Krönika av Sebastian Johansson:
Turkiet i början av oktober
Sebastian Johansson spelar i den turkiska andra-
divisionen. I en krönika på Turkiska Fans skriver han om sin vinnarskalle, passiv rökning och hur det är att alltid passa in.
Fotbollslivet leker. Tre nya poäng efter bortavinst mot A. Sebatspor. 5-3 och serieledning i turkiska andradivisionen. Det är livat i omklädningsrummet efter matchen. Tränaren, min fjärde på ett år, säger några väl valda ord som jag inte lyckas förstå så mycket av. Ljudnivån är hög och ryggdunkningarna och handslagen avlöser varandra. Jag är helt tömd. Spelat 90 min som inre mittfältare. Ganska påfrestande då vi har två yttre mittfältare som, milt sagt, hellre går framåt än bakåt. Jag sjunker ner på min plats, stoppar in en påse Grovsnus och lutar mig tillbaka. Jag funderar lite på matchen och på min egen insats. Känner mig nöjd. Kanske inget publikfriande passningsspel och dribblingar men stabilt och aggressivt. Tar en snabbdusch, bara kallvatten som vanligt, klär på mig och styr stegen mot bussen för den 10 timmar långa resan hem. Hejar på presidenten på vägen ut och skickar några sms innan det bär av.
Nästan ett halvt dygn i buss gör att man får tid till att reflektera över tillvaron och livet. Det första som slår mig är hur fantastiskt skönt det är att vinna. Vilket otroligt lugn och tillfredsställelse man känner. Det är en känsla som kommit mer med åren. Det har visserligen alltid varit skönt att vinna men det är på senare tid när man lärt sig vad det betyder och hur det känns att vara en förlorare som vinnarinstinkten blivit starkare. Jag känner en fruktansvärd girighet efter denna vinnarkänsla. Jag vill ha mer! Lovar mig själv att den dagen jag inte längre strävar efter den här känslan ska jag lägga skorna på hyllan. Jag tänker även på hur stolt jag känner mig. Lika stolt som jag var över att få representera IFK Göteborg, lika stolt är jag nu att få vara en del av Malatyaspor. Den här känslan gläder mig verkligen.
Det har inte alltid varit en dans på rosor här i Turkiet. Jag har haft motgångar både yrkesmässigt och privat. Därför är det skönt att nu ha en positiv känsla igen. För första gången på länge är det förbannat roligt att spela fotboll.
Bussen rullar vidare bland de gröna kullarna i det dramatiska svartahavslandskapet. Det är fantastisk vackert. Byter några ord med Bulent, en belgienfödd turk och tillika mittfältskollega. Väldigt bra spelare med meriter från Galatasaray och Bolton.
Efter några mil stannar vi till vid en ödslig vägkrog och äter kött i olika former. Till min besvikelse finns det inget ris. Får sällskap vid bordet av Taner, vår skyttekung. En makalös spelare. Några extra kilon, inte speciellt snabb och medelmåttig teknik men med ett gudabenådat målsinne. Spelat 7 matcher så här långt och han har gjort 11 mål. Då kan man förlåta att han alibilöper och fuskar i försvarsspelet. Bra kille som jag verkligen gillar.
Åter i bussen sätter jag mig tillrätta och funderar en stund på hur jag hamnade här. Vad oförutsägbart livet är. Planerar aldrig längre för framtiden, det blir ändå aldrig som man tänkt sig. Har nu gått ett drygt år sedan jag lämnade Göteborg och jag har inte ångrat mig en sekund. Det var dock inte utan betänkligheter som jag signerade 3 årskontraktet. Men jag fick ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Det var bra betalt och samtidigt var jag i ärlighetens namn rätt trött på Allsvenskan. Jag behövde pröva något nytt samt ville inte stanna hela min karriär i Sverige och sen undra vad som hade hänt om jag tagit chansen. Jag tänkte - Går det åt skogen så gör det det, slipper i alla fall leva i ovisshet. Till jul har jag avverkat halva kontraktstiden. Som det ser ut nu stannar jag tiden ut. Trivs bra. Känner mig uppskattad och spelar i ett vinnande lag. Klubben är proffsig och betalar numera löner i utsatt tid. Staden är okej med väldigt trevliga invånare.
Turkiska andraligan låter inte så glamoröst. Ska väl erkänna att det är den inte heller. Huserar för tillfället på nåt som kan liknas vid fotbollens bakgård. Får spela på många slitna arenor på konstiga ställen. Men, det finns alltid ett men, att vi ramlade ur högstaligan har varit ett lyft för mig personligen. Jag får numer mycket speltid och ansvar. Här i Turkiet tränar vi ganska annorlunda. Inte längre 2 timmars hårdkörning flera gånger i veckan utan korta träningar med betoning på kvickhet. Detta i samband med att jag lärt mig äta bättre och vikten av att vila min kropp gör att jag kommer förbered på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. Jag känner mig stark och fräsch när det är dags för match. Matcherna är fantastisk roliga och öppna. Den dåliga organisationen och ”one man show”-tänket kan ibland vara lite frustrerande för en spelare som är fostrad i sann socialdemokratisk anda med norska influenser.
Jag accepterar det dock och försöker bidra med det jag är bra på. Just att acceptera och utnyttja varandras olika sidor på fotbollsplanen tycker jag vi är dåliga på i Sverige. Nu med lite perspektiv på saken tycker jag det är ett stort problem att många svenska tränare vill likrikta sina spelare. En inre mittfältare skall bete sig på ett visst sätt. Passar man inte in i den mallen får man stå utanför. Jag har alltid passat in perfekt i ramen och gjort som jag blivit tillsagd. Så här i efterhand ser jag det som en nackdel. Självklart är taktisk skolning viktigt. Detta är vi säkert världsledande på i Sverige. Men fotboll är mer. Fotboll är att lura motståndaren med finter och överraska med oförutsägbara saker. Skulle önskat att jag hade haft tränare som tvingat mig att utveckla mina sidor som inte passade in i ramen. En tränare som gjorde det och som jag kände att jag verkligen utvecklades under var Bosse Johansson. Hans sätt att leda ett lag har jag otrolig respekt för. Den bästa tränare jag haft.
Många timmar, några dubbade filmer och flertalet passivt rökta cigaretter senare är vi återigen tillbaka i Malatya. Klockan närmar sig fyrasnåret innan jag kommer i säng. Ännu en dag till ända, en ny match i meritförteckningen samt ett steg närmare målet - turkiska högstaligan. Det är lång väg dit. Men vi har förutsättningarna att lyckas. Tidig seriefinal på lördag mot Istanbul B.B spor. Det gäller att jag spelar bra då. För när jag är bra är laget bra.
