Fredrik Risp - ensam svensk i turkiska högstaligan
En gästkrönika från Sveriges representant i Turkcell Süper Lig - Fredrik Risp.
Först vill jag bara passa på och gratulera den turkiska Svenskafans-redaktionen att ni äntligen får lite utrymme att presentera den turkiska fotbollen för alla svenska fans. Det kommer nog att bli en intressant sida som jag ser fram emot att få ta del av, både som i detta fallet krönikör och sedermera som läsare.
Ensam svensk i Turkiska högsta ligan
Det började med en svensk-boom under förra sommaren. Jag och Christian Järdler blev nästan samtidigt klara för Gençlerbirliği och någon månad senare så blev Sebastian Johansson klar för Malatyaspor. Det som jag trodde skulle bli början till mångflykt av svenskar till turkiska ligan har nu blivit att jag är ensam kvar som ende svensk i Turkcell Super Lig. Järdler blev efter ca 6 månader såld till Malmö FF och Sebastian Johanssons Malatyaspor åkte ner en division och de spelar numera i andraligan, dock med Sebastian kvar i laget.
Varför Turkiet?
Det har gått snart ett och ett halvt år sedan jag lämnade laget i mitt hjärta IFK Göteborg och skrev på för Gençlerbirliği från Ankara, Turkiet. Hur i helvete kan han flytta till Turkiet tänkte nog många? Det finns givetvis många olika orsaker. Jag tänkte givetvis en hel del innan jag bestämde mig definitivt. Det var ändå en hel del uppoffringar som skulle behöva göras i och med en flytt till ett främmande land. Min fru skulle behöva sluta sitt jobb och min dotter skulle helt plötsligt inte kunna träffa sina mor- och farföräldrar när som helst. Vi som familj skulle behöva lämna vår sociala trygghet som vi hade i Göteborg med vänner, familj och dylikt för att ge oss in i en form av ovisshet. Skulle vi kunna trivas i Turkiet? Funkar det att leva i ett muslimskt land? Så visst fanns det en del att ta ställning till. Så varför lämnade vi då det fantastiska Göteborg?
Jo, de två största orsakerna stavas PENGAR och FOTBOLLSMÄSSIG VIDAREUTVECKLING. Precis i den ordningen också. Jag skulle kunna formulera nått väldigt fint om att pengar inte spelar någon roll och det fotbollsmässiga betyder allt.....Men det är LÖGN! Alla som säger att pengar inte spelar nån roll ljuger, för jag hade givetvis inte flyttat hit för samma lön som jag hade i Blåvitt. Eftersom jag inte bara är fotbollsspelare utan också familjeförsörjare med kanske 10-15 år som elitaktiv så var detta också en bra möjlighet att kunna skapa sig en bra framtid för mina barn. Betyder det då att jag skulle kunna tänkt mig att hoppa på vad som helst om bara pengarna vore de rätta...NEJ...Jag hade haft en del mindre bra anbud tidigare från "andra bundesliga" m.m, men det kändes inte aktuellt eftersom jag fortfarande kände mig "halv-aktuell" för landslaget. Så jag ville komma till en högsta liga någonstans utanför Sverige, så när Gençlerbirliği kom med sitt erbjudande så kände det som ett okej alternativ eftersom turkiska ligan håller hög klass.
Sen så vet jag att Göteborg finns alltid kvar och jag kommer avsluta min karriär i IFK Göteborg om några år. Förhoppningsvis så är laget då rejält slagkraftigt för det är fortfarande en barndomsdröm att få lira Champions League med Blåvitt.....!
