”Jag vill uppnå mer än att bara vara en fotbollsspelare” – exklusiv intervju med Jiloan Hamad

Jiloan Hamad i en längre porträttintervju där han berättar mer ingående om sin karriär så här långt, relationen till sina gamla klubbar och framtidsdrömmarna.

Som tonåring lämnade Jiloan Hamad den trygga tillvaron hemma i Örebro för att följa sina drömmar om att bli fotbollsproffs. Inga mindre än Malmö FF hade nämligen fått upp ögonen för den lovande talangen och det skulle inte dröja lång tid innan han hade börjat göra sig ett namn i den skånska storklubben.

Efter sex framgångsrika år i föreningen där han var med om att tituleras svensk mästare två gånger om, testa på Europaspel och dessutom bära kaptensbindeln beslöt han sig för att det var dags att ta nästa steg i karriären och prova på livet som utlandsproffs.
Intresset för honom var av förklarliga skäl stort efter sina många imponerande insatser i den himmelsblå dressen och det var ett flertal klubbar som hörde av sig med hopp om att ta hem kampen om hans signatur. En kamp som Hoffenheim till slut kunde gå vinnande ur och härnäst väntade således spel i Bundesliga för den skicklige mittfältaren.

Solen strålade på den klarblå himlen och termometern visade en bra bit över 20 grader när jag en underbar vårdag 2016 tog mig upp på höjderna i vackra Heidelberg där Hamads bostad var belägen för att hälsa på och göra en porträttintervju om fotbollsuppväxten, sejouren i Malmö och de första två och ett halvt åren i Hoffenheim. Trots att saker och ting inte hade gått helt enligt planerna var lystenheten efter att få visa vad han är kapabel till påtaglig och det var svårt att inte låta sig inspireras av hans positiva inställning till livet.

Sedan dess har jag haft för avsikt att göra en uppföljande intervju och när vi nu för första gången på över sex år återförenas har mycket vatten runnit under broarna då Hamad förutom två återkomster till Sverige även hunnit med spel i både Sydkorea och Kroatien. Men när vi slår oss ner i soffan i hans vardagsrum hemma i Örebro fortsätter vi där den föregående intervjun slutade då jag ber honom sammanfatta tiden i Tyskland.

- Även om det inte blev som hade hoppats på lärde jag mig oerhört mycket där och jag kan inte säga något annat än att jag älskade allt med Tyskland. Jag kom dit med inställningen att Hoffenheim är en lite mindre klubb och att det var ett perfekt steg att ta även om det så klart är väldigt tufft att gå direkt från Allsvenskan till Bundesliga.

- Men som sagt, även om jag inte fick ut det jag ville var det tre fantastiska år där jag levde ett väldigt bra liv och träffade många fina människor som jag fortfarande har kontakt med. Allt från gamla lagkamrater till de som jobbade på kontoret. Jag är väldigt nyfiken av mig som person och ville lära mig mer om vad som händer bakom kulisserna i en förening.

Vad skulle du så här i efterhand säga var det bästa?
- Oj, det är svårt att peka ut något specifikt. Utan jag måste nog säga helheten både på och utanför planen. Att få spela och träna på en sådan hög och professionell nivå var fantastiskt och hela laget fungerade väldigt bra tillsammans. Jag levde helt enkelt ett väldigt bra liv där jag lärde mig så himla mycket om fotboll. Det är ju många som följer och inspireras av den tyska modellen. Jag levde mitt i den.



Vad var det som gjorde att det inte blev som du tänkt dig?
- När man är i en sådan professionell miljö märker man att det överlag handlar om väldigt små marginaler. Vi hade en väldigt bra trupp med spelare som Roberto Firmino, Kevin Volland och Sejad Salihovic och varje vecka mötte vi stjärnspäckade lag. Så det var verkligen en helt annan nivå än vad jag var van vid och det gällde att hela tiden prestera på topp. I Sverige har man oftast en trupp där kanske fem spelare är mycket bättre än resten och man kommer undan med att ha en dålig dag då och då. Det fanns det inga utrymmen för i Tyskland.

- Så jag slappnade aldrig av utan gav alltid 110 procent i allt jag gjorde. Sedan räckte det inte alltid då jag trots det inte fick spela, men det som gjorde att jag ändå kunde hålla mig själv på gott humör var att jag presterade bra på träningarna. Då kunde jag efteråt sätta mig i bilen och känna mig stolt över att jag gjort allt jag kunnat.

Kan du känna någon bitterhet över att det blev som det blev?
- Nej, det gör jag inte. Jag är trots allt nöjd med allt som varit och nu har acceptansens lagt sig. Samtidigt kanske det kan verka konstigt att jag sitter och säger att jag är nöjd när jag inte spelade så många matcher, men det är som det är. Jag hade ju också en del otur då jag slet av det bakre korsbandet och när jag på rekordtid återhämtat mig och återtagit platsen i startelvan lämnade Huub Stevens och Julian Nagelsmann tog över.

