Sämsta och bästa tränare
Nu när vi har avhandlat drömspelare och kalkonlirarna så har det nu blivit dags att ta tag i de diverse tränarna som under min tid har passerat i klubben. Och de är inte få ska det sägas.
Om vi börjar med de tränarna som inte är saknande överhuvudtaget så måste jag nämna engelsmannen Keith Burkinshaw, som kom till säsongen 86-87, som bar ansvaret för att dåvarande lagkaptenen Manuel Fernandes fick lämna klubben på ett oförtjänat sätt, säsongen 86-87. Uruguayanen Pedro Rocha är ännu en tränare som förstörde mer än han hjälpte under sin korta tid i klubben säsongen 88-89. Raul Aguas fick ta över laget när serien skulle vända, säsongen 89-90, han lyckades inte vinna en enda bortamatch under sin tid i klubben. Chilenaren Vicente Cantatore tror jag var i klubben en vecka under säsongen 97-98.
Den som jag vill utnämna till den sämsta tränaren i Sporting sedan 1980 är…belgaren Robert Waseige som tog tag i laget inför säsongen 96-97. Med denna tränare så fick vi se ett håglöst Sporting, spelarna utan motivation. Ett under att Octávio Machado lyckades föra laget till andraplatsen.
Sen så finns det tränare som ska ha både ris och ros, för det de gjorde under sin tid i klubben. Vi kan börja med walesaren John Toschack. Riset blir att han var tränaren som tyckte att Paulo Futre behövde lånas ut för att få rutin, det slutade med att FC Porto snuvade Sporting på denna underbara lirare. Rosen blir att han förde laget till en andraplats med en underhållande fotboll. En annan britt som hamnar i denna kategori är Malcom Allison. Han förde Sporting till sin sista ligatitel mellan 1982 och 2000. Samt segern i den portugisiska cupen. Dessa anledningar gjorde att han fick en hel del ros för sitt jobb. Riset får han pga sitt alkoholmissbruk som gjorde att han fick sparken säsongen efter. Carlos Queiroz hamnar han även under denna kategori. Ros får han för att han var den första tränaren på läge som fick Sporting att spela en mycket underhållande fotboll. Han vann även två titlar, en portugisisk cupfinal och en supercup. Riset får han för att han gjorde sig ovän med en drös av spelare under sin tid som tränare, spelare som Balacov, Cadete, Pacheco och Paulo Torres, bara för att nämna några, lämnade klubben pga Queiroz. José Peseiro är en annan tränare som hamnar i denna kategori. Jag älskade att se Sporting spela fotboll under hans tid i Sporting. En offensiv fotboll som gav stor underhållning. Att han förde klubben till sin första europeiskacupfinal på 41 år är också en anledning till att dela ros för. Men riset förtjänar han också, framförallt för att han inte kunde sätta sina regler i praktiken och lätt sig köras över av visa spelare. Att han var så envis, så att han mer eller mindre kan ha kostat oss en Uefacuptitel. Att han var så feg i den avgörande ligamatchen borta mot Benfica, som kostade oss titeln.
Tränare som förtjänar enbart beröm av mig är följande: Sir Bobby Robson kom som den största värvningen av Sporting inför säsongen 92-93. Det tog han en säsong för att få igång laget som han ville. Med två bra nyförvärv (Sousa och Pacheco) från ärkerivalerna så kändes det att det skulle bli Sportings stora säsong (93-94). Men när han äntligen nåde förstaplatsen så fick han sparken av Sousa Cintra, efter att ha blivit utslaget ur Uefacupen. Sporting var länge den enda klubben som sparkat denna tränarelegend innan Newcastle tog efter och sparkade Robson många år senare.
Mirko Jozic, kom inför säsongen 98-99, en kroat som jag personligen aldrig hade hört talas om innan han kom till Sporting. Han vann inget med Sporting, men det var han som byggde stommen av laget som blev mästare säsongen efter. De flesta experterna var rörande överens om att Sporting under Mirko Jozic inte bara var laget som presterade bäst fotboll, men var även laget som vart rånad på den titeln.
Laszlo Bölöni fick enligt mig oförtjänat mycket stryk av den portugisiska media, och Sportingsupportrarna hakade på i samma anda. För media gick han från att vara en gentleman till djävulen själv, anmärkningsvärt är att detta skifte i medias åsikt började efter att han lyckats ta hem den inhemska trippeln säsongen 01-02. Dessutom så har han av visa fått en ”rykte” av att det var han som var hjärnan bakom Sportings 16 straffar i ligan säsongen 01-02. Något som inte stämmer, om man tar sig tid och läser hans bok om den säsongen så ser man att han jobbade mycket på att få bort filmningarna från Sportingspelare.
Paulo Bento är en tränare som många var tveksamma till, inklusive jag själv. Det kändes som det var alldeles för tidigt för Paulo Bento, efter en och en halv säsong med A-juniorerna så kändes det att han saknade rutinen för ett sådant storkliv i tränarkarriären. Men Paulo Bento har verkligen gjort ett kanon jobb i Sporting. På den korta tiden har han visat att han inte är rädd att sätta gränser, som t ex hans föregångare Peseiro hade. Fråga spelare som Polga och Liedson som har fått smaka på Paulo Bentos disciplin.
Paulo Bento har under sin Sportingtränarkarriär bara känt på förlustsmaken vid fem tillfällen (till ligan). Intressant är statistiken man kan läsa, av de fem förluster är fyra på hemmaplan. Med andra ord så har han bara förlorat en enda bortamatch. Han har även lyckats bli den första Sportingtränare att vinna över Inter, lyckats återvända hem från en match i Tyskland utan att ha förlorat, samma sak när man återvände hem från Ryssland med en pinne i bagaget. Det som nu saknas för Paulo Bento är titlar!
Den som jag vill utnämna till Sportings bästa tränare sedan 1980 är Augusto Inácio. Är han den bästa i alla anseende när man ska bedöma en tränare? Knappast, men han är mannen som tränade Sporting, när man säsongen 99-00 gick och vann titeln, för första gången på 18 år, när allt och alla hade gett upp hoppet om den säsongen. Vem minns inte FC Portos lagkapten Jorge Costa ord när serien skulle vända: ”Vi har beställt mästarvimplarna!”, de orden fick han äta upp rejält. Augusto Inácio kommer alltid att ha en plats i alla Sportingsupportrars hjärta!
Det ska sägas att många av de tränare som tränat Sporting utan framgång bär inte ensamma ansvaret, under många säsonger, framförallt mellan 1982 och 1993 var Sportingtruppen fyllda med en massa kalkonlirare. Som en känd portugisisktränare sade en gång i tiden ”Man kan inte göra en omelett utan ägg!”.
