SF Julkalender 2020 – #11: ”Tårar av sorg förvandlades till glädjetårar”
Kevin Ståhlberg är det som står bakom dagens lucka och i den berättar han om en magisk period för åtta år sedan då Chelsea vann Champions League.
SF JULKALENDER 2020 – TEMA: BÄTTRE TIDER
Att vinna Champions League är enligt många det största en fotbollsklubb kan göra. För åtta år sedan lyckades Chelsea med den bedriften – trots att det var mycket som talade emot dem efter en annars svajig säsong.
Nu återger Chelsea-redaktionens Kevin Ståhlberg bakgrunden till triumfen och hur viktig en viss Didier Drogba var för att det skulle gå vägen.
19 maj 2012. Detta är en dag som för alltid kommer att graveras i alla Chelsea-hjärtan. Det var dagen Chelsea slog Bayern München på Allianz Arena. Det var dagen man fick utlopp för all sin glans och passion. Det var dagen då Chelsea blev Europas mästare. Det var dagen en dröm blev verklighet.
Roman Abramovich köpte klubben 2003 och detta inledde en ny era hos Chelsea. Ett decennium av framgång följde, ”Blues” håvade in varje inhemsk cup tillgänglig i England och dominerade det engelska ligaspelet tillsammans med Manchester United. Emellertid fortsatte den mest prestigefyllda europeiska trofén att vara frånvarande från troféskåpet i The Bridge, med ett Chelsea som var nära redan 2008. Men djävulen och domaren Tom Henning Øvrebø hade andra planer för att stoppa framfarten i Champions League den säsongen. Jaha, vad gör vi nu då?
Men något hände 2012. Något man aldrig kunde föreställa sig skulle kunna hända, i varje fall inte det året. Champions League-drömmen blev verklighet.
Säsongen 2011–2012 var en säsong fullt av tumult för Chelsea, där Andres Villas Boas blev av med jobbet några månader in i säsongen. Tyglarna överlämnades till Roberto Di Matteo, en före detta ”Blue”, men utan referenser på den stora scenen som manager. Hans första mål i Champions League var att få Chelsea ut ur gruppspelet, och detta kom i form av en måste-match mot Valencia. Matchen slutade 3–0 till Chelsea, med Drogba i huvudrollen även i denna match, ett mönster som skulle återupprepas gång på gång i de stora matcherna.
Chelsea var vidare till slutspelfasen i Champions League, för nionde säsongen i rad. Slutspelen är där miraklerna ägde rum. Ja, mirakel. Inte bara ett utan tre massiva mirakel som tog Chelsea till Europas topp. Först var det Napoli i sextondelsfinalen, emellan kom ett medelmåttigt Benfica, sedan var det Barcelona i semifinalen och i slutändan var det Bayern München i finalen. Dessa lag var utan tvekan de bästa i sina respektive länder, och alla Chelsea-fans säger emot sig själva om man inte villigt erkänner att alla lag förutom Benfica var ett steg före de blå. Det Chelsea-laget var förvirrade och håglösa i ligan, men de lyckades på något sätt vinna i Europa. Vägen till ära var inte understruken med vacker fotboll och glittrande mål, utan den präglades av tuffa matcher, med en vägg av elva spelare som gjorde livet surt för motståndarna. Sedan, från ingenstans, skulle Chelsea stjäla ett mål. Det var så man vann den största tävlingen i Europa.
Som supporter var varje slutspelsmatch en kombination av ren och skär ångest. Detta var extra påtagligt mot Barcelona i semifinalen. På papper borde Barcelonalaget ha krossat Chelsea med spelare som Puyol, Messi, Iniesta och Xavi. De dominerade mot Chelsea över båda matcherna, med nästan allt bollinnehav på Chelseas planhalva. Chans efter chans, skott efter skott, och på något sätt gjorde man inte mål. Detta berodde enbart på Chelsea-lagets rena beslutsamhet och hårda arbete. Varje spelare försvarade målet med sina liv, oavsett om det var Ashley Cole som rensade bollen från mållinjen, eller John Terry som kastade sig för att blockera skott, eller till och med Didier Drogba som stånga bort bollar på defensiva hörnor. Petr Cech också, som gjorde otroliga och ovärderliga räddningar över båda matcherna.
Varje spelare spelade tills blodet rann. Namnen jag just nämnde var förmodligen den största anledningen till att Chelsea vann Champions League. Drogba, Terry, Lampard, Cole och Cech bildade ryggraden som ledde laget till seger. De skapade också en krigsmentalitet bland laget genom sina ledaregenskaper. Det dessa spelare förkroppsligade vad det betydde för klubben och vad de kämpade för, men låt oss inte glömma resten av laget, för utan var och en av dessa spelare skulle drömmen fortfarande vara en dröm. Spelare som Ramires, Luiz, Bosingwa, Kalou och Malouda kämpade lika hårt, gjorde lika viktiga mål och gav aldrig upp.
Finalen var Chelsea mot Bayern München, hemma i München. Sagan var tänkt att avslutas, turen förväntades ta slut och Chelsea tas tillbaka på jorden. Men på något sätt höll turen i sig och beslutsamheten höll Chelsea vid liv. Bussen hade parkerats en gång när skott träffade Chelseas målram, Cech gjorde räddningar och straff missades. Sedan hände det oundvikliga. Müller gjorde mål i den 80:e minuten, och varje Chelsea-fans värsta mardröm hade precis gått i uppfyllelse. När Chelsea-fans hade tårar förändrade Drogba allt. Han nickade in Juan Matas hörna i den 88:e minuten och drog Chelsea in i förlängningen och vidare till straffsparkar. Det var bara passande att han i sin sista match för Chelsea tog den avgörande straffen och lugnt och behärskat slog in den bakom Neuer. Tårar av sorg förvandlades till glädjetårar. Laget spelade långt över sin potential och graverade föralltid deras namn i Chelseas historia.
