SF Julkalender 2020 – #13: ”En oändlig rad minnen av gemenskap”
I dagens lucka delar Per Malmqvist Stolt med sig av tre episoder från sitt liv som sammanflätar hans brinnande supporterskap till favoritklubben Everton.
SF JULKALENDER 2020 – TEMA: BÄTTRE TIDER
Sedan barnsben har Per Malmqvist Stolt följt Everton. Nu berättar han tre separata episoder från sitt liv som sammanbinder supporterskapet till klubben i hans hjärta och kärleken till staden Liverpools mer ruffiga kvarter med Goodison Park som mittpunkt.
Vi lever i en tid då minnen blir allt viktigare för att vi ska orka oss igenom en utdragen pandemi och samtidigt hålla liv i hoppet om att återigen få uppleva fotboll på plats i en gemenskap med andra trogna fans. När jag bläddrar bland foton från de senaste årens resor till mitt Merseyside, slås jag av hur viktiga de många små minnena är. I sammanhanget kanske obetydliga ögonblick, men som faktiskt binder ihop kärleken till fotbollen med platsen dit jag alltid vill återvända. Det är som en röd tråd genom livet.
Liverpool, oktober 2018, Everton vs Crystal Palace 2–0
”Welcome to shelter city”, konstaterar taxichauffören med ett varnande tonfall och trampar på gasen för att ta oss in mot mer civiliserade delar, helt ovetandes om att vi färdas på en parallellgata till vårt andliga hem – Goodison Park. Men ingen av oss orkar kommentera. Det är som det brukar vara för de som bara åker förbi. Visserligen ligger Goodison Park i en av Europas kanske mest eftersatta stadsdelar, men för oss svenska fans (Swedish Toffees) som reser dit med jämna mellanrum osar det fotbollshistoria om varje liten gata som leder in mot arenan.
Det är fredag kväll och väl incheckade på hotellet ger vi oss direkt tillbaka till området runt Goodison för att besöka en av de mer sunkiga pubar – Players – någon av oss någonsin frekventerat, men dit vi ändå återvänder år efter år med en glädje som endast motsvaras av barn på julafton strax före julklappsutdelningen.
Det är – som vanligt måste jag nog säga – rätt glest runt baren, förutom stamkunderna. Vi hastar dock förbi alla och likt VIP-kunder på en bättre stureplansbar tar vi oss uppför en trappa och in genom en mycket oansenlig – rent av risig – dörr där himmelriket öppnar sig. En våning draperad i Everton. Halsdukar, bilder och flaggor pryder väggarna. Där väntar också den legendariske lagkaptenen från 1980-talet – Kevin Ratcliffe – som ska köra en form av ”after dinner speech” inför 70-80 ditresta svenska Everton-supportrar. Som bonus anländer även hans lagkamrat från den tiden – John Bailey. Det blev en helkväll där Ratcliffe underhöll med historier från förr medan Bailey passade på att ta några gratisöl samt ett par selfies för att sedan snabbt smyga ut ur lokalen innan det blev hans tur att säga några ord.
Dagen efter var vi åter på plats runt Goodison. Som vanligt långt innan avspark, men i god tid för att hinna besöka alla pubar och ta in den där doften – ja, eller lukten... För när man svänger in på Goodison Road mixas fukten från luften med allehanda mat- och dryckliknande lukter – ofta rätt unkna – som i sin tur blandas med dofter av rykande heta pajer, fish and chips, friterad kyckling, hamburgare med stekt lök, svagt kaffe och öl. Öllukten kommer dessutom från två håll. Dels lite unket smygande från gatans kvarlämningar, dels från nyligen upphällda plastglas. Det är med andra ord en oerhört behaglig doft som värmer i hjärtat. Det är doften av ett andra hem sedan många år tillbaka, men drömmen om att leva med Everton föddes långt tidigare.
Boden, januari 1981, Evertons vs Liverpool 2–1
Mitt supporterskap tog fart under andra halvan av 1970-talet, men det skulle cementeras i en match några år senare. Närmare bestämt FA-cupens fjärde omgång i smällkalla januari 1981. En match där för övrigt både Kevin Ratcliffe och John Bailey deltog som unga och lovande backar. Solen på Goodison värmde genom tv: n samtidigt som det ångade kylslaget från spelarnas munnar. Dock inte riktigt samma iskalla kyla som omfamnade lägenheten hemma i Boden. Klassiska Tipsextrakontraster.
Det blev en sådan där magisk eftermiddag som man så sällan får uppleva numera, sannolikt eftersom man är mer blasé, äldre och därmed inte tar in allt som en tioåring kan göra, men också för att passionen växt till en gemenskap.
