SF Julkalender 2020 – #1: ”De blev för oss människor av kött och ben”
Äntligen första december – vilket innebär startskottet på vår julkalender. Bakom lucka nummer ett hittar vi en historia av Himmelrikets Magnus Johansson.
SF JULKALENDER 2020 – TEMA: BÄTTRE TIDER
December är här och med det har det blivit dags att öppna den första luckan i vår julkalender – som är skriven av Himmelrikets redaktör Magnus Johansson.
Han berättar för oss om en resa till Florida för tolv år sedan där han fick en uppenbarelse om sina himmelsblå hjältar. Ett minne som han fortfarande håller kärt.
Säg den supporter som inte skulle betala i alla fall lite för att få umgås med någon eller några av sitt favoritlags spelare. Jag har frågat runt bland vänner och bekanta och alla har de någon som de gärna hade satt sig med över en kopp kaffe, en middag eller åkt buss med (!). Jag hade chansen 2008, men tog den inte riktigt så som jag på förhand trott att jag skulle göra.
Camp Canaveral hade vi döpt Himmelrikets resa till Florida till. Malmö FF, under Roland Nilsson och Hans Grens ledning, var där på ett drygt veckolångt läger. Tack vare en insamling bland våra läsare, ett litet bidrag från SvenskaFans centralredaktion men framför allt genom att vi öppnade våra egna plånböcker på vid gavel var Nisse Byrfors, Peter Lind samt undertecknad där för att bevaka allt som kunde tänkas hända. Vi fick till och med bo på samma hotell som laget, en tanke som de ansvariga i MFF i dag skulle skratta tills de kiknar åt.
Spelare och ledare hade sitt våningsplan där inga andra fick bo, vilket vi givetvis respekterade. Himmelriket bodde ett par våningar upp. Allt eftersom dagarna gick och träningarna avlöste varandra under den oftast varma februari- och marssolen vid University of Central Floridas anläggning strax utanför Orlando blev morsandet spelare och de tre supporterskribenterna emellan allt vänligare och tätare. Laget innehöll bland andra Ola Toivonen, Jonatan Johansson, Anders Andersson, Christian Järdler, Niklas Skoog, Guillermo Molins och Daniel Andersson. Att säga att Nisse, Peter och jag levde drömmen är inte att ta i.
Vi skrev och vi fotade, vi levererade mängder med material hem till våra läsare. Blott Sydsvenskan (genom den legendariske Håkan Malmström) av annan media var på plats. Eller, det där var en sanning med modifikation, för Himmelrikets utsända levererade texter och bilder också till Skånska Dagbladet för att dryga ut reskassan. På kvällarna gick vi ut och åt på någon av de många restaurangerna i närheten. Vi drack några öl, eller väldigt goda rom och color på dinern som sålde två till priset av en. Vi somnade helt slut, oftast så sent att det är mer rätt att säga tidig morgon än sen kväll.
Nästa dag: frukost, bilen till träningsanläggningen, se MFF i aktion, se ”Rolle” peka, höra Hans Gren skrika ut order som den konstapel han var, sitta i gräset med olika spelare och höra dem berätta in i min diktafon om kommande säsong, om det fantastiska i att vara i Florida när Sverige låg begravt i vinterskrud, om morgondagens träningsmatch. Så såg dagarna i stort ut.
Jag har varit på en hel del resor och läger med Malmö FF, men aldrig har jag kommit spelare och ledare lika nära som då. Det fanns en öppenhet hos de allra flesta, som kanske hörde till äldre tider. De vande sig vid att ha oss i sin närhet, vi vande oss vid att spelare som var något av idoler och föredömen konstant fanns runt omkring oss. Vi var för dem bara tre killar som älskade Malmö FF och de visste att vi inte var ute efter skandaler när vi skrev. De blev för oss människor av kött och ben.
Sista kvällen. Nere på bottenvåningen hade MFF hyrt ett större sammanträdesrum där de nya spelarna skulle få sin inkilning. Vi hade varit välkomna i stort sett överallt, till slut till och med på lagets våningsplan så länge vi skötte oss och inte störde, men till inkilningen var det stopp. Det var ingen idé att ens fråga förstod vi.
