SF Julkalender 2020 – #8: ”Den näst störste svensken efter den store Z”
I dagens lucka berättar Håkan Ericsson om hur en spontanidé under en tågluff mitt i vintern tog honom till Italien och Parma där han fick träffa Tomas Brolin.
SF JULKALENDER 2020 – TEMA: BÄTTRE TIDER
Håkan Ericsson skriver vanligtvis här på sajten om Halmstad och Varberg, men när han ska berätta om ett minne som ligger honom kärt är det till södra Europa vi beger oss. Närmare bestämt Parma där en viss Tomas Brolin höll till under början av 90-talet.
Det är fredagen den 8 januari 1993 och även min födelsedag. Jag vaknar upp på ett hotellrum i Madrid där jag befinner mig med min kompis Johan. Vi är ute på en udda vinter-tågluff som ganska hastigt blev bestämd eftersom Johan nyligen gått och läst spanska och ville prova sina kunskaper.
Efter att vi vaknat till och fått lite frukost säger plötsligt Johan ”vad säger du Håkan, ska vi inte ta och avsluta resan med att se en fotbollsmatch?”. Ja, vi är ju i Madrid så det verkar väl som en ypperlig idé? Men glöm det! Spanien finns inte på kartan. Det är tidigt 90-tal och Serie A är vad som brukar kallas ”världens bästa liga” och där spelar också flera svenska landslagsspelare. Det är Italien som gäller och ingenting annat.
Att kolla upp vilka matcher som ska spelas i helgen är dock inte bara en googling bort som i dag. Men vi köper ett par spanska dagstidningar och lyckas till slut hitta det italienska spelschemat. Ganska snart hittar vi också det självklara valet. Parma med Tomas Brolin ska möta FC Genoa under söndagen. Att Parma ligger i norra Italien är också bra eftersom resan då inte blir så lång – 170 mil kan liksom räcka. På stationen i Madrid lyckas vi boka tågbiljetter som via Barcelona och franska rivieran ska ta oss till Milano och via en sista anslutning är vi framme i Parma tidigt söndag morgon.
Efter att ha införskaffat Parma-tröjor och halsdukar hamnar vi på ett café i stan där vi kommer i kontakt med en italiensk kille i vår egen ålder. Jag minns tyvärr inte hans namn men en sak han sa har etsat sig fast ”I’m a lonely guy, like to do things on my own”. Ja, en lite udda kille var det men liksom vi med ett stort fotbollsintresse. Det skulle också visa sig att han kunde fixa in oss mitt i Parma-klacken på ena kortsidan av Stadio Ennio Tardini.
”Forza, forza, forza, forza Parma!”. Hela jäkla läktaren på kortsidan gungar under oss där vi hoppar med i ramsorna innan match och det är inte utan att man blir lite fundersam över vad som skulle kunna hända. Från motsatta kortsidan hörs ramsor om att alla i Parma luktar fisk förklarar vår nyfunne vän. Rivaliteten mellan Parma och Genoa är stor och går långt tillbaka berättar han.
Själva matchen då? Ja, ingen direkt höjdare som jag minns det men Parma vinner med 1–0 och avgör på frispark i andra halvlek och Brolin gör en helt okej insats på mittfältet. För första gången får vi också stifta bekantskap med colombianen Faustino Asprilla som gör ett inhopp och direkt sätter avtryck med sin irrationella stil. Asprilla som sedan skulle göra sig ett välkänt namn i fotbollshistorien även av andra anledningar än de rent fotbollsmässiga. I laget fanns även namn som den brasilianske målvakten Claudio Taffarel och italienaren Alessandro Melli som under Parmas succéår i början på 90-talet var en fruktad målskytt. Senare samma vår firar Parma sin dittills största triumf när man vinner Cupvinnarcupen.
Matchen är slut och vi är helnöjda med upplevelsen. Plötsligt säger vår värd ”would you like to meet Tomas”? Vi tror så klart han skojar men nejdå. ”No problem, we just wait outside the stadium”, säger han.
En halvtimme senare kommer han så, den store Tomas Brolin. Grabben som snurrade upp brassarnas försvar i fiasko-VM 90 och prickade in 1–2 bakom sin blivande klubbkompis Taffarel. Och som under hemma EM -92 stått för ett av den svenska fotbollshistoriens mest klassiska mål när han skickade hem England på Råsunda. Han som något år senare skulle ta plats i världslaget under VM -94.
Uppståndelsen bland italienarna är stor. Under tiden vi stått där och väntat har det nämligen spridits ett rykte om att det är Brolins bror som är på besök. Tomas själv är mest förvånad och undrar vad fasen vi gör där, några supporterbesök från Sverige verkar han inte så van vid den här tiden.
Men en okonstlad och tillmötesgående Brolin ställer upp på en bild och signerar min nyinköpta tröja. Här fanns inga spår av den tjurighet man senare fick höra om till exempel i samband ”vodka och juice”, landslagsbojkott och kanske framför allt de struliga åren i Leeds. Vi tar farväl och lämnar stadion. Men på väg in mot centrum hör vi plötsligt en bil som tutar – ”Brollan” vinkar glatt från sin röda Lotus som man ju sett i det där reportaget på Sportspegeln.
Ja, men det är väl dags att gå och ta en bärs för lite ”nersnack”. Men nja, en bit in på den där bärsen känns det som om det är ganska många på stället vi hamnat på som blänger lite så där lagom hotfullt på oss – män i rödsvarta halsdukar. Hmm, det är nog dags att gå hemåt nu.
Och den där tröjan, ja den hänger där på väggen ännu. Fast med en numera väldigt bleknad signatur av den som i min fotbollsvärld är den näst störste svensken efter den store Z. I och för sig fick han en kort och brokig karriär och i viss mån även ”tragisk” – för det kunde och borde blivit så mycket mer – men när han var som bäst var Brolin en av världens bästa spelare. Han hade också en aura omkring sig som vissa bara ”har” och som gjorde att intresset för honom alltid var enormt.
Tomas Brolin – något av den svenska fotbollens svar på James Dean
