Skildring från mitt första möte med baseboll i Toronto
På plats i Toronto passade Filip Wollin på att anamma den nordamerikanska sportkulturen genom att besöka mötet i baseboll mellan Toronto Blue Jays och Boston Red Sox på pampiga Rogers Centre.
Sedan snart två veckor tillbaka befinner undertecknad sig på andra sidan Atlanten då han tagit sitt pick och pack och begett sig till Toronto för att uppfylla sin dröm om att bosätta sig där under en period. Som invånare i en av Nordamerikas största städer i kombination med ett brinnande intresse för sport är möjligheterna oändliga att få ta del av ett flertal intressanta idrotter som inte fått samma fäste i centrala Europa som här.
En av dem är baseboll – som faktiskt är en av de sporter som lockar mest publik samt den bäst betalda där New York Yankees toppar listan över de klubbar med högst lön i världen. När jag kollade igenom stadens olika idrottslags spelscheman blev jag mäkta glad när jag såg att MLB (Major League Baseball) var i full gång och fixade snabbt en biljett till ett av mötena mellan Toronto Blue Jays och Boston Red Sox på storslagna Rogers Centre.
Eftersom jag aldrig tidigare sett en sekund av sporten var mina förväntningar låga. Några dagar innan hade en nyfunnen kompis till mig försökt förklara de grundläggande reglerna och jag ansåg mig hänga med hyfsat då de till viss del påminde om brännbollens föreskrifter. Jag hade blivit förvarnad om att det skulle kunna bli svårt att koncentrera sig under hela matchens gång då en tillställning i snitt varar ungefär tre timmar. Dessutom är det en betydligt långsammare idrott än till exempel fotboll och hockey då det under längre stunder inte är någon direkt action.
Tidigare under dagen hade jag fått syn på en del människor utsmyckade med antingen Blue Jays- eller Red Sox-souvenirer och desto fler blev det ju närmare klockan led matchstart. Med drygt en timme kvar traskade jag bort till arenan och köerna ringlade sig långa vid majoriteten av ingångarna, men lyckligtvis var trycket inte särskilt stort vid min och jag kom snabbt och smidigt in efter att ha fått passera en metalldetektor.
Innandömet av arenan påminde om en genomsnittlig fotbollsstadion med parkeringshusliknande gångar där man kunde köpa mat, dryck och souvenirer. I stort sett samtliga människor jag passerade hade någon form av tilltugg eller förfriskning i sina händer och även inne på läktaren var det stort fokus på att stilla hungern och sötsuget. Stereotypiskt kan tyckas, men det finns en anledning till att nordamerikanarna hånas av européer gällande åskådarna på sina sportevenemang.
Min plats var belägen på det översta etaget med ståtliga CN Tower tvärsöver. En konstruktion jag fattat stort tycke för och jag har full förståelse för varför den tillhör ett av världens sju moderna underverk tillsammans med bland annat Empire State Building och Golden Gate-bron. Ännu har jag inte varit uppe i tornets utsiktsplattform, men tydligen ska man vid fint väder otroligt nog kunna se ända bort till Niagarafallen vid gränsen till USA.
När en halvtimme återstod innan matchen skulle gå av stapeln började det i högtalarna spelas låtar med kopplingar till Toronto. En hel del Drake naturligtvis, och överlag mestadels hiphop och rap. Speakern gjorde ett tappert försökt att elda i gång de fåtal som tagit plats inne på läktaren, men responsen var svag. Först när det bara var ett fåtal minuter kvar började folk leta upp sina platser för att sedan ta del av den amerikanska och kanadensiska nationalsången, antingen stående i honnör eller med handen tryckt mot bröstet. Återigen fick jag uppleva en stereotypisk företeelse.
När det hade sjungits färdigt och folk satt sig ner var det dags för det jag hade väntat på och jag kände mig lyrisk inför det jag skulle få beskåda. För även om det till stor del andades jippo med sång, dans och uppmaningar till att klappa händerna i takt kändes det på något vis mer äkta här än under till exempel sommarens VM i Ryssland där det hela var så mycket mer krystat och orent.
Förutom den genomgång min kompis gett mig över några öl hade jag även själv skummat igenom reglerna och de vanligaste förekommande taktikerna för både offensivt och defensivt spel. Endast det lag som spelar offensivt kan ta poäng, och det genom att någon av de nio spelarna som deltar lyckas ta sig hela varvet runt de fyra baserna som utgör den inre spelplanen.
Det var Red Sox som började slå, men hade ingen större lycka då Blue Jays omtalade kastare Marcus Stroman skötte sig fenomenalt till publikens stora glädje. Psykologin mellan kastaren och slagmannen är den stora matchen-i-matchen och det var verkligen något som fängslade mig och fick mig att bli allt mer intresserad ju längre matchen pågick.
Blue Jays var under större delen av matchen det betydligt bättre laget, men hade svårt för att ta poäng. Dock ledde man länge med 3–1 fram till det att Red Sox fick till en homerun vilket renderade i fyra poäng och plötsligt var det hemmalaget som låg illa till trots att man hade gjort det bra. Men i slutskedet lyckades man kvittera och det hela gick till övertid, där dock Red Sox hade flytet på sin sida och kunde titulera sig som vinnare med 10–7 och fick därmed behålla sin serieledning i den östra tabellen.
Även om jag var besviken över resultatet lämnade jag Rogers Centre lycklig efter att ha fått uppleva min första basebollmatch någonsin i livet. Det är en väldigt annorlunda sport jämfört med vad man är van vid som dyrkare av fotboll, men jag måste säga att det var oväntat roligt och väldigt underhållande att kolla på. Stämningen hos publiken var inte direkt något att tala om, men det behövdes inte heller. Känslan var att många var där för att socialisera sig med sina vänner och bekanta samtidigt som man åt och drack gott. Egentligen inte min typ av supporterkultur, men det störde mig faktiskt inte det minsta.
Avslutningsvis kan jag således inget annat än att rekommendera dig som läser att besöka en basebollmatch om du någon gång får möjligheten till det. Det var värt både pengarna och tiden, och jag är säker på att det här inte var sista gången jag tog plats inne på Rogers Centre för att heja fram Toronto Blue Jays.
