SF Julkalender 2020 – #17: ”Dubbelhakan rörde sig i takt med stämbanden”
Axel Falk berättar i dagens lucka om en tågluff i Tyskland som ledde till bland annat en spontan fotbollsmatch, en missad hemresa och lite hederligt jävelskap.
SF JULKALENDER 2020 – TEMA: BÄTTRE TIDER
Att resa och upptäcka världen är något många saknar oerhört mycket. Axel Falk minns i dagens lucka tillbaka på när han gjorde just detta, då han våren 2016 tågluffade i Tyskland och fick uppleva en hel del i samband med matchen mellan Borussia Dortmund och Tottenham i Europa League.
Året var 2016. Det hade gått nästan ett år sedan jag stod på Katedralskolans trappa med studentmössa på hjässan. Under året som svept förbi hade jag jobbat och slitit, på riktigt för första gången i mitt liv. Men planen hade länge varit att försöka tågluffa under våren 2016. De flesta kanske tågluffar under sommaren, på grund av vädret, men jag valde våren. Anledningen var och är enkel – Bundesligas ”Rückrunde”.
2016 var jag ännu en relativ novis inom den tyska fotbollen. Jag hade följt Frankfurt några år på håll, hade sett en tysk match på plats i Tyskland (Dortmund – Mainz, 2014), men hade varken spenderat mycket tid utanför Berlin eller upplevt någonting av det på riktigt. Det skulle jag se till att förändra denna fagra vår.
Med Interrail i handen, bokningar på hostels och hotell gjorda (framförallt för att försäkra min kära mor och far om att jag inte skulle behöva sova på gatan) och min pappas gamla backpackerryggsäck fylld till bredden och snedden satte jag mig på tåget och försvann in i den tyska marsdimman.
Första stoppet var Bremen, sedan skulle resan fortsätta vidare i en slags båge. Ner till Koblenz, Köln, Heidelberg, Rothenburg ob der Tauber och Füssen i ett försök att göra en Schilleriansk rälsresa, för att sedan försvinna upp till Frankfurt am Main för ett rendezvous med bekanta. Tågluffen skulle avslutas med två nätter på Grand Hotel i Wien, middag på Michelin-restaurangen på hotellets tak, Le Ciel, och en kväll med Puccini på Staatsoper, ackompanjerad av min vapendragare sedan barnsben.
Under tågluffen, åtminstone fram till Wien, var jag dock helt ensam. Min första resa ensam. Jag hade varit i Tyskland 2006 med pappa, farbror och kusin under VM och sett Sverige mot Paraguay och Togo mot Schweiz. Sedan dess hade jag även varit i Berlin fyra gånger som Ung Ledare för Svenska Kyrkans församling i min hemort. Och därtill Dortmund 2014. Men under alla dessa resor hade min rörelse varit begränsad. Antingen var jag ett barn (tio år gammal under 2006), eller bunden till ett ansvar (under resorna med kyrkan) eller bunden till mina resplaner och en gymnasiestudents ekonomi (Dortmund 2014). Nu var jag fri. Jag stod på höjden och såg ut över det vida, dimhöljda fältet och suckade av rå och sorgsen romantik. Nu förstod jag Caspar Arne Friedrich.
Under den första delen av resan skulle jag åka genom Ruhr. Osnabrück, Bochum, Gelsenkirchen, Dortmund och Essen svischades förbi innan jag nådde fram till Koblenz som ligger långt från Ruhrs dimmiga gråsjaskighet och i en idyllisk korsning och delning av två magnifika vinfloder – Rhen och Mosel.
Jag hade knappt besökt Koblenz innan, men hade varit i Moseldalen med min vinfascinerade familj under VM 2006. Under sommaren 2006 hade vi varit i en liten by vid namn Cochem, vilket är den perfekta vinidyllen längs med Mosel, en pittoresk korsvirkesby med vinrankor på båda sidorna floden och ett magnifikt slott på toppen som blickade ut över byn och påminde besökare om vad som varit och inte längre är. När jag var där 2006 var det juli och väldigt varmt. När jag var där 2016, tio år senare, var det mars. Och kallt. Allt det jag en gång sett av Moseldalen var borta. All grönska, all idyll, alla människor – allt var bortfluget och jag önskade att jag aldrig återvänt. Det var egentligen ganska uppenbart. Mars i Tyskland är inte mars i Mexiko eller Bahamas, inte heller är det ens mars i södra Frankrike. Mars i Tyskland är nästan lika pisskallt som mars är i Sverige.
