5. Distriktens ansvar i 51%-frågan

5. Distriktens ansvar i 51%-frågan

Under veckan har vi sett hur den demokratiska processen i 51%-frågan helt satts ur spel av ledare inom fotbollens högsta skikt. Avgörande information har gömts undan och rörelsen har utestängts från dess rätt till delaktighet i utformningen av viktiga framtidsbeslut. Idag ska vi rikta blicken mot de regionala distrikten inom Förbundet. Vilken rätt har de egentligen att ställa krav på delaktighet? Och – vilket ansvar har de att göra det?

(Denna artikelserie syftar till att kasta ljus över den demokratiska processen i 51%-frågan. Alla påståenden, slutsatser och värderingar är författarens egna).
 
 
Inom Svenska Fotbollförbundet (SvFF) representeras fotbollens geografiska och sportsliga bredd av de 24 Specialdistriktsförbunden (SDF) – alltså de regionala Fotbollförbunden. Enligt SvFF:s stadgar, § 43, är dessa ”organ för Förbundets regionala verksamhet”. De utgör därmed Förbundets formella kanal ut till såväl våra tusentals småklubbar som till elitklubbarna.
 
Detta innebär att de män och kvinnor som tar ett styrelseuppdrag ute i distrikten, har ett enormt ansvar. De har ett förtroendeuppdrag som består i att ta tillvara tusentals medlemsföreningars intressen, föra deras talan – och vid behov försvara deras rätt till delaktighet i avgörande framtidfrågor. Vad innebär det här praktiskt i 51%-frågan?
 
 
Förbundets mörkande i 51%-frågan
Låt oss börja med att se tillbaka på vad som hänt: hösten 2008 lämnade Förbundsstyrelsen in en motion i vilken man uttryckligen sa sig vilja avveckla medlemsdemokratin inom fotbollen. Motionen skickades in utan någon som helst föregående diskussion med fotbollsrörelsens olika aktörer. Motionen stoppades, med hänvisning till att beslutsunderlaget var för dåligt och den demokratiska förankringen för klen. Göteborgs och Skånes Fotbollförbund skrev ett mycket kritiskt brev till Förbundsstyrelsen, där en rad frågor om konsekvenserna av en avreglering ställdes.
 
I december 2010 fick Förbundet en utredning från RF:s Juridiska Kommitté där ett nytt förslag om att avveckla kravet på medlemsdemokrati framfördes. Trots kritiken från 2009, gömdes utredningen för alla utom en utvald grupp – Förbundets ”Bolagiseringsgrupp”. Denna satte sig och formulerade ett remissvar, som är ännu mer radikalt i sin avregleringssträvan än ovan nämnda motion. Remissvaret offentliggjordes den 15 februari.
 
Distrikten, eller de idrottsföreningsmedlemmar de i slutändan representerar, fick ingen som helst chans att påverka den här gången heller. Detta i en fråga som rör själva idrottsrörelsens värdegrund. Trots det hävdar Förbundet att remissvaret förankrats – på en rådgivande ordförandekonferens som hölls ett halvår innan utredningsförslaget ens presenterades, samt via Föreningen Svensk Elitfotboll (SEF) och Elitföreningen Damfotboll (EFD) ! (Se del 2 i denna serie för hela berättelsen).

Gamle RF-ordföranden Gunnar Larssons bedömning av myglet var glasklar: "distrikten har behandlats skamligt!"

 
Distriktstyrelsernas förtroendeansvar
Vad betyder då det här, sett till det ansvar de förtroendevalda i distriktens styrelser tagit på sig? Jo, följande:
 
Ingen förtroendevald på distriktsnivå kan, med hänsyn till diskussionerna 2009, vara omedveten om 51%-frågans känslighet. När ett färdigt remissvar plötsligt offentliggörs utan att distrikten överhuvud taget informerats, borde dessas styrelser därför rimligen reagera.
 
Ledamöterna ska föra sina medlemsföreningars talan; det är därför de valts in i styrelserna. De har inte bara rätt att kräva insyn och delaktighet från Förbundsstyrelsen. De har en skyldighet att göra det, som representanter för hundratals föreningar. Får inte distriktet den information de har rätt till, då kan dess styrelse inte heller förmedla informationen till sina medlemmar.
 
När den typ av åsidosättande av de demokratiska linjevägarna som vi sett i 51%-frågan förekommer, då har distriktens medlemmar rätt att få veta det. Medlemsdemokratins framtid – som i praktiken är vad som står på spel – är trots allt deras fråga. De bör därför informeras om:

  • att IdrottsAB-utredningen aldrig skickades ut till distrikten
     
  • att ett remissvar ändå avlämnats från SvFF, utan distriktens medverkan
     
  • HELA remissvarets innehåll: införandet av en 34%-regel i RF:s stadgar, utredning av möjligheten att införa en 10%-regel ska införas samt att ”frågan ska ägas av fotbollen”. ALLT detta är central information (se del 1 för innebörd).
Därefter kan lämpliga åtgärder diskuteras. Notera dock att ovanstående förutsätter att distriktsstyrelserna själva har tillgång till all nödvändig information om processen – och det är det naturligtvis inte självklart att de har. Vi återkommer till detta. Först ska vi dock titta lite på konsekvenserna av att inte ifrågasätta hur 51%-frågan hanterats.
 
