”Är det möjligt för er att spela 2–2 mot Danmark?”
Ta chansen att få sommarens hetaste fotbollsbok och en prenumeration på Magasinet Offside för bara 249 kronor.
Tack vare ett samarbete mellan SvenskaFans och Magasinet Offside har du nu möjlighet att få sommarens hetaste fotbollsbok i brevlådan.
"Somrarna vi minns" är en samling av Offsides hyllade reportage om sex av Sveriges mest framgångsrika VM och EM, allt från silvret på Råsunda via straffarna i solen till nederlaget mot Holland i EM 2004.
Dessutom innehåller boken ett unikt bildmaterial och massor av nyskrivna uppdateringar, anekdoter, bakom kulisserna mm.
Som läsare av SvenskaFans får du boken Somrarna vi minns och hela tre nummer av Offside för bara 249 kr (ord pris 440 kr).
Det enda du behöver göra är att fylla i uppgifterna i formuläret, sedan kan du se fram emot en sommar och höst full av matig läsning.
I artikeln nedan kan du läsa ett utdrag från Offsides reportage om EM 2004. I huvudrollerna: Sverige, Danmark... och Italien.
******
2004
MARCUS ALLBÄCK OCH Henrik Larsson rusade efter Zlatan, försökte få stopp på honom genom att dra honom i tröjan, men Zlatans energi var för stark, han var tvungen att bara rusa, rusa, rusa och slog med armarna för att komma loss och träffade Allbäcks näsa som sprang läck.
Så fick de äntligen ner honom, lade sig på honom och Allbäck tänkte »det droppar blod på hans tröja« innan lagkamrat efter lagkamrat slängde sig på högen.
Efter matchen hamnade Lars-Åke Lagrell bredvid det italienska fotbollsförbundets ordförande Franco Carraro i arenans innandöme. Lars-Åke tackade för en god match och sträckte fram näven.
Carraro, före detta borgmästare i Rom, före detta turistminister, medlem i den Internationella Olympiska Kommittén, bara stirrade på honom. Han gick därifrån utan att säga ett ord.
Dagen efter: presskonferens på spelarhotellet. En utvilad Lars Lagerbäck fick omedelbart en italiensk fråga om den kommande matchen mot Danmark.
Frågan var väntad. 1–1-matchen var inte ens färdigspelad innan de italienska journalisterna räknat ut att det enda som kunde hindra Italien från att gå vidare var oavgjort med 2–2 eller mer mellan Sverige och Danmark.
Att Italien skulle slå Bulgarien tog de för givet.
– Det är ett derby som ingen vill förlora, sade Lagerbäck, och gled sedan elegant ifrån ämnet. Vi måste spela bättre än vad vi gjort i första halvlek i de två matcherna vi spelat. Nu har jag sett matchen en och en halv gång. Man ser annorlunda på det då än vad man gör på bänken. Vi gjorde en OK första halvlek, vi jobbade mycket. I andra spelade vi intelligent och jag måste ge en stor komplimang till spelarna. Jag kan bara nämna en sådan som Henrik Larsson som spelade på tre positioner i går. Att ha en sådan spelare med gör att man kan ändra mycket under matchen.
– Är det möjligt för er att spela 2–2 mot Danmark? Även med tanke på denna rivalitet …
– Kanske vore det logiskt för dig, men det är ingenting jag över huvud taget funderar på, log Lagerbäck.
Nu reste sig en stor och kraftig man i blå safariväst.
– Mr Lagerbäck. Italy is the country of Machiavelli. Som du förstår förväntar vi oss alltid det sämsta av människor …
– With all respect for Machiavelli, började Lagerbäck, och ett skratt spred sig bland åhörarna. Jag tycker att det är en teoretisk fråga. Vi fungerar inte så. Vi tycker inte man ska göra så. Vi tyckte att det som Totti gjorde häromdagen var fel, och det skulle vara lika fel att gå ut och spela en uppgjord match.
EFTER PRESSKONFERENSEN HEJDADES jag av den kraftige mannen i blå väst. Han presenterade sig som Paolo Marchi, från La Giornale.
– Please, tell me, what is the Swedish word for a match that is fixed?
Jag grubblade i några sekund.
– Well, we use the same word. »Fixad«, borrowed from English, I guess.
– No, no, you must have your own word!
– Well … »riggad« … but that comes probably from English as well.
– Unbelievable … in Italy we have at least 20 words for it!
Jag kände hur jag sögs in i ämnet.
När italienarna åkte ur Japan-VM försökte de få det till att domaren gjorde mål på dem, inte Sydkorea. Förmodligen var det också domaren som backade hem, inte Italien. På ett sätt var det deprimerande att de fortfarande var så fångade av yoyogi.
Samtidigt fanns det något beundransvärt i deras konsekvens.
