Lagbanner
En midsommarnattsdröm

En midsommarnattsdröm

Glädjen inom mig var ENORM men det saknades mental ork att ladda om batterierna och uppta festligheterna. Jag satt kvar där vid bordet en bra bit in på morgonen och samtalade med vänner men var aldrig riktig närvarande. -Vad är det med dig Cenk, hörde jag ett par gånger men kunde inte riktigt förklara tillsåndet mer än att med ett halvtaskigt försök skylla "slöheten" på åldern. -Jag börjar väl bli gammal, sa jag och fick fram ett svagt leende.

Malmö, torsdageftermiddag kl 14.30

Dagen före midsommarafton satte jag och min svarta Audi A3 (blackpearl) kurs mot Finspång, ett litet samhälle 3 mil norr om Norrköping och 500 km från Malmö, för att fira en traditionsenlig svensk midsommar med ett gäng vänner som jag har firat midsommar tillsammans med de senaste fem åren. Midsommarfirandet i år skulle bli min femte midsommar i rad tillsammans med det underbara Finsåpngsgänget som jag lärt känna de senaste 5 åren av mitt liv. Dock så var det en mer eller mindre bekymrad fotbollsfantast som satte kurs mot Finspång kl. 14.30 på torsdageftermiddagen.

Några dagar tidigare...

Efter att Turkiet mirakulöst hade besegrat Tjeckien tog det ett tag för mig att inse att kvartsfinalen mellan Turkiet och Kroatien krockade med midsommarfirandet i Finspång. Så satans typiskt, tänkte jag, alltid något som ska sätta hinder för en. Fotbollsälskare som jag är torde det vara självklart att man inte får missa en kvartsfinalmatch i EM när ens eget land befinner sig där. 

Att lämna återbud till firandet i Finspång var aldrig ett alternativ. Alternativen var att antingen strunta i Turkiets viktigaste match på väldigt länge eller avvika från festen/tältet i minst 90 minuter. Det skulle möjligtvis uppfattas som oartigt och väldigt "nördigt". Men vad hade jag för val egentligen! Vilket dödläge! Även om jag visste att ingen skulle ha någonting emot att jag tillfälligt avvek från festen pga matchen så kändes det ändå fel. Och med tanke på Turkiets senaste matcher var det troligt att matchen kunde vara i mer än 90+ minuter. Såklart! Vore det taskigt att lämna återbud till festen dagen innan?

Eftersom goda vänner är svåra att få tag på medan matcher kommer och går år ut och år in, bestämde jag mig för att ändock resa till Finspång, beredd på att missa matchen om så krävdes.

Tipsrunda, snaps och jordgubbstårta vs. oro och ångest

Efter att ha avverkat den sedvanliga silllunchen (kötbullar för sådana som jag som inte gillar sill), nubben, den alltid svåra tipsrundan, den riktigt goda bålen och jordgubbstårtan var det tid för den stora middagen med härligt marinerade köttbitar och kycklingfileer som serverades tillsammans med en otroligt god pastasallad som inte många kan receptet på. Det sjöngs, det åts och det dracks förstås, men mina tankar försvann stundom någon annanstans. 

"Hur ska Turkiet med alla sina skador och avstängda spelare klara av att besegra Kroatien som har visat upp storform?"

"Hur ska Turkiet ha en ärlig chans medans jag sitter här och unnar mig god mat, dryck och väldigt bra sällskap när grabbarna i Wien står inför en nästintill omöjlig uppgift?"

Volkan och Aurelio avstängda. Servet, Emre B, Emre G och Tümer Metin skadade. Värst av allt var att 9 utav 11 spelare från startelvan hade en varning sedan tidigare och riskerade att missa en eventuell semifinalplats. Ok, en semifinalplats låg ganska långt borta vid detta skede och mitt största bekymmer var att avsluta matchen utan att blir överkörda av kroaterna. Min högsta önskan var att få avsluta EM med fanan i topp och med huvudet. Att EM skulle ta slut på fredagskvällen var nästan oundvikligt. Ett sargat Turkiet mot ett formstarkt Kroatien.

"Hoppas laget klarar sig utan min närvaro framför TV:n"....*suck*....

Klockan hade hunnit bli 20.25 och jag avvek, trots allt, försiktigt från sittningen för att ta en snabb titt på händelserna i Wien. Det skadade ju ingen. Som tur var fungerade TV:n och TV4 var en av de få kanaler som fanns tillgängliga ute på vischan, rättare sagt Grytgöl. Man vet ju aldrig med elektriska apparater ute på vischan.Jag hann snabbt se att Nihat skakade hand med den kroatiske lagkaptenen innan jag begav mig tillbaka till sittningen.

