Taktiken som ska föra titeln till Luz
I den andra delen av tre delar i uppladdningen inför helgens premiär av Liga ZON Sagres hamnar Benficatränaren Jorge Jesus under luppen för granskning. Se hans utveckling som tränare under de tre år som varit, och vad vi kan förvänta oss inför denna säsong.
Vissa brukar säga att portugisisk fotboll har en del likheter med den italienska. Man prioriterar defensiven, och effektiviteten offensivt. Jorge Jesus som påbörjar sin fjärde och troligtvis sista säsong som Benficatränare, är många gånger raka motsatsen till det tankesättet, och det både på gott och ont.
2009-10
När Amadorasonen tog över det mest krävande klubbslagsuppdraget i Portugal efter spanjoren Quique Flores under hösten 2009, lyckades han direkt. Klubben kunde fira den första ligatiteln efter fem långa år. Taktiken var Jorge Jesus klassiska 4-4-2-diamant och spelarna en brokig skara, alla med olika karaktärsdrag.
Quim
Maxi – Luisão – David Luiz – Coentrão
Javi García
Ramires – Di María
Aimar
Cardozo – Saviola
Startelvan som tog hem ligatiteln säsongen 2009-10.
Di María var teknikern som blommat ut och kunde skapa ytor åt medspelarna från sin kantposition. Ramires var den blixtsnabbe innermittfältaren som Jesus flyttade ut på en kant, men också den som jobbade åt båda hållen och viktigast av allt, assisterade Javi García i det defensiva arbetet. Mittfältet blev sig aldrig riktigt likt efter att han såldes till Chelsea, men mer om det senare. Laget bestod även bl.a. av en nytänd Javier Saviola, som efter en tung tid i Madrid visade att fortfarande hade mycket fotboll kvar i sig. Men framförallt mycket mål. Gemensamt för Benficas senaste guldsäsong och den vi står inför nu, var att båda inleddes utan vänsterback. Eller ja, praktiskt taget. Shaffer försvann tidigt från Jorge Jesus tankar.
Istället skolades Fábio Coentrão om till vänsterback, han som tidigare spelat vänsterytter. Även César Peixoto, en annan vänsterytter, användes vid på positionen vid behov. Precis som situationen i år. Melgarejo, den målfarliga yttern, ska spela vänsterback och med som alternativ finns Luisinho. Luisinho är Portosonen som gjorde sin första säsong som vänsterback… förra året. Många supportrar är vi som befarar det värsta, men inte Jorge Jesus. Om just vänsterbackar och omskolningar sa han tidigare i sommar: ”Folk trodde jag var galen när jag skolade om Fábio till vänsterback, och det är klart han gav ju oss bara 30 miljoner (euro) tillslut.”
2010-11
Säsongen 2010-11 blev en säsong som nog de flesta Benfiquistas vill glömma. I baksmällan efter guldet hade Ramires och Di María hade sålts, och under januarifönstret försvann även en annan publikfavorit – David Luiz. Försvann gjorde även Javier Saviola, inte fysiskt men väl psykiskt. Att man kan gå från så het till så blek över bara en sommar var svårt för många att begripa.
Roberto
Maxi – Luisão – D.Luiz/(Jardel) – Coentrão
Javi García
Salvio – Nico Gaitán
Aimar
Cardozo – Saviola/(Jara)
Startelvan säsongen 2010-11.
Benficatränarens 4-4-2-diamant bestod, men konsekvenserna blev desto större. Ramires fanns inte kvar och kunde hjälpa Javi García att agera städgumma defensivt, vilket ledde till att laget började släppa in fruktansvärt mycket mål. Med sju av tio utespelare som bara hade till uppgift att anfalla, och med en målvakt som snabbt blev känd för sina många tavlor, blev laget ett enkelt byte för de som kunde identifiera Benficas defensiva problem, och utnyttja dem.
Ett av dessa lag var André Villas-Boas FC Porto. Ärkerivalerna från norr hade en fantastisk säsong med en stekhet Falcao framåt, och med en lika het defensiv bakåt. De blåvitrandiga släppte in hälften så lite mål som Benfica, och Sporting eller Braga var varken bättre än oss defensivt eller offensivt. Vilket gjorde att drakarna kunde säkra, och promenera hem ligan väldigt tidigt.
Javier Saviola lunkade runt på planen som ett spöke, och ofta hade man känslan att laget spelade med 10 man när han var på planen. David Luiz ersättare Jardel, som hämtats från Olhanense, imponerade inte och som grädde på moset blev säsongens stora utropstecken Salvio, olyckligt långtidsskadad under våren. Just då Benfica jagade en finalplats i Europa Leauge mot FC Porto, och kanske var det lika bra att vi inte tog oss dit alls…
En skribent på tidningen A Bola gör sig lustig över Benficatränarens taktik.
2011-12
Den senaste säsongen blev ett omställningsår ur taktiskt synvinkel. Två spelsystem infördes, beroende på andelen respekt man hade för motstånaren. Samtidigt snodde Axel Witsel och Rodrigo den startplats som tidigare var ämnad för Saviola. Dock såldes Coentrão till Real Madrid, vilket ledde till att hela vänsterbackscirkusen som funnits i början av guldsäsongen, blommade upp igen.
Artur Artur
Maxi – Luisão – Garay – Emerson Maxi – Luisão – Garay – Emerson
Witsel – Javi García Javi García
Nico Gaitán – Aimar – B.César Nico Gaitan – Aimar – B.César
Cardozo Cardozo – Rodrigo
Startelvan till vänster var ämnad för lag med mellan till svår svårighetsgrad, medan startelvan till vänster användes mot mindre klubbar i liga- och cupspel.
Med Witsel på planen och med tre man på innermittfältet fick laget dock en helt annan dimension ur taktiskt synvinkel. Man var mycket bättre och tätare defensivt, samtidigt som man enklare tog sig in på sista tredjedelen, och kunde komma till avslut mot lag som backade hem. Frågan om en eller två anfallare, blev därmed en fråga som delade supportrarna i två läger.
Dock handlar det egentligen inte så mycket om en eller två anfallare, under snarare om hur man vill organisera sig defensivt och ställa om på bästa sätt. Jorge Jesus har alltid predikat en väldigt offensiv fotboll, sprakande och snabb fotboll, vilket inneburit högt upptryckta ytterbackar och endast tre spelare som behöver ta ett ordentligt defensivt ansvar. Med Witsel på planen uppstod inte lika enkelt det berömma ”hålet” eller ”o buraco” (som det kallades i Benficakretsar) på innermittfältet, som varit synonymt med Jorge Jesus tidigare lagbyggen. Dessutom fick man både en spelare att spela ställa om med, och en spelare som kunde hålla i och konstruera nästan hela anfallsspelet bakifrån. Witsel var, och är fortfarande något av den perfekt åttan för det här laget.
2012-13
Inför denna säsong stod både presidenten Luís Filipe Vieira och Jorge Jesus inför ett vägval. Skulle man behålla Witsel till varje pris och satsa på att spela med en åtta istället för en andra anfallare, eller skulle man växla mellan spelsystemen lika den gånga säsongen, eller skulle man kanske sälja Witsel för att få in viktiga stålar och återgå till det som blivit känt som ”självmordstaktiken”. D.v.s. 4-4-2-dimanten utan med Javi García som den som ensam ska sköta det defensiva tänket på mittfältet och satsa på att helt enkelt bara göra fler mål framåt än motståndaren. En underhållande taktik för den neutrala åskådaren, men taktik som endast gett ett ligaguld på treförsök. En utdelning som är alldeles för dålig för en tränare i Benfica.
