Sannolikheten är inte sanningen
De flesta kärlekshistorier brukar ha ett slut. I filmer brukar vi oftast se lyckliga slut. Men verklighetens slut kan ibland vara brutal
Vi människor letar alltid efter kryphål. Även om sanningen ibland uppenbarar sig rakt framför våra fötter, väljer vi att ignorera den. Vi vill helt enkelt se blint, av olika anledningar. Vi resonerar konstigt och vi väljer att tro på sannolikheten istället för att alltid sträva efter sanningen. Anledningen till att vi resonerar som vi gör kan bero på fåfänga, okunnighet eller av ren kärlek. Jag befinner mig i den sistnämnda kategorin, kärlek. Min kärlek till mitt hemlands fotbollslandslag. Hur påverkade det mig då i min bedömning? Den gjorde mig subjektiv, motsatsen för vad jag skulle vara och jag kunde inte se objektivt på all fakta som fanns framför mig. Alla intentioner, händelser och fakta ansåg jag som inget märkvärdigt. Man brukar säga att kärleken gör dig blind. Tro mig, det är sant. För jag valde att neka sanningen och tro på sannolikheten, som även den var ganska minimal.
Efter förlusten mot Azerbajdzjan i kvalgruppen kändes det verkligen som att man inte skulle kunna nå play-off platsen. Men poängen spelade i vår favör och med tyskarnas hjälp tog vi oss som tvåa i grupp A med 17 poäng bakom dominerande Tyskland som vunnit tio av tio möjliga. Även om vi förlitade oss på tyskarnas resultat istället för våra egna så var avancemanget till play-offen inte orättvis på något vis då vi slog både Belgien och Österrike hemma för att sedan spela oavgjort mot dem på bortaplan. Varför känns det då nu i efterhand att vi inte förtjänade den platsen? Vi lottades mot Kroatien som varit revanschsugna sedan man blivit utslagna EM -08 av Turkiet efter en dramatisk vändning i slutskedet. Man hade åkt ut på straffar och jublat förtidigt. Semih Senturk, jokern och frälsaren hade sagt sista ordet. Turkiet hade sagt sista ordet. Sannolikheten kändes stor och stark inför mötet. Sanningen hade dock inte uppenbarat sig än.
De flesta kärlekshistorier brukar ha ett slut. I filmer brukar vi oftast se lyckliga slut. Realiteten och den nutida materiella världen lutar oftast till ett olyckligt. Hur slutade då denna kärlekshistoria för min del?
Nederlag, total skam och ett brustet hjärta. Ett uttåg i den sista play-off rundan, som var vår sista chans att marschera mot en grupp plats i EM 2012. Den bittra eftersmaken av förlust kunde kännas i atmosfären över hela stadion på Turk Telekom Arena. Folkmassorna började tömma läktarplatserna för att besvikna smita iväg skammen och glömma bort de 90 minuter som precis spelats. Alla som sett ett turkiskt lag spela, landslag eller klubblag vet att vi har fanatiska supportrar som ger allt och ännu mer för sitt lag och sina spelare. I Turkiet andas man fotboll, det är mer än bara en sport. Passionerade fans skriker tills lungorna spricker och dånet av busvissling när motståndarlaget håller i bollen är rent av magiskt och någonting alla fotbollsälskare bör uppleva. Men denna kväll var annorlunda och man kunde höra delar av fansen bua ut sitt egna landslag. 0-3 i bagaget och alla EM-drömmar krossade på hemmaplan i heligt turkiskt territorium. Jag tror att även spelarna kunde känna av atmosfären den kvällen efter att domaren blåst av pipan. Det fanns en arg, nästintill hatisk stämning i arenan. Det var egentligen mest besvikelsen efter en sådan tung förlust. Spelarna tog tunga kliv mot omklädningsrummet med nedböjda huvuden. Sannolikheten var inte så stor att ta sig vidare längre, det var sanningen som alla började begripa nu. Förnekelsen kunde inte kvarstå och man gick över till stadiet för accepterande. Det sista ordet var nu kroaternas. Sanningen hade uppenbarat sig. Den var brutal.
