SF Julkalender 2020 – #5: ”Jag blir fortfarande lycklig och tårögd”
I dagens lucka tar Peter Kempe oss tillbaka i tiden till en novemberdag 2009 då Modo hade inga mindre än Peter Forsberg och Markus Näslund i laget.
SF JULKALENDER 2020 – TEMA: BÄTTRE TIDER
Det fanns en tid då Modo ansågs vara en av Sveriges bästa hockeyklubbar och hade flera stjärnor till sitt förfogande. I dag får vi ta del av en historia som innefattar både Peter Forsberg och Markus Näslund.
Modo-redaktionens Peter Kempe berättar här nedanför om ett minne han aldrig kommer glömma och som fortfarande påverkar honom känslosamt när han ser tillbaka på det.
Det hade säkert varit enkelt att välja SM-guldet 2007 som minne eftersom det är den merit laget Modo fått under min livstid, men jag väljer att berätta om ett minne jag upplevde på plats.
Mitt minne utspelar sig under slutet av 2009. Den 17 november blev det klart att Markus Näslund skulle återuppta sin hockeykarriär och göra comeback i Modo-tröjan, då var Peter Forsberg redan klar för spel. Första gången dessa två legendarer skulle spela tillsammans i den röda tröjan sedan 1993.
Peter Forsberg hade förvisso hunnit spela några matcher redan när det var dags för Näslund att göra sin comeback, men eftersom ”Foppa” hade haft bihåleproblem hade han missat matchen innan. Niklas Sundström hade också varit skadad och skulle återkomma till spel till matchen mot Rögle den 28 november 2009. Jag såg till att jag och mina bröder skaffade biljetter och åkte upp på den matchen, vi åkte de elva milen och såg till att vara där i god tid så vi inte skulle missa något.
Redan på lineupen kände man att det här hade potential att bli en kväll utöver det vanliga i ett fullsatt Fjällräven Center (om än namnet inte hade trätt i kraft ännu, det skulle ske först vid årsskiftet). Först presenterades målvakten Niklas Svedberg, följt av backarna Jens Westin och Mattias Timander. Efter det blev det då dags för nummer 21 att presenteras, applåderna var så höga att man inte ens en gång kunde höra vilken låt Foppa hade på lineupen. Spotlighten var på honom och det kändes som hyllningen hade kunnat pågå hur länge som helst om de inte hade skiftat fokus. Niklas Sundström presenterades till sin klassiska Eminem-låt och det klappades minst lika högt och ”Susse” fick åka runt på isen även han.
Sedan var det då dags. Arenan släcktes ner, ståplatspubliken skanderade ”ställ er upp” till sittplatspubliken en stund och Markus Näslund presenterades av en speaker vars röst brast lite på slutet av känslorna. En helt magisk stund och Näslund fick de ovationer han förtjänade.
I själva matchen skulle Forsberg och Näslund spela med Per Svartvadet, men lineupen med Sundström blev ett fantastiskt minne som fortfarande finns att se på Youtube.
Det tog fram till den tredje minuten innan man såg första glimten av magi på isen. Näslund tar fram pucken från egen zon, fintar en gubbe på egen blå och lägger fram pucken till Svartvadet. ”Svarten” tar sig in i anfallszonen, droppar till Foppa som skjuter i stolpen. Allt såg så enkelt och flytande ut, på ett sätt man inte sett i Örnsköldsvik på länge varken före eller efter denna stund.
De hade ett anfall strax efter där två Rögle-spelare checkar Forsberg som är vänd mot sargen med ryggen in mot isen, men han lyckas ändå hitta en öppnande passning till Näslund, som hittade en framåtåkande Timander som gav Svartvadet en fin chans som dock inte resulterade.
Efter nio minuter fick Modo spela fem mot tre, Näslund hade pucken på höger sida om målet och kunde spela fram Forsberg på andra sidan med ett helt öppet mål som han inte kunde missa. Motsatta roller med tanke på att ”Foppa” egentligen alltid setts som playmakern och Näslund avslutaren.
Det jag dock minns mest av allt från den här matchen inträffade i period två, efter cirka tolv minuters spel. Peter Forsberg åker upp med pucken från egen zon, så som Modos arena är uppbyggd så anfaller de bort från ståplats i mittenperioden, så på vänster sida iväg från oss. Han har en otrolig fart, och vänder fullständigt ut och in på motståndaren (som jag tror är Porseland), så pass att han håller på att gå ner på knä när han ska vända sig om för att jaga efter. Nästa ögonblick är vad som verkligen definierar ”Foppa”, han väljer att inte spela Markus Näslund som åkt sig till en bra yta vid bortre stolpen, utan han lägger en passning snett bakåt, en halv centimeter ovanför isen, som Hannu Pikkarainen skjuter direktslagskott på. SMACK, så sitter pucken uppe i Nihlstorps stötkryss, det är det högsta jublet jag hört i arenan och alla är i fullständig eufori – hockeypoesi på hög nivå. Jag blir fortfarande lycklig, tårögd och ryser när jag ser det här målet i efterhand. Det var så påtagligt att det här var en helt magisk kväll, som gjord för att få hylla firma Forsberg/Näslund.
Jag vill lyfta min hatt och tacka för showen och att jag fick uppleva den.
Det är egentligen otroligt att Modo missade slutspel den säsongen. Man släppte in ett mål med två sekunder kvar i sista matchen som lämnade en med en otrolig tomhet inombords, för i ett slutspel med det här laget vet man aldrig vad som hade hänt.
Jag kommer alltid att komma ihåg den här kvällen, och det är just 2–0-målet som sticker ut mest.