"Fan vad jobbigt", tänkte jag. Här stod det turkiska landslaget inför en av sina viktigaste och svåratse uppgifter på lång tid samtidigt som jag upplevde en av mina bättre midsommarkvällar. Vad jag än valde att göra så var det en förlust.

Uppslutning...

Efter halvtid bestämde jag mig för att unna mig en lite längre tid framför TV-apparaten. Klockan var snart 21.00 och de flesta skulle säkert inte märka att jag hade avvikit för en kort stund, speciellt inte nu när alkoholintaget var som störst. Det återstod drygt 30 minuter av matchen när jag intog min plats framför TV:n. De stod fortfarande 0-0 men Kroatien hade skapat ett litet övertag på oss. Bara några minuter senare kom det in en och annan som frågade hur det gick i matchen och satte sig bredvid mig för att titta på matchen. Kände mig lite dum som hade lämnat festen men blev lite lättad när de gjorde mig sällskap.

Närt slutsignalen gick och en förlängning var ett faktum hade jag inte ens hunnit lägga märke till att vi nu var runt 10 midsommarefirare framför TV:n och väldigt intresserade av matchens utgång. Vissa hejade såklart på kroaterna för att trigga mig men innerst inne vet jag att de unnade mig en vinst. Merparten höll såklart på Turkiet trots noll anknyting till landet förutom med mig då.

När det återstod en minut av förlängningen var alla i stugan överens om att straffar skulle få avgöra denna relativt händeslefattiga match även om Turkiet hade ryckt upp sig under förlängningen och varit den mer övertygande sidan. Usch, jobbigt med straffar, tänkte jag, det tar hårt på nerve......faaaaaaaaan......ilska....tomhet.....ilska......tomhet....glöm inte att andas!!!

Från sorg till glädjefnatt

Kroatien hade gjort mål i slutminuten och allting var över. EM festen hade fått ett abrupt slut...inte ens straffar skulle få avgöra matchen. Sayanora, goodbye, see you later alligator, hosca kal, guten nacht.....fan det kan inte vara sant. Jag tog mig snabbt ut från stugan bland alla axelklappningar från vännerna som hade stöttat mig under matchen och inte lämnat mig ensam och därav fått att inte känna någon skuld för att ha lämnat festen för en fotbollsmatch. Tog två djupa andetag för att återigen gå tillbaka till stugan och ta förlusten som en god förlorare. Jag måste hålla upp anseendet inför vännerna.

Jag steg in i stugan och tog en snabb titt mot TV-rutan......goooooooooooooooollllllllll. 

Gooooolll.....gollll.....goooooooollll

Haydi len, hur var detta möjligt, nej men det är ju inte möjligt...skärp dig nu! Det har inte inträffat....Kroatien vann, du såg det själv för en minut sedan.

Semihs mål i sista sekunden hade förlängt matchen till en straffsparksläggning. Ansamlingen i stugan var liksom jag helt mållösa. Sakta men säkert kom syret tillbaka till hjärnan och jag hörde återigen ljud och fick tillbaka talförmågan. Var är jag någonstans, vem är dessa människor runt omkring mig?

Straffläggningen känner ni säkert till och jag behöver knappast gå in på detaljer. Det enda jag minns är att jag återigen springer ut och skriker ut i tomma intet:


Allaaaaaaahiiimmmmm!!!!


Lurad utav ödet...igen!

Det ironiska är att efter en sådan här seger borde förutsättningarna för den fortsatta kvällen vara ideala. En historisk seger, midsommar, alkoholintag, söta tjejer och goda vänner. Allt upplagt för en forsatt toppenkväll, men det blev inte riktigt så som jag hade tänkt mig. Försjunken i mina djupa tankar och återigen lurad utav ödet kom jag aldrig riktigt igång efter matchen. Kan jämföras med att försöka klura ut meningen med livet eller att försöka komma underfund med vad som fanns innan Big Bang. 

Glädjen inom mig var ENORM men det saknades mental ork att ladda om batterierna och uppta festligheterna. Jag satt kvar där vid bordet en bra bit in på morgonen och samtalade med vänner men var aldrig riktig närvarande. -Vad är det med dig Cenk, hörde jag ett par gånger men kunde inte riktigt förklara tillsåndet mer än att med ett halvtaskigt försök skylla "slöheten" på åldern. -Jag börjar väl bli gammal, sa jag och fick fram ett svagt leende.

Jo visst, tre sådana här matcher i följd har troligtvis förkortat mitt liv med ett par år. men jag lever hellre ett kortare liv med möjligheten att få uppleva tre mirakulösa matcher än ett långt och stillsamt liv.

Canim Türkiyem, tack för att du har berövat mig på några år och tack på förhand om du skulle få för dig att beröva mig på några år till om ett par dagar!


Cenk Gökgünay2008-06-22 16:33:00
Author

Fler artiklar om Turkiet