SF Julkalender 2020 – #24: ”Den stora drömmen går i uppfyllelse”
I den sista luckan berättar Filip Wollin om sin kärlek till staden Hamburg och favoritlaget HSV i form av tre episoder som utspelar sig under samma tidslinje.
SF JULKALENDER 2020 – TEMA: BÄTTRE TIDER
Julafton är här och således har det nu blivit dags för den sista luckan. Ett sent avhopp gör att undertecknad – som arrangerat årets julkalender – får hoppa in och täcka upp för den. Det passar mig dock fint sett till temat då jag är en extremt nostalgisk människa.
Dagligen tänker jag tillbaka på mitt liv och att bläddra igenom galleriet – innehållandes över 6500 bilder – på telefonen hör till vanligheterna. Speciellt i dessa tider då det inte längre går att röra sig fritt här i världen eller besöka fotbollsmatcher. Två ting jag saknar något oerhört då det är det bästa jag vet här i livet.
Resor och livefotboll är således vad den här texten huvudsakligen handlar om – men även lite om livet i sig som har en tendens att gå upp och ner. Jag har valt att dela upp den i tre stycken som avhandlar separata episoder under en och samma tidslinje.
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge
Grusig i ögonen men full av förväntan kliver jag ombord på den skrikgröna bussen intill centralstationen i Malmö. Det är tidig fredagsmorgon i slutet av augusti och det var bara ett fåtal dagar sedan jag kom tillbaka från en långhelg i München.
Nu ska jag ut på färd igen och den här gången är Hamburg slutdestinationen. Där ska jag precis som i München kolla på fotboll och återigen är det mitt älskade HSV som spelar. Premiären borta mot de ständigt regerande mästarna Bayern München slutade som väntat med en brakförlust och vid det här laget är jag luttrad. Jag har nämligen aldrig varit på plats när HSV vunnit en tävlingsmatch – trots omkring tjugo tappra försök under bältet.
Min kärlek till klubben har de många besvikelserna till trots växt sig större och likaså passionen för resandet. Den stora drömmen är att en dag bosätta mig i Tyskland och under det senaste halvåret är allt jag kunnat tänka på att göra den till verklighet.
Solen strålar i Hamburg och sommarvärmen är intakt. Efter att ha checkat in på hotellet möter jag upp med min tidigare skribentkollega Helena Marjakangas – som är den person som fick mig att börja skriva här på sajten för tio år sedan. Jag berättar för henne om min dröm men att jag ännu inte beslutat mig för vilken stad jag vill bosätta mig i. Förbluffad över att höra detta tar hon med mig på en rundtur i staden och vi besöker platser jag aldrig tidigare sett. Det jag får skåda under turen gör att jag där och då bestämmer mig för att Hamburg ska bli min nästa hemvist. Jag minns än i dag – fem år senare – ögonblicket då vi stod nere vid Landungsbrücken medan solen började gå ner och jag fattade det som skulle visa sig bli mitt livs bästa beslut.
Dagen därpå var det så dags för match. Hemmapremiär mot VfB Stuttgart stod på schemat och mina förhoppningar om ett trendbrott var inte stora. Det var däremot min lycka över att jag beviljats ackreditering – vilket innebar att jag skulle få möjligheten att prata med Albin Ekdal efter hans första riktiga match någonsin på Volksparkstadion.
Blott sex minuter återstår när majoriteten av publiken bryter ut i ett vilt jubel. Pierre-Michel Lasogga har kvitterat till 2–2 och ser därmed ut att rädda sitt HSV undan ett nytt nederlag. Strax därefter väljer jag att bege mig ner till den mixade zonen för att stå redo när spelarna kommer.
Under färden ner för de många trapporna hör jag ett dovt mullrande och jag anar att det ofattbara hänt. Väl i den mixade zonen får jag mina misstankar bekräftade – HSV har tagit ledningen och det genom lagkapten Johan Djourou. Resultatet står sig under de avslutande minuterna och jag har alltså fått uppleva min första seger på plats utan att ha sett det avgörande målet. En högst ambivalent känsla sköljer genom kroppen, men förvandlas snart till genuin eufori efter en lyckad intervju med Ekdal. Grädden på moset var att jag fick hans matchanvända tröja och jag har aldrig tidigare blivit så glad över ett svettdränkt tygstycke med gräsfläckar på.
Den natten sov jag som ett barn och innan hemfärd åt jag frukost i den gigantiska stadsparken Planten un Blomen medan jag njöt av den tyska sensommarvärmen. Gårdagens upplevelser fick mig att dra på smilbanden och likaså vetskapen om att jag en dag kommer vandra på Hamburgs gator som en av stadens många invånare. Det är där jag hör hemma.
***
Den stora drömmen går i uppfyllelse
Sommar har blivit höst och höst har blivit vinter. Det nya året har precis tagit vid och jag sitter i min avskalade lägenhet i Ystad efter att ha sålt av de flesta av mina ägodelar när telefonen plingar till.
