SF Julkalender 2020 – #18: ”Han 'schackmattade' flera av sina kollegor”
Andreas Mitsis tar oss tillbaka till Greklands storartade bedrift då man vann EM-guld samt berättar hur det gått för det grekiska landslaget sedan dess.
SF JULKALENDER 2020 – TEMA: BÄTTRE TIDER
Om det är någon i Sverige som har koll på grekisk fotboll är det Andreas Mitsis. I dagens lucka berättar han om det fenomenala EM-guldet 2004 samt hur det gått och sett ut för det grekiska landslaget därefter. En resa som varit allt annat än spikrak.
Efter att ha fått frågan om att sammanställa en text med temat ”bättre tider” blev det med ämnet i åtanke ganska naturligt att koppla an till vårt grekiska landslag framför klubblagsfotbollen. När den generelle fotbollsintresserade personen i Sverige tänker på det grekiska landslaget går säkerligen i princip samtligas tankar till det högst oväntade EM-guldet 2004 och det mycket fina landslag vi besatt vid den tidpunkten. Många personer som undertecknad själv pratat eller diskuterat guldet med genom alla år efter triumfen har hävdat att vi hade väldigt mycket tur och det är i de flesta fall just ordet tur som dyker upp först på tapeten vilket får till följd att bedriften försöks förminskas.
Varför? Det frågar jag mig än idag. Är det avundsjuka? Är det den cementerade bilden av att vi enbart var ett defensivt landslag? Det kanske är lite av allt. Hur som helst behöver alla framgångsrika lag tur, det kan vi slå fast utan vidare. Men att börja i den änden är väldigt osmakligt.
Defensiven var onekligen prioriterad men det vi gjorde var i princip att spela utefter våra förutsättningar och det på ett helt mästerligt sätt med förbundskapten Otto Rehhagel, som var hjärnan bakom det hela i vår första stora internationella turnering på tio år – som vi tog oss till efter ett fint kval där vi slutade före bland andra Spanien i kvalgruppen efter att ha slagit just Spanien i Zaragoza efter ett fint distansskott av Stelios Giannakopoulos. Landslaget hade länge varit icke prioriterat, utan hade varit i skuggan av klubblagsfotbollen och allt vad det medförde. Men ”Kung Otto” kom att ändra på detta med sitt ledarskap.
Det fanns duktiga, pålitliga försvarare att välja på och hårt arbetande samt passningsskickliga mittfältare och med lite färre goda alternativ allra längst fram. Det var en trupp med passionerade och hungriga spelare där många också besatt viktiga ledaregenskaper. Tysken som var mycket taktiskt flexibel ”schackmattade” flera av sina kollegor under EM-slutspelet och vad som oftast glöms bort i sammanhanget när det talas om att vi enbart var ett defensivt landslag är att vi hade turneringens mest disciplinära passningsspel och kanske även det allra främsta överlag. På mittfältet figurerade Zagorakis, Basinas, Katsouranis, Karagounis, Giannakopoulos och Tsiartas.
Detta kliniska och tålmodiga lagbygge slog värdnationen Portugal både i öppningsmatchen i Porto på Estadio do Dragão och i finalen på Estadio da Luz i Lissabon. Ett Portugal som hade en ruskig upplaga med Figo, Rui Costa och flera färska Champions League-vinnare från Porto – samt en viss ung Cristiano Ronaldo.
Efter avancemanget från gruppspelet slogs regerande EM-mästarna Frankrike ut i kvartsfinalen som hade en Thierry Henry i sitt livs form och Zinedine Zidane med flera. I semifinalen utraderades turneringens kanske största favorit till att ta hem turneringen i Tjeckien som hade en gyllene generation med spelare som Pavel Nedved, Petr Cech och Milan Baros i spetsen. Det mycket duktiga Tjeckien fick respass efter att liberon Traianos Dellas skallat in en hörna i vad som hittills är det enda ”Silver Goal” som gjorts i en stor internationell turnering. I finalen besegrades sedan ännu en gång Portugal och även det målet kom till efter en hörna. Målnickare denna gång och stor guldhjälte var Angelos Charisteas som gjorde tre mål under turneringen.