Under en semester på Sicilien för några år sedan slog jag mig ner med några vänner på ett kafé på stora torget i Cefalú. Vi konstaterade direkt att det var just ett sådant ställe – med den bästa placeringen i stan, precis framför domkyrkan – där servitören skulle försöka blåsa oss. Mycket riktigt försökte han ta betalt för fem espresso när vi beställt fyra.
Eftersom det var stans bästa kafé hamnade vi där nästa dag igen. Samma servitör, samma försök.
Nu var vi helt enkelt tvungna att fortsätta gå dit. Beställde vi fyra drickor stod det fem på kvittot, samma med antalet kakor och koppar kaffe. Varje gång påpekades felen. Varje gång reagerade servitören, som förstås kände igen oss, med samma lätt förbryllade leende.
Det som på måndagen var komiskt, på tisdagen fräckt och på onsdagen riktigt irriterande, framstod efter en vecka som rätt och slätt fantastiskt.
– Tror du, sade jag till Paolo Marchi, att du kan lära mig några av orden?
Marchi sken upp.
– Först har vi inciuccio, sade han. Det kommer av ordet ciuccio, som betyder napp.
Han smaskade vällustigt på den imaginära tutten.
– Med det menar man att två människor är så nära varandra att de kysser varandra.
Jag försökte projicera fram en bild med Lars Lagerbäck kyssande Morten Olsen.
– Sedan har vi torta. Förstår du?
– Ja, erkände jag. Är det för att det är något man bakar?
– Precis, man vet ingredienserna och så bakar man ihop något. Sedan delar man tårtan mellan sig så att alla är nöjda med sin bit. Och så har vi umma umma.
– Umma umma?
– Just så. Det är fonetiskt. Du vet, det finns saker man inte kan tala öppet om.
Paolo Marchi intog en hemlighetsfull min och slängde nervösa ögonkast åt sidan. Sketchen fortsatte med att han nickade diskret och släppte ifrån sig ett hummande läte.
– Umma umma! sade jag.
– Just det. Eller intrallazzo, sade Marchi. Det betyder att något sker under bordet, i det fördolda.
NÄSTA DAG FICK Tommy Söderberg nog.
– Jag säger det igen, vi har ingen uppgörelse med Danmark!
Han bankade handen i bordet, knöt näven och slog sig för bröstet.
– Fotboll handlar om lidelse och värdighet. Fotboll är inte bara resultat. Det handlar om att göra en bra match och vara stolt efteråt. Man måste ha känslan att man har gjort ett bra jobb.
De italienska journalisterna rörde inte en min. La Stampas Roberto Condio, en liten man med spretig valrossmustasch, muttrade något om Sveriges match mot Lettland.
I italiensk TV hade den forne polske landslagsstjärnan och Juventusspelaren Zbigniew Boniek kallat den för en läggmatch, som gynnade Sveriges baltiska grannar Lettland på polackernas bekostnad.
Tommys ögon blev svarta.
– Såg du den matchen? frågade han.
Condio ryckte lättsinnigt på axlarna.
– Där ser du. Det är en massa snack här inne. Vi hade en obruten svit att försvara i den matchen. Vi kämpade, vi slet. Vi gjorde allt för att nå ett resultat. Vi missade en straff.
Själv gjorde jag mitt bästa för att spä på kontroversen. Italienarna frågade om och om igen efter svenska fotbollsskandaler och det kändes sorgligt att inte ha något att bidra med. Så kom jag på det: spelskandalen i bandy!
Ett kamerateam var blixtsnabbt framme. Reportern bad mig upphetsat att berätta om detta bevis på svensk omoral och osportslighet.
När strålkastaren släckts bad han mig förklara grunderna – elva mot elva, liten hård orange boll, is.
– But, tell me, how do they run on ice?
– Skates. They play on skates.
– Oh …
I korridoren utanför presskonferensrummet stötte jag ihop med Roberto Condio. Han såg bedrövad ut.
– Du förstår, egentligen tycker jag precis som Tommy. Fotboll handlar om lidelse och värdighet.
Han ryckte på axlarna.
– Men jag måste ju ställa frågorna. Det här är det enda folk pratar om hemma. När Italien möter Bulgarien kommer ingen, i barerna, hemma i soffan, att se på den matchen. De kommer att se Sverige-Danmark. De vill se om det blir en pastetta.
– Pastetta? sade Ulf.
– Det är en deg … eller smet … äsch.
Roberto Condio låtsades röra ihop något i en bunke, sedan tog han låtsassmeten och bredde ut den över min kropp.
– Panering! sade Ulf.
– Just det, sade Condio. Om jag panerar Mattias så ser man inte vad han egentligen är. Som med en uppgjord match. Pastetta!
Sista dagen före matchen mot Danmark. Jag pratade med Extrabladets Troels Christensen när Paolo Marchi kom joggande alldeles svettig och upphetsad. Han trängde sig ner mellan oss.
– De ringde från Italien och sa att din tidning skrivit att Olsen och Lagerbäck åt middag i Porto i går kväll. Stämmer det?