Guus Hiddink fick lämna sin post som Turkiets förbundskapten med omedelbar verkan efter det uteblivna avancemanget. Turkiska Fotbolls Federationen kommenterade det såhär: ”TFF och turkiska förbundskaptenen Hiddink har ömsesidigt accepterat en uppsägning av kontraktet. TFF vill tacka Guus Hiddink för hans tid under tjänst och önskar honom all lycka i framtiden”. Ett diplomatiskt uttalande från den omdiskuterade federationens sida. Men frågan är, är det ett helt ärligt uttalande? Turkisk fotboll har varit skakat av mutskandaler och korruption som infekterat hela systemet. Vågen efter jordbävningen skakar än turkisk fotbolls yta och man måste bygga om allt på nytt. Gör om, gör rätt. Mer på den oändliga frågan behöver vi inte gå in på.
Så vart hamnade Guus Hiddink?
- I ett sargat och sårat land efter alla incidenter. Ett land där fotbollen är en undanflykt från det vanliga problematiska och stressiga livet. Även om Turkiet aldrig varit en stornation inom fotboll så har experter alltid förutspått att landet någon gång skulle blomstra ut och erövra världsfotbollen. Folket har alltid stora förväntningar och en stor press sätts på spelare samt ledarna från media. Kennet Andersson som tillbringade två säsonger i Fenerbahçe SK och avslutade sin professionella karriär i klubben ska ha uttryckt sig med att säga: att han spelat i flera stora fotbollsnationer under sin karriär men aldrig sett ett land där så många talanger kommer och försvinner som vinden. Det gäller att ta vara på våra spelare, både inhemska och de som spelar i utländska ligor och det här är en av de viktigaste uppgifterna i en förbundskaptens arbete, scouting.
Så vart hamnade Hiddink i hans agerande?
- Vi ville se en ledare som skulle motivera våra spelare. Som skulle skapa stabiliteten i spelet, främst defensivt, som vi saknat. Han skulle lyfta nya talanger och bygga ett lag som skulle konkurrera med jättarna i Europa. Turkiet skulle erövra fotbollen och slå in sig som en fruktad stornation. Inte ett lag som pendlar mellan att förlora mot Litauen och sedan spela ut lag som Tyskland eller Spanien. Istället för allt detta som vi önskat fick vi se en oinspirerad tränare. Kanske var han mätt efter allt han åstadkommit eller så fanns det andra skäl, men något var det sannerligen. För Hiddink kombinerade dålig taktisk uppläggning med dålig scouting. Startelvor och laguttagningar som inte var förståelsebara. Han totalt underskattade den inhemska ligan och flera spelare som borde fått chansen togs inte ens upp i diskussion.
Kanske ställer vi turkiska fans för hårda krav på honom och överskattar vårt spelarmaterial? Jag har inte svaret på den frågan och det går att spekulera fritt. Men en sak som jag saknade främst hos spelarna och hela laget, var lagandan, strävan efter vinst och att ge hundra procent i varje match. Det som brukar vara det typiska signumet för landslaget och dess spelare. En viss frustration fanns hos spelarna gentemot Hiddink, det märktes. Främst när Arda skällde ut honom framför ögonen på mig då han blivit utbytt mot Tyskland i en avgörande match. Hiddink fortsatte gömma sig i båset, händerna i fickorna. Han tänkte, tänkte och tänkte. På vad? Den svåran kan jag inte heller svara på.
Nu har Abdullah Avci tagit över Ay Yildizlar som ska bygga och forma laget till kommande VM-kval. Det enda vi kan göra är att ta nya tag, lämna det förflutna och blicka framåt. Alltid sträva efter sanningen och våra egna styrkor. Sannolikheten är inget vi ska förlita oss på. Men det betyder inte att vi ska förlora hoppet.
På återseende!
