SF Julkalender 2020 – #10: ”Åk hem till Gävle, ni ska ju vinna guld!”
I dagens lucka berättar Viktor Alner för oss om ett väldigt speciellt minne då han mot alla odds fick se sitt Brynäs tituleras svenska mästare på plats i Gävle.
SF JULKALENDER 2020 – TEMA: BÄTTRE TIDER
Att få vara med om att ens favoritlag vinner guld är nog de flesta supportrars stora dröm. Viktor Alner är en av dem lyckliga som fått uppleva det och berättar här nedanför om hur det gick till när han på plats fick se sitt älskade Brynäs bli svenska mästare.
Vad gör man inte för att få se sitt favoritlag vinna SM-guld? Jag tror att de allra flesta av oss hade vandrat över berg och simmat över hav för att vara med om en sådan sak. Det är något man vill vara med om igen, och igen. Ni som inte har fått uppleva det än – fortsätt dröm.
En gulddag är värd all möda och motgång som i slutändan tog en dit.
Säsongen 2011/12 skulle Brynäs IF få uppleva det. 13 år hade passerat sedan sist, och åren hade kantats av kvalspel och ekonomiska motgångar. Men Brynäs har på något sätt lyckats hanterat det och plötsligt stod huvudtränaren Tommy Jonsson och utropade; ”Vi ska ta SM-guld!”.
Tommy Jonsson var kanske den första tränaren på ett decennium som vågat yttra sig om en sådan sak i Gävle. För övriga hockeysverige höll förstås inte med. De tokskrattade och Sportbladets Lasse Anrell skrev i rubriken: ”Det håller inte Brynäs, ni slutar sist”.
Men i Gävle var det en helt annan attityd. Kanske var invånarna något less på all tragedi och elände. Inte nog med att Brynäs hade haft sina motgångsår, även Gävle som stad var en av de mest utsatta sedan finanskrisen. Det behövdes något glatt att tro på – och kanske var det just därför Tommy Jonssons lovord om ett SM-guld var precis vad en gammal hockeystad behövde.
Jag var själv en aktiv ungdomstränare i Brynäs IF säsongen 2011/12 och kunde ibland vara behjälplig på forwardsträningarna för juniorerna. Det fanns en känsla i hela föreningen den säsongen att vi skulle gå hela vägen – det fanns liksom inget annat.
Samma säsong började jag studera i Mittuniversitetet Östersund. Trots flytten från Gävle var jag kvar som ungdomsledare, om än inte aktiv, och samtidigt gjorde Brynäs en gedigen insats genom att först slå Frölunda i kvartsfinalen och sedan Färjestad i semin. I finalserien väntade Skellefteå AIK.
Skellefteå hade hemmafördel men Brynäs med Jacob Silfverberg i spetsen forcerade över dem och vann den första finalomgången med hela 6–0, andra matchen slutade 4–3 och den tredje blev 1–0 till Brynäs. Var det verkligen sant? Skulle det ske? Det var knappt så att någon ens vågade yttrade sig om att det här... kan.... gå...!
Det var guldvittringar så det stod härliga till, kanske lite för mycket. För plötsligt vann Skellefteå den fjärde omgången med 4–3.
Inför den femte spelomgången på bortaplan hade Brynäs bjudit samtliga sina ledare och personal samt sponsorer och medlemmar till en stormiddag i Läkerol Arena, som arenan hette på den tiden. Jag åkte hem från Östersund dagdrömmandes om att få fira ett guld. I arenan entré satt vi alla och törstade efter SM-guldet och man hade riggat upp en storbildsskärm vid entrén. Där satt vi, från klubbdirektör, ledare till supportrar och slets tillsammans mellan hopp och förtvivlan.
Men Skellefteå vinner på nytt...
Det blev alltså inget guldfirande och jag åkte besviket tillbaka till Östersund. Förvisso ledde Brynäs fortfarande matchserien med 3–2 i bäst av 7 matcher. Men Skellefteå hade nu vunnit två raka och på den här tiden var det ett lag man knappast ville ge något som helst luft under vingarna.
Kanske var det för mycket nerver som spökade eller så kändes det helt enkelt för mäktigt för att ens hoppas på det? Det är nästan så att man skäms över att säga det idag, men en del av mig hade nästan gett upp hoppet efter den förlusten. Vilket var sjukt att säga när vi trots allt ledde finalserien!?
På föreläsningen i Mittuniversitet dagen efter var jag depp. Jag minns inte alls vad föreläsaren i aulan pratade om, eller vilken kurs det var jag läste. Mina tankar var kvar i förlustmatchen mot Skellefteå. Det här med utbildningen var inte lika viktigt och jag for in i grubbleriet, tillbaks på det där målet som avgjorde gårdagens match.
Plötsligt blir jag väckt av en röst från den främre bänkraden som utbrister: ”Vafan gör du här?!”