Jag hade varit ett vilddjur bakom lås och bom i många år, fastkedjad av min ignorans och anglofili. Fram och tillbaka vankade jag, med åren sneglandes på burens stävjande stänger. Länge verkade det som om det bara fanns tusen och åter tusen stänger av renaste volfram, som kedjade fast mitt sinne vid öarna i väst. Men längtan efter mening kan leka med ens sinne och i vissa fall även förvränga ens uppfattning om verkligheten. När min längtan till slut blev så stark att ingen bur, inte ens tusen stänger volfram, kunde hålla mig kvar flydde jag från mitt fängelse. En Rilkes Panther på språng mot fjärran land. Men när jag väl var fri, när burens kedjor var ett minne blott. Ja, då fann jag mig i en spökstad.
Hotellet jag checkade in på i Mosel låg en bit upp på en brant. Billigt, javisst, men framförallt pittoreskt och trevligt – på sommaren. I mars var jag den enda gästen på hotellet och den pittoreska sommaridyllen som hotellet säkerligen var hade blivit omvandlat till en iskall och ensam version av gästhuset Stegrande Hästen i Sagan om Ringen. Jag bara låg och väntade på att en Nazgûl skulle avsluta min misär. Denna misär ledde till att jag direkt febrilt letade efter någonting att hitta på.
Under hösten 2015 hade jag och en brittisk kille vid namn Alistair grundat en sida tillägnad den tyska fotbollen. ”Fresh off the Gegenpress” hette den och hade en relativ glansperiod under denna vår. Alistair, eller Ali som han kallas, bodde och studerade i orten Münster, som ligger i norra delen av Nordrhein-Westfalen. Eftersom jag inte var extremt långt från honom frågade jag om han var sugen på att ses. Han sade ja och informerade mig om att han var i besittning av två biljetter till den annalkande matchen i Europa League mellan Borussia Dortmund och Tottenham Hotspur. Detta var på onsdagen och matchen skulle vara dagen efter. Valet var självklart. Jag lade mig spänd och var lite mindre orolig för någon svart vålnad denna gång. Jag vaknade med en studs, fick frukost personligt uppdukad på ett stort bord (eftersom jag var enda gästen) och begav mig sedan mot Dortmund.
Jag kom till ölstaden Dortmund vid ungefär tolv. Matchen var 19:00 och staden började precis vakna. Jag började gå. Runt 14:00 hade jag gått runt halva staden och återvände till ett av alla torg i stadskärnan där jag såg att en rejäl bunt med Tottenham-fans hade samlats. Som inbiten och plågad Arsenal-supporter tog jag här chansen att jävlas så gott jag kunde. Jag köpte en öl, satte mig vid några som satt och pratade och fick frågan om vad jag trodde om matchen. ”Det kan bli svårt”, svarade jag. ”Dortmund är Europas bästa lag på hemmaplan och vi ser inget bra ut just nu. Fast det gör vi väl aldrig”, fortsatte jag och tog en slurk öl, väntandes på deras svar. Skulle de förstå att jag bara drev med dem? Inte då. En skrattade till och sade: ”Du har nog rätt. Men hoppas kan man alltid. Vinner vi idag tar vi hela Europa League, det tror jag i alla fall!”, svarade en av dem. Hans dubbelhaka rörde sig i takt med hans stämband och i ögonen kunde man nästan se alla generationer syskonkärlek som lett fram till hans intressanta yttre. ”Ja. Det är väl dags att vinna något, eller hur?”, svarade jag. De höll med och skakade på huvudet åt tiden som gått sedan klubben tagit en meningsfull titel. Jag svepte min öl och tackade för mig.
