slutade där och då att existera”

Bakom lucka nummer tre finner vi Torleif Wikströms berättelse om tre misslyckade finaler för favoritlaget Bollnäs och den stora längtan efter ett SM-guld.

SF JULKALENDER 2020 – TEMA: BÄTTRE TIDER

Livet blir inte alltid som man tänkt sig och det är det här året ett praktexempel på.
 
I dagens lucka skriver Torleif Wikström om hur något dystert kan vändas till något sporrande. Nämligen favoritlaget Bollnäs stora hunger efter ett guld. För trots att man varit oerhört nära har man inte lyckats lägga vantarna på pokalen på nästan 65 års tid.
 
Men Torleif ser resan mot målet som en drivkraft och gestaltar det i texten nedanför.



”Det är kul med bandy” var det någon som sa. Och det stämmer nästan jämt för oss Hälsingar som ser bandy som en nationalsport som är rotad långt tillbaka i våra rötter. Som Bollnäsfans så längtar man efter det där guldet i modern tid. Javisst, vi har två guld, det första kom mot Örebro (3–2) 1951 inför hela 26 612 personer på Stockholm Stadion. Just Stadion i Stockholm var länge finalarena innan Söderstadion tog över 1966. 
 
Bollnäs GOIF vann också finalen 1956. Även den gången mot Örebro och även då med 3–2 och nästan 21 000 såg den matchen. Men det var då det, nu nästan 65 år senare väntar vi fortfarande. 
 
Men visst skulle vi haft ett guld också i modern tid, kanske redan 2010. Efter en final som går till tiderna som den mest ovärdiga, då snön fullkomligt bombarderade Studenternas i Uppsala. På den ena sidan stod Hammarby och på den andra sidan Bollnäs. På läktaren såg man knappt någonting alls, då blötsnön fastnade i ansiktet medans traktorerna försökte få ren isen så gott man kunde.
 
Ett stort fiasko och parodi i bandy slutade med 3–1-seger till Söderlaget. Och ska man vara riktigt ärlig så borde matchen aldrig fått spelas i dessa förhållanden. Tänk att träna o spela en hel säsong för att sedan aldrig få chansen att visa hur bra man är. Det året var Bollnäs verkligen ett vinnarlag, men naturens lagar satte stopp. Men det skall sägas tydligt att Hammarby också var väldigt värda det där guldet efter många försök.
 
Året efter vallfärdade Bollnäsborna återigen till Uppsala i mars månad. Tåg, bussar och bilar styrde kosan mot finalen med stort F. Nu skulle vi väl vinna ändå? Laget hade verkligen spelat en fartfylld och underhållande bandy och med en spelare som Per ”Myran” Hellmyrs i toppform, så kunde väl inget gå snett?
 
Sandvikens AIK var vår motståndare. Solen formligen dränkte hela Uppsala den dagen och en lång pilgrimsvandrig tog sin början då hela Bollnäs befolkning i orange och blåa färger vandrade genom studentstaden mot Arenan. En mäktig syn, och sjunga det kan vi verkligen! Läktaren på studenternas gungade sedan av glädje då Bollnäs öste på och tog greppet mot ett smått chockat Sandviken. Men Stålmännen från viken kan aldrig räknas bort. Och då domaren visslade för full tid så lyste ett oavgjort resultat på tavlan. Förlängning skulle komma, eller snarare Sudden Death – plötslig död? 

Ingen ville förlora detta. Att förlora nu var lika med att sedan aldrig mer vilja se bandy spelas igen. En match som jag som supporter sedan barnsben skulle vilja kalla den bästa och mest sevärda finalen någonsin. Den hade allt, kamp, fantastiska mål, dramatik, och till sist ett slut som inte ens Alfred Hitchcock skulle kunna fantiserat ihop.
 
Bollnäs prickar först stolpen. Sedan kommer ett domslut som jag tror förändrade alla Bollnäsbors syn på livet. Vår stora stjärna Per Hellmyrs avgör matchen då han efter ett frislag glider igenom och sätter bollen. Jublet bland oss fans når inga gränser. Kaos, kramar, gråt och glädje. Men vad händer? Domarna diskuterar. En linjeman har sett något, vad? Sedan kommer det. Offside!? Man kan se målet om och om igen efter, och hur man hittar en offside där finns inte ens i vår vildaste fantasi. Vi blev helt enkelt där och då bestulen på guldet. När det sedan avgörs så görs det dessutom på ett sätt som får hela havet av gungande Bollnäsfans att frysa till is. Ett frislag, Daniel ”Zeke” Eriksson kröner sin karriär i Sandviken då han skjuter via en Bollnässpelares rygg och ställer Timo Oksanen i målet. 
 
Plötslig död…
 
Man står som i chock och ser glada svartvita spelare kramas i stora högar. SAIK-fansen springer ut på isen och jublar över ytterligare ett guld. Traditionens makt är stor.
 
Sandviken och dess spelare ska ha all heder, de gjorde något ingen trodde var möjligt, då man länge var nedtryckt i den så kallade bryggan. 
 
Som i en bubbla så försvann man bort och lämnade både tid och rum. Livet slutade där och då att existera – det som inte kunde hända hade hänt. En säker ledning hade förvandlats till en mardröm, en hemsk overklig dröm som vi nog aldrig kommer att glömma så länge vi lever.
 
Hela bussresan hem kunde sedan liknas med en begravning. Allt var tyst, på sin höjd några viskningar hördes, och där och då så hade man tappat all tro på sporten och vår chans att vinna en ny final.
 
Idrott är inte alltid rättvist, och efter dessa två finaler 2010/2011 lärde vi oss att ett SM-guld i bandy inte är något alla människor får uppleva, vi vann men ändå inte. Det är den bistra sanningen och något vi alltid kommer att få leva med. Hade man idag haft fotbollens VAR-granskning… Ja då hade vi segrat, så enkelt är det. 
 
Att vi sedan även förlorade mot Ärkerivalen Edsbyn 2017 med 3–1 gör inte saken bättre. Dock har vi lärt oss en sak, bandy är så mycket mer än bara idrott i Hälsingland, bandy är ett sätt att andas och leva för oss. Och vi ger oss inte, någon gång ska vi ta det där guldet, var så säkra, vi ger oss aldrig. Och trots att vi saknar det där guldet i modern tid så har vi ändå fått vara med och uppleva dessa fantastiska finaler. Det är det inte alla supportrar som får göra.
 
Många lag har vunnit och är mätta på guld medan vi fortfarande ser resan mot målet som själva drivkraften. ”Vi är Orange & Blå, Både Inuti och Utanpå”

God jul!

Torleif Wikström2020-12-03 08:15:00

Fler artiklar om SvenskaFans