När jag tittar upp kikar en hel klass med närmare 70 personer rakt på mig, inklusive professorn som säkert var mindre nöjd över att bli avbruten under redovisningen av hans senaste forskning.
”Åk hem till Gävle! Ni ska ju vinna guld!”
Det var en Johan som ropade. Han var ett Timråfan som precis som jag var djupt engagerad i hockey och han hade tidigare också varit ledare, fast i Timrå. Johan var kanske den enda i hela universitet som förstod min känsla. För det råder märkligt nog akut brist på hockeyintresserade socionomer i Sverige.
… och innan jag ens hinner svara på Johan hör jag en annan röst bakom mig.
”Nu har jag bokat din tågbiljett, den går om en halvtimma. Du hinner! Jag för anteckningarna åt dig!”, sade en kvinnlig röst. Hon var ett brinnande AIK-fan, fast i fotboll då och kunde inte bry sig mindre om ishockey. Men förstod ändå att hockeyn var viktig för mig och att det här var något utöver det vanliga.
En halvtimme senare sitter jag på tåget mot Gävle och kommer på nästa problem – hur sjutton skulle jag få tag på en matchbiljett?
För mitt tränarekort för Brynäs IF gällde inte längre. Brynäs hade nämligen tagit bort dem under SM-finalen i syfte att sälja mer platser. Vi ledare och tränare i föreningen, som alltid bara kunnat gå in på alla matcher, fick plötsligt gå samma väg som alla andra för att se finalen live – jaga biljetter genom att vara först till kvarn.
Som alla förstår hade det ju blivit lapp på luckan ganska direkt inför den sjätte SM-finalen hemma i Gävle där allt kunde avgöras, som sig bör vid en SM-final. De enda biljetterna som fanns var dem där 10 000 kronors-biljetterna som såldes på Blocket… såvida de inte var förfalskade.
Oavsett alldeles för mycket för en fattig 19-årig student som knappt haft ett ordentligt jobb tidigare.
Men hockeyfamiljen är som allra bäst när vi ställer upp för varandra, även om det kanske inte alltid är föredömligt agerande. För där i Läkerol Arena fanns det en publikvärd vid namn Henrik. Jag hade lärt känna Henrik under mina aktiva år i Brynäs IF. Vi pratade ofta med varandra under matchdagarna och han ansåg det vara fel att en ledare i föreningen inte fick se matchen live.
”Skriv när du är utanför, jag löser det. Men stå vid bortasupportrarnas ingång” smsade han.
Jag ställde mig utanför arenan på samma sida som bortaklacken kommer in. Ganska precis där C-More-bussen brukar parkera. Niklas Wikegård kliver då ut ur bussen, han var lika taggad som bara Wikegård kan vara inför en hockeymatch. Glatt tog han några extra steg hejade på de fans där utanför som kände igenom honom.
”Vilket lag vinner?!” ropade jag.
Wikegård svarar med ett brett leende, ”Brynäs såklart!” innan han snabbt försvinner in i arenan.
Kvar stod jag där i god tid innan match. Snart skulle busslasterna med Skellefteå-supportrar komma. Dessutom ser jag i ögonvrån hur två poliser närmar sig. De anar förstås att jag är en av alla dem utan matchbiljett som hade planer på att smyga in i arenan.
Det var en absurd känsla att arenan som alltid varit som ett andra hem för mig – där jag alltid har välkomnats med öppen famn sedan jag som en knatte i Brynäs Ungdom äntrade isen i B-hallen, nu var stängd, och samtliga vakter och poliser hade omringat arenan för att jag inte skulle få komma in…
Men så öppnas ena dörren och där står Henrik. Jag kliver fram med bestämda steg och ser i ögonvrån hur de två poliserna snabbt börjar att marschera emot mig.
Men Henrik lyfte bestämt sin hand emot poliserna.
”Han är med mig, det är lugnt!”
Och poliserna backar direkt.
”In nu, fort!”
Snabbt som attan skyndar jag mig… eller rättare sagt pressar jag mig in i mitten av ståplatsläktaren med perfekt sikt för att se Jacob Silfverberg skjuta det hårdaste handledsskott jag någonsin sett rätt upp i krysset och dessutom bli den spelare som gjort flest mål i en SM-finalserie genom tiderna.
Följd av Ryan Gundersons spikraka 2–0-mål.
I ett dånande jubel kunde Brynäs ta hem sitt 13:e SM-guld. Det var skratt, glädjetårar och ett dånande jubel i arenan. Jag mötte förresten de där två poliserna igen efter matchen, de log, skrattade och kramade allt och alla, inklusive mig. Det här var som sagt ett guld hela Gävle behövde, oavsett vilken roll du hade...
Förvisso ångrade mina klasskamrater i Östersund att dem erbjöd mig resan till Gävle. För den våren kunde jag inte tala om något annat än Brynäs IF.
Min tid som ledare i föreningen var dock över… men det var också då, året 2012, som jag blev skribent på SvenskaFans.
Men det är en annan historia.