När Ali till slut kom till Dortmund runt 18 hade jag gjort en ”typisk Falk”. Min far brukar, när han är i en stad ensam en hel dag utan mycket att göra, gå ungefär två, tre mil, se vad som finns att se, upptäcka alla typer av delar av staden och, om det är läge, dricka några öl under tiden. Detta är speciellt typiskt under resor till Tyskland. Faktiskt är det en av mina favoritsysslor under matchdagar. Matchen började 19:00 och slutade 3–0 till Dortmund. Då Ali har Schalke 04 som favoritlag (may God bless his poor soul) och jag Arsenal var matchen en sådan som bara kunde sluta bra för en av oss. Det blev bra för mig, då jag fick se mitt lags rivaler uppleva en omvänd Pax Westfalica.
Vägen tillbaka till Cochem låg öppen för mig. Det fanns en tydlig plan och jag visste vilka tåg som skulle tas och vid vilken tid dessa gick. Det skulle kräva ett byte i Koblenz för att nå Cochem och jag var illa tvungen att hinna tills det sista tåget från Koblenz till Cochem, som gick 22:56. 21:05 skulle tåget från Dortmund till Koblenz gå. Det gick 21:20. Någonstans vid Köln insåg jag att det inte fanns en chans på jorden att jag skulle hinna med anslutande tåget hem till hotellet.
Jag drog upp mitt oavslutade bokmanuskript, som fanns med på resan för korrekturläsning, och hittade en penna. Jag började lista möjliga sätt att ta mig från Koblenz till Cochem på baksidan av manuskriptet. Inga rimliga möjligheter fanns. Nästa steg var att hitta väldigt billiga hotell i Koblenz. Men eftersom det var torsdag var få öppna vid denna tidpunkt, inte heller fanns det några lediga rum i centrum. Var skulle jag sova? På en bänk? Aldrig. Skulle jag gå runt i stan hela natten? Farligt, även i Koblenz. Känslan av frihet byttes ut mot hopplös hjälplöshet.
Då slog det mig – Interrail! Om jag kunde hitta ett nattåg som anlände till sin destination runt fem eller sex på morgonen skulle jag kunna sova på det. Så jag började leta. Stuttgart? Framme halv fyra. Nä, inte bra nog. Freiburg? Framme halv åtta. Utcheckning från hotellet i Cochem var elva, jag skulle aldrig hinna tillbaka. Bremen? Framme fem, skulle vara tillbaka i Cochem kvart i elva på morgonen. Perfekt!
Väl framme i Koblenz tryckte jag 20 nuggets på McDonalds, hoppade på nattåget till Bremen och vaknade upp klockan 04:56 på Bremen Hauptbahnhof. Jag tog en morgontidning, en kaffe på BackWerk och en morgonpromenad i en morgondisig Weserstadt. När klockan var slagen satte jag mig på tåget tillbaka till Bremen. Klockan var 07:15 och hotellvärdinnans alarm skulle snart ringa. Hon skulle ju göra frukost åt mig. En moralisk ångest satte sina vässade klor i mig och släppte först taget när jag ringde hotellet och berättade att jag minsann inte skulle behöva någon frukost denna fagra fredagsmorgonkvist. Hon frågade mig varför inte då? ”Jag är i Bremen.”, svarade jag. Det var tyst i luren i ett par sekunder. ”Ursäkta?”. ”Jag är i Bremen”, upprepade jag. ”Men jag lovar att jag hinner tillbaka till utecheckning”. ”Jaha, ja. Ungdomar. Nåväl, hoppas natten var kul”.
Resten av resan blev en rad upplevelser som både vidgat mitt sinne och smalnat av det. När jag blickar tillbaka är det helt omöjligt att inte bli nostalgisk och uppriktigt ledsen över den glädje som fotbollen har gett, men inte längre kan ge. Men det är förbannat onödigt att vältra sig i smutsen och det enda vi kan göra är att minnas och längta. Min tyska fotbollsvärld är en smal och trångsynt utopi och i denna utopi finns ingen plats för ledsamhet. Det är in i denna utopi jag vandrar när jag inte kan somna, när jag behöver tänka bort eller när jag är stressad. Världen med dekadenta tunnelbanestationer som luktar alla sorters rök, sjaskiga budgetöl ur en hårdplastbägare i en lerpöl utanför arenans åldrande grindar, currywurst och brötchen, julmarknad och glühwein, drömmar om otrolig triumf och tysk föreningsdemokrati. Denna värld blev jag varse våren 2016. Och jag kommer alltid vara den månaden tacksam.