SF Julkalender 2020 – #23: ”Du är inte helt förlåten, men jag vill ändå tacka dig”
I julkalenderns näst sista lucka skriver chefredaktör Linus Sunnervik om hur ett bortdömt mål ledde till att han blev en inbiten anhängare till Djurgården.
SF JULKALENDER 2020 – TEMA: BÄTTRE TIDER
I morgon är det så dopparedagen och årets julkalender går i mål.
Dessförinnan ska vi dock få ta del av chefredaktör Linus Sunnerviks berättelse om hur det kom sig att han började följa Djurgården – vilket var av något så ovanligt som ett bortdömt mål av Peter Fröjdfeldt.
Jag kunde inte sluta gråta.
Min pappa muttrade och försökte, förmodligen förvånad av situationen, trösta mig med två hårda klappar på ryggen när vi gick ut genom grindarna på Stockholms stadion mot hans felparkerade Opel vid KTH. Det skreks i frustration. En flaggpinne kastades i busken intill oss.
Det var söndag och Peter Fröjdfeldt med sitt domarteam hade rånat Djurgården på två poäng mot Gif Sundsvall. Zoran Lukic var vansinnig. Stefan Rehn var mest förvånad då han – liksom 13 000 andra på Stadion – visste att han stod i rätt linje när han hoppade upp och nickade in 2–1 i 94:e minuten på Niclas Rascks inlägg.
Men målet dömdes bort för offside. Djurgården halkade efter i guldstriden och i mitt 12-åriga huvud utspelade sig för första gången en okontrollerbar känslostorm.
Först: känslan att vara en del av det euforiska segervrålet som bröt ut. Sedan: den plötsliga förvirringen. Dömer han bort målet? Chocken. Som snart förbyttes till uppgivna gester och ilska. Jag förstod vad som hade hänt, och såg hur mina känslor speglades i ansiktena på alla vuxna människor omkring mig, nästan som en bekräftelse. På vägen ut från Stadion efter matchen landade allting i en känsla av maktlöshet och orättvisa, som man inte sällan kan känna som barn när andra bestämmer. ”Vi” hade gjort allting rätt men blivit lurade på något av det finaste man får uppleva. Det skulle senare visa sig att just det här domslutet, om man vill se det så, kostade Djurgården guldet 2001.
Jag kommer aldrig glömma den där kvällen på Stadion. Visst, vi hade varit där flera gånger i slutet på 1990-talet och sett ärkebrunkaren Michael Borgqvist leda Djurgårdens trupper på en skitig matta. Jag trodde att han spelade med en DIF-tatuering i nacken. Pappa förklarade att han hade tacklat en motståndare så illa att han hade fått ett jack och därför hade låtit håret växa ut på sitt skalliga huvud så att bokstäverna ”DIF” formades i nacken.
Vissa saker var svåra att förstå som 10-åring. Men känslan den här söndagskvällen på Stadion några år senare gick inte att ta miste på. Även om jag inte förstod det då, så föddes mitt supporterskap på riktigt den kvällen.
Det ledde mig till Djurgårdens redaktion på SvenskaFans, som jag skrev för i sex år. Det tog mig vidare i min journalistiska bana på Offside och Expressen och har idag tagit mig tillbaka det ärofyllda uppdraget att vara chefredaktör på SvenskaFans.
Du är inte helt förlåten, Peter Fröjdfeldt, men jag vill ändå tacka dig.