Det är meddelandet jag gått och väntat på de senaste dagarna. Meddelandet om att jag beviljats hyra ett rum i en lägenhet fem minuters promenad från Hamburg Hauptbahnhof. Där ska jag under det kommande halvåret bo tillsammans med två tyska killar i samma ålder som även de är tokiga i fotboll. Mitt livs största äventyr ska nu ta sin början.
Jag är både exalterad och nervös under bussresan till Hamburg. I bagageutrymmet under mig finns en mellanstor resväska och en sportbag bestående av kläder och ett fåtal böcker. Det är vad jag valt att behålla i egenskap av relativt nyfrälst minimalist. Allt annat har jag gjort mig av med förutom de möbler jag lämnat kvar i lägenheten i Sverige, som jag valt att hyra ut fram till augusti.
Sedan ett år tillbaka har jag på eget bevåg studerat tyska via en app i telefonen och jag känner mig allt annat än bekväm med att prata språket, men att kasta mig ut i det okända är något som eggar mig. Så när jag väl är på plats i Hamburg och anländer till lägenheten försöker jag mig på att kommunicera på tyska. Det dröjer inte lång tid förrän vi i stället snackar engelska med varandra och bara en timme efter min ankomst sitter jag i en bil på väg till IKEA för att köpa sängkläder. Hemma igen äter vi ”abendbrot”, som givetvis sköljs ner med öl medan vi lär känna varandra bättre.
Redan från första stund känner jag mig hemma i både lägenheten och i Hamburg. Det är mycket som är nytt för mig, men jag njuter i stora drag av att nu vara en del av min favoritstad i världen. Att varje morgon promenera på Lombardsbrücke med utsikt över Jungfernstieg med Rathaus, St. Michaelis kirche och Elbphilharmonie i bakgrunden. Att genomföra min löpträning runt Außenalster. Att på söndagarna bara vandra omkring planlöst och upptäcka nya stadsdelar, områden och sevärdheter. Och så givetvis att mer eller mindre ständigt ha det ståtliga tv-tornet Heinrich Hertz vakandes över mig. Min favoritbyggnad i staden då den symboliserar Hamburg för mig.
Det utan tvekan bästa av allt är dock att jag nu kan se varje hemmamatch med mitt älskade HSV. Till en början känns det overkligt, men människan är anpassningsbar och det dröjer inte lång tid innan det blir en självklarhet att med jämna mellanrum besöka Volksparkstadion.
Veckan innan min flytt till Hamburg anslöt Nabil Bahoui till HSV och med två svenskar i klubben har jag alltid någon att prata med efter matcherna. Bahoui är den jag kommer närmast och en vänskap börjar utveckla sig. Så det dröjer inte lång tid innan jag har en signerad Bahoui-tröja hängandes i mitt rum.
Under våren har jag blivit erbjuden att bevaka sommarens EM på plats i Frankrike och det krävs inte många sekunder innan jag tagit beslutet att åka. Veckorna innan avfärd spenderar jag på förberedelser inför mästerskapet. Bland annat reser jag runt i Tyskland och intervjuar svenska spelare. Jag får för första gången besöka städer som Heidelberg, Köln och Hannover – och min kärlek för landet Tyskland växer sig allt större.
På helgerna blir det oftast fest. För det mesta samlas ett större gäng i vår extremt centralt belägna lägenhet för att dricka öl och komma i stämning, innan vi beger oss ut i natten. Ibland blir det Reeperbahn, ibland någon svartklubb nere i hamnen och några gånger kommer vi inte längre än till vår egen kvarterskrog mittemot St. Georgs Kirchhof. Den gemensamma nämnaren är att vi sällan kommer hem igen förrän tidig förmiddag dagen efter. Som svensk småstadsbo är det en stor omställning då jag är van vid att krogen stänger klockan ett på natten – vilket bara är lindan av en blöt festkväll i Hamburg.
I början av juni är det så dags för mig att lämna lägenheten och mina medboende som blivit som bröder för mig. Fem veckor med fotboll i Frankrike väntar och under min sista kväll i Hamburg samlas alla mina nya vänner hemma hos oss. Vi sitter uppe hela natten och bara snackar och njuter av varandras sällskap. Vi har blivit en sammansvetsad grupp och det är med stor sorg i hjärtat jag konstaterar att ett fantastiskt kapitel i mitt liv kommit till ända. Minnena är oändliga och trots att det bara hunnit passera drygt fyra månader sedan jag på vinst och förlust begav mig ner till Hamburg har jag vuxit något enormt som människa.
Den stora drömmen hade förverkligats och mitt livs största äventyr hade blivit en succé. Men jag var inte nöjd där och jag visste redan innan jag lämnade Hamburg att det här inte var sista gången jag refererade till staden som mitt hem.
***
En fullkomligt magisk december
Efter fem minst sagt intensiva veckor i Frankrike bestående av många resor och matcher spenderar jag en vecka nere i Schwarzwald för mig själv innan jag återvänder till lägenheten i Ystad. Det dröjer inte lång tid innan vantrivseln gör sig påmind och en dag i oktober har jag fått nog och bestämmer mig på ren impuls för att säga upp hyreskontraktet.