FA-cupen var the shit på den tiden. Varje match som en final. Även om ligatiteln var det stora målet så var FA-finalen den stora scenen för spelare såväl som fans. Just denna match i den fjärde omgången hade dock ytterligare en krydda. Everton skulle ta emot ärkerivalen Liverpool i ett derby som då betydde allt. Idag tonas de nästan ned för att hålla fokus på Champions League-platser med mera. Men då var det allt. Precis allt. Inte minst för en tioåring.
När jag än idag går in och ser tio minuters sammanfattning av matchen på YouTube, känner jag fortfarande hur pulsen ökar. Tempot är frenetiskt och Goodison Park är packad på ett sätt som vi inte längre kan uppleva i dessa sittplatstider, faktiskt så till den milda grad att det står folk på kyrkan som ligger i hörnet av arenan.
En ung forward vid namn Imre Varadi gör en kanonmatch och i mitt tioåriga sinne så finns han överallt och spelar som en gud. Everton vinner med 2–1 och Varadi gör ett av målen. Jag var därefter helt övertygad om att Varadi skulle bli en av världens bästa spelare. Det blev han inte. Han blev inte ens så långvarig i Everton, utan gick vidare i en karriär som nog gör honom till en av de mest flyttbenägna spelarna i engelsk toppfotboll. För egen del visste jag dock där och då att det fanns bara en klubb och en arena. Någon gång i livet skulle jag stå bland de där 53 800. När jag blev vuxen och tjänade tillräckligt med pengar. Jag ville dela min passion med den blå gemenskapen.
Liverpool, december 2018, Everton vs Watford 2–2
Måndag kväll. Jag har tagit tåget från Stoke till Merseyside. Varje gång jag är i England ser jag till att det finns en möjlighet att se en Everton-match. På senare år har det blivit allt oftare.
Denna kväll lyste Goodison i all sin prakt över hustaken medan jag hastade genom gränderna mot Goodison Road för att ta en Guinness på The Winslow, som är puben mittemot arenan. Man måste vara där flera timmar i förväg, annars är det knökfullt. Placerar mig vid ett av borden och läser andaktsfullt i matchprogrammet. Skådar upp mot väggarna, som är fyllda av målningar och fotografier på gamla Everton-storheter. Det är nu det är som bäst. Några timmar innan avspark.
I baren noterar jag ett känt ansikte. Det är en gammal huligan som skrivit en bok om sitt forna och våldsamma liv. Ett rätt vanligt fenomen sedan slutet av 1980-talet och framåt, då huliganlitteraturen exploderade, men jag känner endast till en Everton-huligan som gjort det. På gamla dagar har han gått och blivit agent och rent allmänt en figur man ser på en hel del foton i böcker skrivna av gamla spelare. I samma sällskap står också några äldre kvinnor och dricker vitt vin. Uppklädda och definitivt inte representativa för The Winslows normala klädkod. Skulle tro att det är fruar till spelare som lämnat oss för de gröna fälten uppe i himlen. Klubbens medieansvarige tittar hastigt in och lämnar över merchandise till den gamle huliganen. Där står också en viss Kevin Campbell. Firad center under en period då Everton kämpade med dålig ekonomi, men överpresterade, inte minst tack vare Campbells mål.
Ett rätt brokigt gäng på en minst lika brokig plats. Men på något sätt är det Everton och Goodison Park i ett nötskal. Ja, eller det är mångt och mycket engelsk fotboll i ett nötskal, där vi alla samlas – oavsett bakgrund – och tar en öl. En plats där man instinktivt känner att selfiebilder inte passar sig, för vi är alla lika inför matchen, inför Goodison och det handlar mer om en gemenskap än att gå på ett sportevenemang. Tyvärr är det ett sätt att uppleva fotboll som är på utdöende, då spelare, klubbar och hela cirkusen undan för undan distanserar sig och blir allt mer kommersialiserad i en värld som består av stora varumärken snarare än en gemenskap. Everton är dock en klubb som ännu står kvar med ett ben i det som fick oss att älska engelsk fotboll. Men frågan är hur länge?
Jag drog vidare mot Players, där jag skulle träffa en annan Swedish Toffee för en sista öl innan avspark, men jag kunde inte släppa tanken på att detta var precis det jag ville känna när jag som tioåring såg publikhavet från Goodison och att det också är kärnan i mitt supporterskap, en oändlig rad minnen av gemenskap på en plats jag älskar, som följt mig genom livet, som en röd tråd.