Troels höjde lätt på ögonbrynen.
– Jag vet inte. Jag följer inte det danska laget.
– Men det var i din tidning! Och det var mycket underligt, för den danska truppen bor ju inte i Porto utan i …
– Jag vet, jag vet, sade Troels. Vem hade skrivit?
Marchi kastade en snabb blick i sitt block.
– Jeppesen … Michael Jeppesen.
Ett milt leende spred sig över Troels Christensens ansikte.
– Och på vilken sida fanns artikeln?
– På sista sidan.
– Skämtsidan, sade Christensen torrt. Michael Jeppesen skriver humor.
– Men … varför …
Det syntes att Troels använde en enorm viljestyrka för att inte brista ut i ett gapskratt.
ANDERS ANDERSSON, som skulle ersätta avstängde Tobias Linderoth, hejade glatt på Brian Priske i det danska laget. De båda var bästa vänner under två år då de spelade i Ålborg. Mellberg och Mackan pratade med Thomas Sörensen, lagkompis i Aston Villa.
På den branta arenan yrde ett tätt duggregn som gjorde gräset såphalt.
Erik Edman morsade på sin före detta Heerenveenkamrat Daniel Jensen.
– Ska vi spela 2–2? sade Edman.
– Ja, det kan vi göra, flinade Jensen.
– Då får ni släppa in ett mål först, föreslog Edman.
Daniel Jensen bara skrattade.
Spelarna lämnade planen för den sista laddningen i omklädningsrummet.
Hedman vred upp volymen och alla skrek med i texten: »Ont, det gör ont, men det går, jag har klarat mig rätt länge, jag börjar bli van!«
MED KVARTEN KVAR ledde Danmark med 2–1.
Kom igen nu för fan, nu får ni släppa till, sade Anders Andersson till Thomas Gravesen.
– Ja men anfall för fan, anfall! sa Gravesen och garvade.
Tiden rann ut för Sverige.
Källström ersattes av Wilhelmsson.
Andersson ersattes av Allbäck.
Sverige spelade återigen med fyra anfallare på planen. All energi riktades framåt.
Micke Nilsson och Erik Edman lämnades ensamma med de danska kantspringarna.
Nilsson var chanslös.
78:e minuten: Isaksson tippade ett skott från Rommedahl till hörna.
84:e minuten: Ebbe Sand sköt över.
87:e minuten: Grønkjaer sköt över.
89:e minuten: Sverige var på väg ut ur turneringen.
Så fick Allbäck tag i bollen, jonglerade med den utanför straffområdet, och skickade ut den till en framrusande Christian Wilhelmsson. Chippen bröt rakt ner mot kortsideslinjen, gjorde en back och slog ett inlägg som motades undan av Sørensen – rakt till en framrusande Mattias Jonson.
Han hann knappt se bollen gå i mål förrän hela högen kom hoppande över honom – Chippen, Mackan, Henke, Zlatan …
– Shit, jag får ingen luft, stönade Mattias Jonson nere vid gräset.
Ljungberg hoppade upp, Andreas Jakobsson.
– Jag kan inte andas, ropade Jonson.
En röst hördes överst från högen:
– Ta det lugnt nu, ligg kvar, tiden går …
Lagkapten Olof Mellberg.
Andreas Isaksson hade bollen.
Högst upp på topp gjorde sig Marcus Allbäck spelbar med en löpning.
Isaksson fortsatte att trampa på bollen.
Allbäck vände och sprang åt andra hållet.
Nu rullade backarna håglöst bollen mellan varandra.
Allbäck sprang en tredje gång, innan han märkte att René Henriksen stod stilla och bara såg på honom med en underlig min. Allbäck stannade upp. Han tittade på resultattavlan. 2–2 … 90 minuter … polletten trillade ner.
Domaren blåste av matchen. De svenska spelarna, avbytarna och ledarna rusade mot mitten av Sveriges planhalva för att krama om varandra.
Marcus Allbäck hörde en dansk röst bakom sig:
– Mackaaan, Mackaaan!
Thomas Sørensen sprang ikapp honom och lyfte honom från marken med en stor björnkram.
– Släpp ner mig, släpp ner mig för fan. Det här är pinsamt, försökte Allbäck.
På väg bort från den mixade zonen, på väg in till Ribeiro och fansens firande, stötte jag ihop med Roberto Condio.
Han gav mig en trött blick.
– Ja, sade jag. Det blev 2–2. Vad säger du, var det en biscotti?
Condio suckade.
– I 75 minuter var det en hederlig match. Sen var det umma umma. De sista femton minuterna attackerade danskarna inte alls med samma spets. Visst, man kan säga att Isaksson gjorde bra räddningar, men också att Ebbe Sand och Tomasson avslutade ovanligt dåligt. Och Sørensen …
Roberto Condio ryckte uppgivet på axlarna.
– En sådan världsmålvakt, varför gör han ett sådant misstag? Han lade ju ut bollen till Jonson.