Süper Lig - bra för min utveckling
Jag har nu till jul spelat en och en halv säsong med Gençlerbirliği. I förra årets serie kom vi på 6:e plats och vi var riktigt nära att kunna knipa en UEFA-cupplats, men vi förlorade sista matchen som skulle inneburit avancemang. Jag trodde nog att det skulle ta mycket längre tid att anpassa sig till den turkiska fotbollen, men faktum är att jag kom in i vårt sätt att spela nästan omgående och min roll är ganska lik den jag hade i Blåvitt, vilket innebär att mina främsta uppgifter är att försvara inte att spelupplägga. Vi har ett väldigt fysiskt lag och brukar "mala" ner vårt motstånd. Jag tror utan att överdriva att vi är ett av "världens mest vältränade lag". Det kan jag givetvis inte veta med säkerhet, men man brukar ofta höra att svenska lag har en otrolig fysik och att denna fysikt tillsammans med taktiskt kunnande ibland gör att man kan mäta sig med vissa topplag i Europa. Man tränar väldigt hårt i Sverige, utan tvekan. Men det är inget jämfört med hur vi tränar här i Gençlerbirliği. Jag är riktigt chockad över hur jävla bra kondition killarna i vårt lag har. Jag är själv riktigt bra tränad och var alltid i topp på alla konditionstester,(alltid slagen av Håkan dock), som vi utförde i Blåvitt. Men här i Gençler är jag knappt topp 5 och det säger en del om vilken fysisk status vårt lag har. Sen gäller det att kunna använda det på rätt sätt, vilket inte alltid är möjligt under matcherna. Vi tränar i princip lika hårt under säsong som försäsong, och vad jag vet så tränas det inte lika hårt i t.e x Spanien, England, Italien eller hos andra lag i den turkiska ligan.
Den tid som jag varit här har utvecklat mig enormt, jag har blivit snabbare, starkare och bättre i princip på allt. Det finns fortfarande delar i mitt offensiva spel som jag vill utveckla men samtidigt så kan man inte få allt här i livet. Jag känner ett enormt förtroende både från tränaren och från våra supportrar, och det märks på dem att de tycker jag är en viktig spelare för Gençlerbirliği. Det var väldigt kul att bli framröstad till årets spelare förra året av fansen, och om jag inte är helt felinformerad så fanns det också en del röster från Blåvita fans vilket gläder mig extra mycket. Tack så mycket!
Vad vill jag då få ut av mitt fotbollsliv är i Turkiet? Givetvis vill jag kunna fortsätta att hålla mitt spel på en hög och jämn nivå och fortsätta att utvecklas. Jag trivs bra i Gençlerbirliği, men känner mig snart redo för ännu större utmaningar och skulle väldigt gärna vilja prova på spel i någon av de riktigt stora ligorna. England är ett land som lockar med det är väldigt svårt att komma till en Premier League-klubb om man inte är bofast i landslaget. Jag har för övrigt svårt att helt släppa alla tankar på landslagsspel. Jag hade innan VM kontinuerlig kontakt med Roland Andersson och vet att jag var aktuell, men i den landskampen mot Syd-Korea som var innan jul så gick det inte så bra som jag tänkt mig så det var nog det jag föll på? Men jag hoppas på fler chanser framöver, frågan är dock om de tycker att spel i Gençlerbirliği är tillräckligt nog? De borde i alla fall ta sig tid att komma och titta på mig och se hur jag funkar här nere. Det känns lite konstigt måste jag säga att både Kalle Svensson och Mikael Antonsson är före mig i rangordningen då mina defensiva kvaliteter känns strået vassare. Dock har de båda en fördel av att det är duktiga med fötterna vilket jag inte har som främsta specialitet. Jag skulle gärna se mig och "Anton" ihop i landslaget för vi kompletterar varandra väldigt bra och det kändes väldigt tryggt när vi lirade ihop i Blåvitt. Vi får se vad framtiden ger....?
Att leva i Turkiet
Hur funkar då det vanliga livet i ett muslimskt land? Det funkar faktiskt ganska bra. Det är klart att man hittar en hel del skillnader från det svenska samhälle man är van vid att se. Här finns ju moskéer, minareter och många kvinnor bär slöjor o s v. Men det finns också en hel del likheter vad gäller restauranger och shopping m.m. Ankara är ju Turkiets huvudstad och här bor ca 4 miljoner invånare, men jag förvånas ändå över hur relativt lugnt det är här jämfört med t ex. Istanbul som är helt hysteriskt och där trafiken i princip står helt still. Här flyter trafiken smidigt det är inga problem att hitta parkering inne i centrum och jag kan som fotbollsspelare i ett fotbollstokigt land röra mig väldigt fritt utan att bli störd av fotbollsfanatiker, något som nog anses som omöjligt om du spelar i något av de stora Istanbullagen. Tillsammans med min fru Anna och mina barn Thea och Elias så bor vi i ett jättefint hus ca 15 minuter från centrum där vi trivs bra och har det lugnt och skönt. Så det känns inte som att man bor i en storstad....Vi har här i Ankara en ambassad som man kan vända sig till om man behöver hjälp med något te x. för att hitta social kontakt i form av andra svenskar som bor här. Det bor dock inte mer än ett tiotal svenskar här, men vi är alla med i en nordisk förening där vi träffas ett antal gånger per år för att fira vissa högtider tillsammans med våra nordiska grannar. Några av familjerna har också småbarn i samma ålder som våra barn så det blir naturligt att man umgås en del med dem på fritiden, även om min fritid som fotbollsspelare är väldigt liten. Till skillnad från i Sverige när man var ledig extremt mycket mellan träningarna.