Nisse och jag, som vid den tiden bägge rökte, åkte titt som tätt ner till entrén och tog oss ut i den svala kvällen för våra bloss skull. Vi hade fortfarande några texter kvar att få färdiga och publicera. Dagen därpå var det hemfärd från Orlandos internationella flygplats. Vi var nöjda med lägret, jag minns att Nisse någon gång under kvällen sa till mig att detta var bland det roligaste han varit med om. Jag kunde inte annat än hålla med. Samtidigt var vi vansinnigt trötta; det blev inte många timmars sömn per natt, fast vi klagade inte en endaste gång. För som sagt, vi levde vår dröm.
När klockan närmade sig midnatt tog vi varsin flasköl och åkte hissen ner från vår fjärde våning på nytt. Peter blev kvar på rummet för att fortsätta med sitt fotoredigerande. Vi tände oss varsin Camel och hann inte så mycket mer förrän ett gäng MFF-spelare ramlade ut i den tidiga natten. Fram till oss kom några ur det äldre gardet.
De var lite livade, för även för dem var lägret nu slut och en inkilning är alltid en inkilning och snart skulle resan hem gå och sen väntade en lång säsong. Jag vill inte alls få er att tro att de var fulla eller ens speciellt onyktra, men säg så här, det märktes att de inte hade druckit vatten under kvällen. De slappande av på ett sätt vi inte upplevt tidigare. Det visade sig vara nyfikna på att höra våra intryck från resan. Våra intryck om dem som spelare. Hur pratades det om dem i supporterled? Hur var det att kuska land och rike runt för att se MFF spela? Alla frågor vi ställt dem under lägret, nu fick vi vara de intervjuade.
Någon lämnade oss efter en stund och berättade att han skulle gå in och lägga sig. En annan hämtade något att dricka och kom tillbaka med till oss att dela på. En tredje föreslog att Nisse och jag väl kunde hänga med till en pub vars namn jag nu glömt. Där skulle festen fortsätta och flera andra spelare skulle också gå dit.
Det självklara svaret på den frågan var förstås…
… ”eh, vi får se. Det är ju en dag i morgon också, och ja, ni förstår, vi är lite trötta”…
Och så tittade Nisse och jag på varandra och insåg hur jävla dumma i huvudet vi var som ens övervägde ett nej.
Så vi sa ja. Hängde på de två stora allsvenska stjärnorna genom mörkret, småpratandes som man gör och snart var vi framme. Hög musik. Mycket folk. Fram till baren, några Smithwick’s beställdes och som betalades av den ene spelaren. När vi efter en stund hade druckit upp dessa sa Nisse och jag till varandra, vi går hem.
Vi sa adjö till spelarna. Vi gick tillbaka till hotellet och till Peter som undrade hur många cigaretter vi egentligen rökt för vi hade varit borta en bra stund. När vi berättade allt för honom såg han ut som om han ångrade att han aldrig börjat röka. Och så undrade han varför vi redan var tillbaka, om vi nu hade haft så trevligt. Ett visst mått av undran om vi verkligen talade sanning anades hos honom.
Om någon hade frågat mig en vecka tidigare om jag hade velat gå ut och ta en öl med några av de här spelarna i Malmö FF hade svaret blivit ett ja utan att tveka. Oavsett klockslag, oavsett situation. Men efter att ha sett dem en hel vecka, pratat med dem dagligen, fikat i samma utrymmen, gjort den ena intervjun efter den andra så hade jag (i brist på bättre terminologi) vant mig.
Spelarna var inte längre bara idoler, de var också vanliga människor. Och när den transformeringen skett krävdes det inte mycket mer än trötthet och en tidig uppstigning dagen därpå för att tacka nej till att fortsätta vara med ett par allsvenska stjärnor som jag under många år tyckt så mycket om, och än idag högaktar. Det var en fantastisk slutpunkt på en redan fantastisk upplevelse, och jag bär med mig alla detaljer nästan lika tydligt som om det fortfarande vore 2008. Men det räckte så.
Dessutom hade vi ju några texter kvar att skriva, glöm inte det...
