SF Julkalender 2020 – #14: ”Som ett syrianskt bröllop på steroider”
I dagens lucka minns Martin Aghassi tillbaka till hösten för två år sedan då han fick uppleva när hans älskade AIK titulerades svenska mästare i Kalmar.
SF JULKALENDER 2020 – TEMA: BÄTTRE TIDER
Att ens favoritlag vinner guld är speciellt. Att närvara när ens favoritlag vinner guld är något alldeles extra.
Just det berättar Martin Aghassi om i dagens lucka då han var på plats i Kalmar när hans AIK revanscherade sig och kammade hem guldet efter att veckan dessförinnan ha misslyckats på hemmaplan.
50 000 AIK:are på en arena. Alla var där med ett gemensamt mål. Vi skulle se AIK ta sitt första guld sedan 2009, denna gång på hemmaplan.
AIK mot Gif Sundsvall i den näst sista omgången säsongen 2018. Det fanns inget annat än en AIK-vinst. Nationalarenan gungade och stämningen var bara positiv. Jag stod på Norra med en polare och rösten var borta innan matchen ens hade dragit igång. Champagnen stod på kylning, detta gick bara inte att sjabbla bort. I halvtid ställde vi oss ännu närmare planen för att vara redo vid planstormingen. Ett guld på hemmaplan, vilken dröm.
90 minuter senare var 0–0 fastställt. Antiklimaxens mamma.
Jaha, det blir väl borta mot Kalmar FF istället. Biljetterna var redan säkrade månader i förväg, men tanken var inte att guldet skulle säkras där nere. Matchen borta mot Kalmar skulle vara en enda stor AIK-guldfest, inte en avgörande match. Det går inte att ändra historien. Krysset mot Sundsvall var ett faktum och det fick bli en sista avgörande match. Minivanen bokades och åtta vänner tryckte in sig i den för en stökig resa ner.
Det starkaste minnet från den matchen var när vi gick upp för trapporna och ut mot läktarna. Det var svart överallt. Det var som att bli slagen på käften av sången som ekade från alla hörn på Guldfågeln Arena.
Åh upp på Råsunda – där spelar vi
Åh AIK – vinner guldet här i år
Det dånade av den ramsan. Festen fortsatte matchen igenom, alla visste, vem fan kan stoppa oss nu?
Frispark, nick, mål. Nu i efterhand har jag sett repriser och bilder och har förstått att målet firades precis framför min plats. Det hade jag ingen aning om då. Jag kastades mellan rader och var i famnen på någon okänd snubbe. Den euforiska stämningen som uppstod vid målet kan jag inte jämföra med något annat. Jag har stått i klacken under ett Milano-derby när det har gjorts mål, det var inte ens nära detta. Fan vad vi förtjänade detta.
De sista minuterna av matchen var som ett syrianskt bröllop på steroider. Klungor av onyktra överlyckliga människor som dansade, sjöng och hoppade. Planstormningen var en dröm, men när det skedde hade jag redan nått klimax i min lycka. Efter att ha stormat planen med mina vänner kände jag mig tom. Det var inte negativt, det var bara en lång dag, lång säsong och jag hade nått mitt mål. Jag var klar. Guldet var säkrat.