Det lilla jag har kvar i lägenheten säljer jag för småsmulor och nu äger jag verkligen inte mer än vad som ryms i mina två väskor. Jag har bestämt mig för att leva nomadlivet fullt ut.
Ödet för mig till Berlin. Där öppnar sig ett avgrundsdjupt mörkt hål som girigt slukar mig och jag genomlider ett personligt helvete. Det är först tre månader senare när jag återvänder till Hamburg tillvaron börjar ljusna. Jag bosätter mig i ett litet råtthål intill Volksparkstadion och införskaffar en begagnad sportcykel som blir min bästa vän. Livsglädjen kommer succesivt tillbaka när jag cyklar omkring och upptäcker nya områden i stadens utkanter.
Under höstens början återvänder jag till Sverige för att genomföra en operation. Min plan är att spendera två veckor på svensk mark och sedan återvända hem till Hamburg och fortsätta med mitt stora projekt ”Tyskland runt med Wollin” – som går ut på att jag ska försöka besöka samtliga arenor i både Bundesliga och 2. Bundesliga under en och samma säsong. Av den anledningen planerar jag in operationen under ett landslagsuppehåll för att inte gå miste om någon match.
Operationen går dock inte som det är tänkt och jag förlorar mycket blod. De två veckorna jag avsett åt vila och rehabilitering hemma hos min syster förbytts mot två veckor på intensivvårdsavdelningen i Malmö med rädsla för att jag ska drabbas av blodförgiftning. Därefter väntar sex långa veckor där jag till största del är sängliggande, innan jag så smått börjar kunna känna mig som en 24-åring igen.
Mot slutet av november är jag i tillräckligt god form för att kunna stå och gå utan komplikationer och jag börjar genast leta ivrigt efter en lägenhet att bo i under december. Det dröjer inte lång tid innan jag fått napp och snart sitter jag på tåget ner med mina två väskor som mitt ständiga resesällskap.
Bara några veckor innan min eländiga vistelse i Sverige lär jag känna en svensk med inflytande i Hamburgs supporterkultur. Vi blir goda vänner och i samma veva som den nya säsongen drar igång börjar jag umgås med HSV:s ultras. En helt ny värld öppnar upp sig tack vare min nyfunne kamrat och innan matcherna på Volksparkstadion dricker jag öl tillsammans med den inre supporterkärnan, för att sedan vid avspark kila in på pressläktaren där jag har min egen plats i och med årskortet jag försett mig med.
Nu är jag äntligen på väg tillbaka mot mitt gamla liv. Dessutom är december i antågande och är det något tyskarna kan så är det julen. Exakt överallt gör den sig påmind i form av smyckade gator och torg, dekorerade byggnader – och så klart julmarknaderna. Har du någonsin besökt Tyskland juletid är du medveten om vilket monumentalt spektakel det är. Dimman av glühweinångarna ligger tät och klirrandet av de målade porslinsmuggarna hörs i takt till de klassiska jullåtarna – givetvis omgjorda på tyska.
Efter att ofrivilligt spenderat två månader i ett grått och rått Sverige är obeskrivligt skönt att få komma hem igen och mötas av denna enorma julstämning. Flertalet kvällar spenderas på någon av stadens många julmarknader tillsammans med vänner för att bara umgås och ta igen det förlorade tiden.
Jag börjar också träffa en dansk tjej och redan efter vår första dejt är det som att vi är ett par då vi trivs oerhört bra i varandras sällskap. Hon läker mina sår från tiden i Berlin och vetskapen om att jag i början av januari flyttar ner till Frankfurt gör ont då jag blir tvungen att lämna henne. Samtidigt har jag vid det här laget fått erfara att inget varar för evigt och försöker i stället göra det bästa av den tid vi har tillsammans.
Matcherna duggar tätt hela månaden och även om HSV inte vinner en endaste är det en sann lycka för mig att återigen vara på plats. Jag och Ekdal har med tiden lärt känna varandra allt bättre och hans upptränade försiktighet gentemot mig i egenskap av journalist har börjat lägga sig. Vi pratar nu om mer än bara fotboll och det gör mig lycklig då Bahoui inte längre är kvar i klubben.
Livet är verkligen på topp och jag kan bara skratta åt årets tidigare missöden. Varje dag är fylld med ren glädje från morgon till kväll och tiden flyter fram på ett långsamt men underbart sätt. Jag känner att jag åter lever mitt drömliv och det under min favoritmånad.
Året därpå skulle visa sig fortsätta i samma stil och jag refererar till det som det bästa i mitt liv. Men jag kommer nog aldrig glömma den här december – som var fullkomligt magisk från början till slut. Ett starkt bevis på att det är i Hamburg jag hör hemma och att livet som en minimalistisk nomad – alltid på väg någonstans – passar mig som handen i handsken.
En tid jag titt som tätt tänker tillbaka på dagar som dessa när världen inte längre är öppen och möjligheterna strikt begränsade. En vacker dag kommer det mesta vara som vanligt igen och jag vet redan nu vad det första som jag tänker göra är – åka till Hamburg, träffa mina vänner och se en match med mitt älskade HSV på anrika Volksparkstadion.
Frohe Weihnachten und ein glückliches neues Jahr!
