Philip O'Connor: Wengers sista strid?
Mot Bayern München får Arsène Wenger en sista chans att visa resten av fotbollsvärlden att den har fel.
Ända sedan kampen mellan Arsenal och Bayern München lottades i december har datumet varit skrivit i fet stil i fotbollskalendern - vill det sig illa kan den här fajten vara den sista striden för Arsène Wenger i Arsenal. Och efter förlusten mot Blackburn i FA-cupen i helgen är det närmare än någonsin.
Ligan är körd, så för att vara kvar som tränare måste Wenger nu besegra ett lag som har varit med – och borde ha vunnit – två Champions League-finaler de senaste tre åren. Det blir nästintill omöjligt då Bayern har blivit allt som Arsenal inte är, men så gärna vill vara.
Medan Arsenal har blivit ett mittengäng i Premier League, håller Bayern i taktpinnen och leder Bundesliga. Tyskarna kan lira fint när de känner för det och kavla upp skjortärmarna och kriga när krävs, medan Arsenal läcker som ett såll mot topplagen.
De klarar helt enkelt inte av att vinna mot de största konkurrenterna i Premier League och föll mot ett ganska svagt Milan förra året. Nu kommer Wenger att sitta på bänken och undra hur det hade gått om han hade Schweinsteiger och Martinez på mittfältet istället för Aaron Ramsey och Abou Diaby. Många Arsenalsupportrar kommer att undra samma sak.
För när CL-finalen spelas på Wembley i maj kommer det har gått åtta år sedan en Arsenalspelare lyfte en pokal. Sedan dess har de vunnit väldigt många vänner och beundrare för den fina fotbollen de spelar, men inga troféer eller medaljer.
När Wenger kom till England 1996 var han den som moderniserade fotbollen i Storbritannien. Han implementerade nya träningsmetoder och kostvanor, blandade de äldre med de yngre, de spelskickliga med de benhårda och fick resultat.
Under nästan ett decennium var hans lag var den enda värdiga utmanaren till Manchester United, men det känns som det var väldigt länge sedan nu. Medan alla andra har hunnit ikapp är Wenger kvar i 2005, fast med en sämre spelartrupp. Glöm den stundtals fina fotbollen, eller att klubben har tagit fram och utvecklat engelska talanger som Ramsey, Jack Wilshere, Kieron Gibbs och Theo Walcott.
Sju titlar på över sexton år (och ingen av dem i Europa) för en tränare som tidigare har haft Bergkamp, Ljungberg, Anelka, Vieira och Van Persie är inte godkänt. Arsenal hade förstås chansen av att lyfta klubbfotbollens finaste pokal 2006 men snuvades i finalen av ett Barcelonalag som var förbilden för Wenger. Barcelona fortsätter värva, fortsätter bygga, fortsätter utvecklas, fortsätter vara framgångsrika. I jämförelse har Arsenal stått stilla sedan dess.
Nu får Wenger en sista chans att visa resten av fotbollsvärlden att den har fel. Han har gjort som han alltid har gjort i motgång – bett spelarna att visa ”karaktär” mot Bayern på Emirates Arena. Men ”karaktär” räcker inte. Arsenal har inte längre varken en spelartrupp eller en spelidé för att besegra Bayern München, än mindre att vinna hela turneringen.
Det bästa de kan hoppas på är att hålla nollan. Släpper de in ett eller två mål på hemmaplan innebär det slutet både för årets Champions League-äventyr och för den långvarige men blygsamt framgångsrike Wenger.
*****
Philip O'Connor är en irländare bosatt i Stockholm, frilansjournalist för bl a Reuters och en mängd engelskspråkiga mediebolag. Skriver om fotboll från grusplan till Champions League och landslagsnivå. På torsdag är han med i "Euro Talk CL-special".
