Tillbakablick: Tio år sedan Tahitis sommar
Idag är det tio år sedan Confederations Cup 2013 gick av stapeln i Brasilien. Det skulle visa sig bli den näst sista upplagan av den numera nedlagda turneringen som många mest har fnyst åt genom åren.
Själv var jag en av de som alltid gillade ”Confed” och upplägget där respektive kontinents mästare gjorde upp i några matcher. För alla födda efter 1950 så var ju även 2013 års upplaga den första smakbiten på hur ett mästerskap i Brasilien skulle bli.
Det var också under denna sommar som det brasilianska landslaget levde upp till folkets förväntningar. Neymar var i kanonform, nationalsången sjöngs högre än någonsin, Brasilien tog sin tredje raka seger i turneringen och förväntningarna inför nästa sommars VM blev rekordhöga.
Med på denna fest, som med all rätt beskrivits som den bästa upplagan av Confederations Cup någonsin, var även den lilla stillahavsnationen Tahiti. Hur var detta möjligt undrade många och jag minns verkligen hur man häpnades över faktumet att ett så litet land skulle göra upp i samma turnering som Brasilien, Spanien, Italien och Uruguay.
Sedan Australien gick över till det asiatiska fotbollsförbundet för att få svårare motstånd i VM-kvalen var det självklart upplagt för att Nya Zeeland skulle börja prenumerera på titeln som Oceaniska mästare. Vid oceaniska mästerskapen som spelades på Salomonöarna 2012 skulle dock det omöjliga hända. Nya Kaledonien slog ut (ett enligt rykten bakfullt och självsäkert) Nya Zeeland i semifinalen och ställdes då mot Tahiti i final. Tahiti vann sedan finalen och tog sig till Confederations Cup, men i själva verket kanske det är Nya Kaledonien vi borde hylla eftersom de slog ut Nya Zeeland som hade varit obesegrade under VM 2010.
Hursomhelst blev det Tahiti som världen förbluffades över. Marama Vahirua som hade spelat i den franska ligan var den enda proffsspelaren i laget och man ringde in honom eftersom han hade tahitiskt pass. Övriga var amatörer och det som väckte mest uppmärksamhet var att fyra spelare i truppen hette Tehau i efternamn. Jonathan, Alvin och Lorenzo var bröder medan Teaonui var deras kusin. ”Tehauarna” var också nyckelspelarna i laget som blev oceaniska mästare. Av Tahitis 20 mål i den turneringen gjordes 15 av någon som hette Tehau.
Till Brasilien kom man dock som den allra mest nederlagstippade nationen som någonsin deltagit i en internationell turnering. Hälften av spelarna var arbetslösa, någon jobbade som lärare, en annan var polis, några var fiskare och en av spelarna försörjde sig genom att klättra i träd och plocka kokosnötter.
Man laddade upp med att förlora med 0-7 mot Chiles juniorer i en träningsmatch och inför första matchen då man skulle ställas mot de afrikanska mästarna Nigeria fick spelarna uppleva sådan medial uppmärksamhet som de aldrig varit i närheten av. Hemma på Tahiti spelade man inför några hundra åskådare medan det i Brasilien var lika många personer som bevittnade deras träningar.
När turneringen till slut sparkade igång i Belo Horizonte gjorde Tahiti först självmål, sedan en försvarsmiss och efter det en målvaktstavla då Nigeria snabbt gick upp i en 3-0 ledning. Nivåskillnaden var så pass stor att man började tycka synd om Tahiti. I andra halvlek hände dock det oväntade. Tahiti fixade en hörna och på bortre stolpen flög Jonathan Tehau högre än samtliga och nickade in en reducering. Glädjen som följde visste inga gränser, samtliga spelare samlades för en gemensam målgest och drömmen om att göra ett enda mål infriade sig. Att Nigeria sedan vann matchen med 6-1 efter ytterligare ett självmål och skakigt försvarsspel föll rätt snabbt i glömska. För det var ju Tahiti som genom sin charm hade fått fotbollsvärldens sympatier. Man visade att fotbollsvärlden tillhör alla och att lilleputten trots allt kan göra mål mot en storebror som är hundra gånger starkare.
Redan här hade man uppnått mer än man förväntat sig innan turneringen och tur var nog det med tanke på vem man skulle ställas mot i gruppspelets andra match. På mäktiga Maracanã väntade nämligen regerande världs och europamästarna Spanien. Tahitis amatörer mot Villa, Torres, Ramos, Silva och Iniesta. Med tanke på hur lätt Nigeria hade tagit sig igenom Tahitis backlinje började snacket här handla om ifall tidernas utklassning kunde vara på kommande. Några Tahitispelare påmindes om Amerikanska Samoas världsrekordförlust mot Australien med 31-0 och klasskillnaden mellan Spanien och Tahiti var ju faktiskt ännu större.
Spanska förbundskaptenen Vicente del Bosque hade dock hintat om att man skulle skona Tahiti från total förnedring. Det skulle inte komma att bli något världsrekord, men förnedring blev det ändå när Spanien spräckte tvåsiffrigt och vann med 10-0. Det största jublet under matchen ljöd dock när fyramålsskytten Torres brände en straff. Den brasilianska publiken hade verkligen tagit Tahiti till sina hjärtan och stöttade underdogen mest av alla förutom när Brasilien själv spelade.
Den avslutande gruppspelsmatchen slutade sedan också i en storförlust när Uruguay med Luis Suarez vann med 8-0. Tahiti slutade som väntat sist i turneringen och släppte in 24 mål på tre matcher. Men vad spelade det för roll när man själva gjorde ett mål! Man fick vara med och dansa med de största drakarna och kommer för evigt kunna se tillbaka på denna sommars äventyr med stor glädje.
Vad hände då med detta gäng när de återgick till vardagen? Att hitta fakta kring spelarna och hur det har gått är inte lätt, men lika självklart som att alla en gång i tiden hette Glenn i Göteborg så kan man även skämta om att alla heter Tehau på Tahiti. Bäst av dessa ”Tehauare” verkar kusinen ha blivit och de flesta är än idag tongivande spelare i ett av världens minsta landslag. Fotbollsvärlden är enorm men samtidigt är det bara en ytterst liten del som tar sig till strålkastarljuset, berömmelsen och de oändliga lönecheckarna. Dessa spelare lyckades ta sig till Maracanã ändå.
När denna turnering började för tio år sedan var jag själv med familjen på semester på Sardinien. Jag och mina två yngre bröder hittade ett Paninialbum för turneringen i en kiosk. Vi hade ju i alla år samlat fotbollsbilder från alla möjliga ligor och mästerskap, så ett album enbart för Confederations Cup 2013 kändes kanske lite överflödigt till en början. Ett Paninipaket för ”Confed” var dock inte alls dyrt att köpa och under hela den veckan samlade vi på oss fler och fler bilder och fyllde nästan upp hela albumet, vilket var lättare än normalt eftersom bara åtta lag deltog. Det finns några luckor i albumet men det som gläder mig när jag nu tio år senare bläddrar igenom det är att vi har samtliga Tahitispelare. Med allra största sannolikhet kommer detta också vara enda gången spelare från Tahiti tar plats i ett Paninialbum.
