Spelare vi minns – #1: Ryan Giggs

En ny artikelserie har kommit till liv där undertecknad minns tillbaka till relativt aktuella fotbollsspelare vars karriärer förtjänar att lyftas fram och hyllas.

Kort introduktion: I den här artikelserien kommer undertecknad lyfta fram tidigare fotbollsspelare som förtjänar att hyllas och hedras. Det behöver nödvändigtvis inte vara spelare som en gång i tiden stod på världstoppen, utan kan vara någon som ändå gjort ett stort avtryck och som är värd att minnas.

Eftersom jag är född 1992 och började intressera mig för fotboll först vid elva års ålder kommer inte spelare i stil med Pelé och Diego Maradona lyftas fram, utan i stället spelare som relativt nyligen lagt skorna på hyllan. Det kommer även delvis förekomma en hel del personliga minnen och åsikter som är fritt fram att ifrågasätta och debattera i kommentarsfältet.

Den första spelaren ut i den här artikelserien är en spelare jag i unga dagar idoliserade och som fick mig att fastna för fotbollen. En spelare som anses vara en av de mest lojala och hängivna genom tiderna – i varje fall till klubben i hans hjärta.

Ryan Giggs är hans namn och borde inte vara främmande för någon som intresserar sig för den fantastiska sporten. Under hela sin proffskarriär representerade han enkom Manchester United och är utan nämnvärd konkurrens den spelaren som gjort flest framträdanden för den klassiska föreningen.

Sir Ryan Giggs
Redan året innan jag kom till världen genomförde han sin tävlingsdebut – vilket skulle bli begynnelsen på en makalös och affektiv historia som varade i över 20 års tid. En historia som förhoppningsvis kommer berättas vidare generation efter generation. Ryan Giggs är nämligen inte den typ av fotbollsspelare som växer på träd, utan är beklagligtvis en utdöende art i en fotbollsvärld som alltmer låter sig styras av pengar och skenbar status.

Det som kännetecknade honom på planen var hans kvicka löpsteg, bländande teknik och förmåga att både spela fram och själv göra mål. Säsong efter säsong noterades han för mängder med poäng och även på ålderns höst – när han tvingats överge sin älskade vänsterkant för att flytta in centralt i banan – fortsatte han göra avtryck.

Hans enorma framgångar och väldiga popularitet fick några anhängare till Manchester United att starta en namninsamling med ändamålet att drottningen skulle dubba honom till en ”Sir” – likt Sir Alex Ferguson och Sir Bobby Charlton. Jag minns att jag, med Giggs som min stora idol, skrev på den listan för över tio år sedan. Dock skulle det dessvärre visa sig vara utan något gehör från drottning Elizabeth II.

Videoband och barndomsminnen
Jag minns också en specifik match med honom jag såg otaliga gånger som barn. Det var mötet med Manchester City i FA-cupen 2004, som sändes på Kanal 5. Eftersom vi hemma hos mig endast hade tillgång till SVT1, SVT2 och TV4 bad jag min morfar spela in matchen på en VHS-kassett. Den kassetten tittade jag på så många gånger att den till slut började konstra, men jag kunde inte få nog av att se min favoritspelare och än i dag kommer jag ihåg hur han spelade fram till två av målen i 4–2-segern. Ett någorlunda starkt barndomsminne för mig, och jag har nog aldrig känt mig så gammal som när jag skriver det här textstycket.

Tråkigt nog fick jag aldrig med egna ögon se honom spela fotboll. Det närmsta jag kom var under hans sista säsong som fotbollsspelare, då han samtidigt fungerade som assisterande tränare till David Moyes. Arsenal stod för motståndet på Emirates Stadium och fast än att Giggs inte var med i truppen deltog han ändå under uppvärmningen. Året dessförinnan besökte jag Old Trafford för cupmatchen mot Chelsea, men till min stora sorg ingick han inte heller då i truppen.

Minnena med honom är trots det oräkneliga och den signerade matchtröja jag har med honom är en av få ägodelar jag förmodligen aldrig kommer göra mig av med. Den symboliserar den gränslösa beundran jag hade för honom under min uppväxt.

En spelare som tudelat fotbollsvärlden
Förutom att inneha rekordet över flest antal matcher för Manchester United, sin enastående tillgivenhet och ett välfyllt prisskåp är det också minst sagt häpnadsväckande att han under sin klubblagskarriär aldrig någonsin synade det röda kortet. Vid 963 tillfällen representerade han Manchester United – men inte en enda gång visades han ut.

Det är i mina ögon ett tecken på den astronomiska disciplin Sir Alex Ferguson hade på sina spelare. Giggs var bara en av de många spelare som Ferguson fostrade med sin unika ledarstil, och det var också skotten själv som övertygade Giggs om att skriva på för klubben då den legendariska tränaren personligen besökte honom på hans 14-årsdag.

I maj är det exakt sex år sedan han en gång för alla tackade för sig som fotbollsspelare och det finns så ofantligt mycket värt att nämna om honom och hans fantastiska karriär att den här texten aldrig hade tagit slut. Givetvis har han trots sin pension inte kunnat lämna fotbollen bakom sig utan är sedan två år tillbaka förbundskapten för hemlandet Wales och ska i sommar leda dem under EM.

Makalöst nog är Giggs en spelare som tudelat fotbollsvärlden i och med det som avslöjades för snart tio år sedan om att han haft en mångårig hemlig affär med sin brors fru – vilket utan tvekan är förkastligt. Dock tänker jag inte låta hans privatliv smutsa ner den bild jag har av honom som fotbollsspelare, för oavsett vad kommer han i mina ögon alltid att vara den fantastiske trollkarlen från Wales.