Många härliga insatser, ögonblick och så vidare att med enorm glädje minnas tillbaka till: Euforin undertecknad och alla andra greker eller sympatisörer kände efter slutsignalen i finalen, obeskrivlig känsla. Det är en sak att nå en bit i en turnering men att gå hela vägen och vinna en turnering medför något ytterligare extra. Scenerna från Athen och övriga platser med greker runt om i världen. Markeringsspelet turneringen igenom med många grymma insatser från till exempel Seitaridis och Kapsis där den sistnämnde minnesvärt i princip markerade bort den drygt 20 cm längre Jan Koller i semifinalen. Vryzas livsviktiga mål mot Ryssland i den avslutande gruppspelsmatchen vilket är lätt att glömma bort. Tsiartas enormt vackra framspelning till Charisteas 1–1-mål mot Spanien i gruppspelet vilket kanske var hela turneringens finaste assist. Nikopolidis stabila målvaktspel turneringen igenom och mycket, mycket mer.
Det ska också tilläggas att eran fortsatte och höll i sig ända från dess att Otto Rehhagel tog över hösten 2001 till dess att hans ersättare Fernando Santos (förbundskapten 2010 till 2014) lämnade jobbet efter VM i Brasilien 2014. Vi fick en inte helt oväntad omedelbar baksmälla efter EM-guldet och missade VM 2006. Men sedan avancerade vi till EM 2008 efter ett exceptionellt fint kval (31 poäng och bäst av alla i det europeiska kvalet), men slutspelet blev tyvärr av flera skäl inte lyckat. Därefter kvalificerade vi oss till VM 2010 och det efter att ha slagit ut Ukraina i playoffen. Noterbart är att Fanis Gekas vann skytteligan i det europeiska kvalet med sina tio mål. I Sydafrika tog vi vår första VM-gruppspelsseger och slutade trea i gruppen bakom Argentina och Sydkorea, men framför Nigeria.
När VM var över lämnade Otto sin post och ersattes av Fernando Santos som under många år varit verksam inom grekisk fotboll och tränat flera av våra storklubbar. Portugisen var perfekt lämpad för jobbet och byggde vidare, men utvecklade även landslaget. En fortsatt solid och tät defensiv men med exempelvis mer logiska spelarval än vad Rehhagel hade under sina sista år som ansvarig. Kreativiteten var aldrig signumet för landslaget under varken Rehhagel eller Santos vilket irriterade många neutrala under Spaniens tiki-taka-glansperiod. Utan det handlade primärt om att vara kompakta, effektiva och en fungera som en stark enhet.
Vi vann vår kvalgrupp till EM 2012 före Kroatien och i slutspelet tog vi oss vidare från gruppen men åkte ut mot ett starkt Tyskland efter ett 4–2-resultat i kvartsfinalen. Vi förfogade vid tidpunkten över ett av världens mest svårslagna landslag vilket även gick att understryka statistiskt sett och vi tog oss till VM 2014 efter playoff mot Rumänien, där en glödhet Kostas Mitroglou var tungan på vågen med sina tre mål i dubbelmötet. I Brasilien blev det avancemang från gruppen tillsammans med Colombia medan Elfenbenskusten och Japan åkte ut. I åttondelsfinalen som än idag smärtar att tänka på tog drömmen slut efter en straffsparksläggning mot turneringens succénation Costa Rica. Trots spel med en man mer under större delen av den andra halvleken samt förlängningen gick det inte att vinna matchen, för det satte en fenomenal Keylor Navas mellan Costa Ricas stolpar stopp för. Ett extremt tufft uttåg eftersom vibbarna var enormt goda i Brasilien och det kändes som vi hade kunnat gå ännu längre i den turneringen. Allt det ovanstående skedde inom en tidsperiod på endast cirka tio år där två spelare, Karagounis och Katsouranis, var med på hela resan och det alltså för ett landslag som innan Rehhagel/Santos-tiden endast spelat ett EM (1980) och ett VM (1994) i sin historia.
Efter några riktigt mörka och svåra år efter VM 2014 – vilket alla är skyldiga till från förbundet till spelarna – hittade vi aningen tillbaka på rätt spår under Michael Skibbe i kvalet till VM 2018 och nu under holländaren John van ´t Schip kan vi också tyda en relativt positiv trend. Det väntar härnäst ett tufft, utmanande VM-kval mot bland annat Spanien och Sverige. Teoretiskt sett har det på senare tid på grund av en del förändringar blivit mycket svårare att nå ett VM än ett EM. Framgång sägs föda framgång och låt oss i alla fall hoppas att vi inom en hyfsat snar framtid kan få uppleva bättre tider igen tillsammans med vårt landslag, det skulle vara efterlängtat.