Fotbollsmentaliteten här i Turkiet är väldigt olik den i Sverige. I Sverige har du väldigt mycket frihet under ansvar vilket innebär att du får sköta dig själv och ansvara för att du äter rätt o s v. Medan här i Turkiet finns inte alls den friheten utan de turkiska tränarna litar inte alls på spelarna här utan vill ha total kontroll över läget och det innebär en hel del inkräktande på ens fritid. T ex. så måste vi varje dag äta lunch på klubben och efter varje pass så måste vi stanna och äta middag. Då tänker ni Oh vad jobbigt han måste ha det som får gratis mat varje dag? Men faktum är att vi lever redan ett väldigt inrutat liv med träningar och matcher i princip varje dag så att vi dessutom då måste åka in till klubben och äta på vissa tider gör att dagarna känns väldigt schemalagda och det är svårt att planera sin fritid bra. Det är dessutom en policy att man inför varje match tar in på hotell dagen före för att ladda upp på rätt sätt. Något som inte ofta sker i Sverige, utan där träffas man istället ett par timmar innan match. Det är såna saker som tyvärr gör att man inte tycker att man befinner sig i paradiset. Speciellt när man har familj då är det tungt att behöva sätta sig på ett hotellrum 36 timmar innan en hemmamatch när man istället hade kunnat tillbringa mer tid hemma istället......!
Hur bra är ligan?
Vilken status håller då den turkiska ligan? Helt ärligt har jag ingen aning om vilken FIFA-ranking ligan håller, men jag skulle tippa på att den finns med i topp 10 strax under de fem stora ligorna och tampas med Holland, Portugal, Grekland? Dock håller den flera klasser bättre standard än Allsvenskan och det var något som var viktigt när jag väl bestämde mig för spel här. Jag tror att man som svensk gärna vill tro att Allsvenskan håller en hög klass, men det är bara naivt att ens tänka tanken. Allsvenskan är en "blåbärs-liga", det är den bistra sanningen och det visar sig ganska klart när det är dags för internationellt spel då de svenska lagen har oerhört svårt att nå långt. Titta bara på årets upplaga av UEFA- cupen där Åtvidaberg, ett svenskt medelmåttigt Superettanlag klarar sig längst av de svenska lagen. En fantastisk bedrift av Åtvidaberg det ska man inte ta ifrån dem. Men också ett tragiskt bevis på hur dålig den svenska klubblagsfotbollen står sig mot internationellt motstånd. Är då turkarna något bra i Europa? Nja, det har väl varit lite si och så med bra resultat de senaste åren. Galatasaray finns med i årets upplaga av Champions League. Fenerbahçe och Beşiktaş finns kvar i UEFA-cupen och deras gruppspel. Medan Trabzonspor, Kayserispor fick respass senast. De turkiska lagen brukar dock av tradition vara ganska starka internationellt. Galatasaray vann väl UEFA-cupen så sent som för ett par år sedan....Och vi Blåvita minns nog mycket väl de fantastiska mötena mot turkiskt motstånd i Champions League under 90-talet.
Om jag skulle ta och avrunda lite så kan man väl säga att man som fotbollspelare i Turkiet får en enorm uppmärksamhet i media. Här finns det en kanal som sänder fotbollsnyheter dygnet runt och det är otroligt många dagstidningar som slåss om det fetaste fotbollsskvallret dagligen. Man får ta det som skrivs med en nypa salt för det är en väldans massa rykten. Men det är synd att man inte uppmärksammas på samma sätt hemma för de bedrifter man gör här. Sedan jag flyttade från Sverige förra sommaren så är det inte många svenska journalister som ringt det kan jag lova. Det verkar som man är mer intressant om man spelar i ett bottenlag i Holland eller så? Men kanske kan er sida på Svenskafans göra att intresset ökar lite grann för turkisk fotboll. Vi kan alltid hoppas....!
Mvh,
Fredrik Risp
(Fredrik Risps hemsida)