 
Om distrikten INTE protesterar…
Det är nu andra gången Förbundsstyrelsen försöker kringgå den demokratiska processen i 51%-frågan. De formella underligheterna på central nivå tycks därmed vara systematiska, snarare än resultatet av misstag. Därmed finns bara två vägar, från en förtroendeansvarshorisont. Antingen protesterar man mot myglet. Eller också tiger man – och blir en del av det. Väljer distriktsstyrelserna det senare, så betyder det i praktiken:
  • Att de accepterar att de själva och deras medlemmar inte fått se IdrottsAB-utredningen, inklusive det 34%-förslag som kan innebära ett avskaffande av kravet på medlemsdemokrati i Riksidrottsförbundets (RF) stadgar.
     
  • Att de accepterar att de inte tillfrågats om det riktiga i att SvFF driver en 34%-linje i RF, samt att möjligheten att införa en 10%-regel ska utredas.
     
  • Att de accepterar att distrikten pekas ut som delansvariga för ett remissvar de inte fått vara med om att formulera (genom hänvisning till en rådgivande ordförandekonferens som hölls ett halvår innan 34%-förslaget presenterades).
     
  • Slutligen och kanske allvarligast: de accepterar att SEF och EFD i praktiken tar över distriktens roll som ”organ för Förbundets regionala verksamhet”. Förbundsstyrelsen valde ju att tala med dessa intresseorganisationer, istället för sina egna distrikt.

Vill man spetsa till det så kan man faktiskt ifrågasätta vilket existensberättigande distrikten har, om de accepterar att Förbundsstyrelsen ”förankrar” ett försök att förändra idrottens värdegrund via SEF och EFD.
 
 
Ett distrikt har protesterat
Ännu har bara Göteborgs Fotbollförbund (GFF) protesterat mot remissvarets innehåll och det sätt på vilket frågan hanterats. Den 11 februari sände GFF:s ordförande Bert Andersson en mycket kritiskt formulerad skrivelse till Förbundsstyrelsen. På distriktsårsmötet den 27 februari informerades medlemmarna om vad som hänt, samt om remissvarets hela innehåll. Resultatet blev ett kritiskt uttalande från ett enigt årsmöte – inkluderande fem elitföreningar; IFK, Häcken, GAIS, Qviding samt Jitex.
 
Reaktionen var en konsekvent fortsättning från 2009, då distriktet tillsammans med Skånes Fotbollförbund agerade på motsvarande sätt mot den icke-förankrade decentraliseringsmotionen. De förnyade protesterna var rimliga inte minst sedan de frågor som ställdes 2009 aldrig besvarats.
 
 
Tungt ansvar
Man ska dock ha klart för sig att den typ av protester som Bert Andersson och hans styrelse iscensatt, inte är okontroversiella. Fotbollens ”finrum” omfattar ett relativt begränsat antal personer även om man räknar in distriktens och elitföreningarnas ordförande. I detta sociala sammanhang har många varit med länge; folk känner varandra, personliga lojaliteter korsas och så vidare. Dessutom är det som sagt svårt att ha en överblick över den information man behöver för att ifrågasätta hanteringen av ett ärende.
 
Att i denna miljö kritisera agerandet från enskilda auktoriteter, är knappast en liten sak. Det är fullt begripligt om man som förtroendevald ordentligt vill värdera läget, innan man tar de konflikter som kan bli följden av att protestera. Självklart behöver en sådan sak tänkas igenom. Kanske är detta orsaken till att 23 av 24 distrikt ännu inte tycks ha reagerat, på att Förbundsstyrelsen utan distriktens medverkan lämnat in ett remissvar som driver att externt kontrollerade idrottsAB – i praktiken jämförbart med privata klubbar – ska godkännas inom svensk idrott?
 
 
Avgörande på SvFF:s årsmöte 26 mars
Bokslut över den här frågan görs dock inte förrän den 26 mars, i och med Svenska Fotbollförbundets årsmöte. Det finns därmed ingen anledning att i dagsläget värdera tystnaden. Som utomstående är det omöjligt att veta vad som händer i de regionala styrelserna – och återigen: att dessas ledamöter vill sätta sig in i läget innan de agerar, det är sannerligen fullt begripligt.
 
 
I väntan på årsmötet kan dock Bert Andersson från Göteborgs Fotbollförbund förtjäna en extra tanke. De protester mot bristen på insyn och delaktighet som han formulerat, var knappast roliga att framföra. Men – det var hans skyldighet gentemot Göteborgsfotbollen att faktiskt göra det. Med en känd svensk barnbokförfattarinnas ord: det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort.
 
Denna artikelserie gör nu ett uppehåll över helgen. Jag återkommer på måndag och tisdag med de avslutande delarna. Då ska vi bland annat ta ett nytt analytiskt grepp på 51%-frågan – för att se om vi kan fördjupa förståelsen för hur den kunnat utvecklas så illa.



Läs även:

Preview: den demokratiska processen i 51%-frågan läggs under lupp
1. SvFF:s remissvar - avveckling av medlemsdemokratin
2. SvFF:s TVÅ försök att fuska bort medlemsdemokratin
3. SEF kapar elitklubbarna
4. "Den eniga elitfotbollen"
6. Centrala aktörer i 51%-frågan
7. De ansvariga
 

Anders Almgren2011-03-11 10:00:00

Fler artiklar om Svensk Fotboll