Mitt under brinnande säsong där Hoffenheim kämpade för att hålla sig kvar i Bundesliga tvingades den dåvarande tränaren Huub Stevens att avgå efter att ha drabbats av hjärtproblem. I stället fick den då 28-årige Julian Nagelsmann ta över rodret och lyckades föra klubben upp på säker mark i tabellen.

Det var dock ytterst sällan som Hamad fick chansen att visa upp sig under sensationstränaren, som föredrog att använda sig av andra spelare. Men trots det finns det ingen illvilja gentemot Nagelsmann från Hamads sida.
- Det var aldrig några hårda känslor mellan oss, så jag är absolut inte bitter på honom. Han kom in och gjorde det jättebra då vi plötsligt började vinna matcher igen. Så när någon frågar mig om honom säger jag alltid att han är en jättebra tränare.

- Det finns för många spelare som tänker för personligt och anser att en tränare är sämst bara för att han inte spelar dem, men det är inte så det fungerar. Jag tycker att Nagelsmann är en fantastisk tränare och jag lärde mig otroligt mycket under året med honom som jag tagit med mig i karriären. Så jag tar aldrig in känslofaktorn i mitt sätt att tänka och resonera, och framför allt inte när jag ska bedöma en tränare.



När situationen inte förbättrades under den efterföljande säsongen kom det inte som någon överraskning när det stod klart att Hamad skulle lämna Hoffenheim efter tre händelserika år. Desto mer förvånande var hans efterföljande klubbadress då han trots intresse från utlandet valde att vända hem till Sverige för spel med Hammarby.

- Sista halvåret i Hoffenheim var tufft för mig. Vi hade ett väldigt bra lag och jag förstod att det skulle vara svårt för mig att få Nagelsmann att ändra sig. Så jag såg över mina alternativ och jag hade bland annat ett konkret erbjudande från Heerenveen där jag skulle bli en av de bäst betalda i laget, men det kändes inte helt rätt.

- Jag funderade mycket fram och tillbaka över vad som skulle vara det bästa för mig. Till slut kom jag fram till att jag behövde trygghet samtidigt som jag kunde få visa vad jag kan, så jag valde att återvända till Allsvenskan då det är en liga som passar mig och jag har aldrig gjort en dålig säsong när jag spelat där.

Vad var det då som gjorde att valet föll på just Hammarby?
- Jag kände att jag behövde en riktig utmaning, något som gav mig motivation. Jag hade inte spelat så mycket de senaste åren och tänkte att det var bättre att ta ett steg bak och flytta hem till Sverige där jag visste att jag kommer få ut det bästa av mig själv. Men jag behövde tid på mig för att hitta tillbaka till den bästa versionen av mig själv efter allt som varit och det fick jag i Hammarby. Under en period tränade jag bara dagen innan match och startade sedan, vilket jag aldrig hade kunnat göra i de större ligorna.

Bara ett par år dessförinnan hade Hammarby återvänt till den svenska fotbollens finrum efter en mörk period i klubbens historia där man huserade i Superettan. Ambitionen att göra Hammarby till en av landets bästa fotbollsföreningar var något som motiverade Hamad och det dröjde inte lång tid för honom att identifiera sig med sin nya klubb.
- Om inte folk vetat bättre hade nog många trott att jag satt i styrelsen då jag intresserade och engagerade mig för hur klubben sköttes med allt från att hur man ska driva på spelarna till hur man kunde förbättra relationen med fansen. Så det var inte bara på planen jag var en ledare, utan även utanför. Om det var någon som pratade illa om Hammarby så var det precis som om de snackade skit om min familj, klubben var verkligen allt för mig.

Har du alltid varit så här driven även utanför planen?
- Intresset och drivet har alltid funnits där, men inte på det här viset där jag tog ledarskapet och ansvaret till en helt annan nivå. Sedan ska man passa sig lite då man lätt glömmer bort att man också ska spela fotboll. Så den balansen var jag tvungen att navigera med hur mycket tid jag kunde lägga ner på arbetet utanför planen utan att tappa för mycket fokus. Men jag tror att i takt med att jag blivit äldre har min roll gått från att vara väldigt dedikerad och bara fokusera på mig själv till att se klubben på ett annat sätt och försöka få alla i synk.



När Hamad återvände till Sverige efter sejouren i Tyskland var han inte mer än 26 år gammal och även om han hade möjligheten att stanna kvar utomlands fanns det till viss del en känsla av att det var något av ett misslyckande att vända hem.
- I en tidigare intervju jag gjorde försökte jag för första gången öppna upp mig om den mentala biten hos en fotbollsspelare och berättade om känslan att behöva gå från Bundesliga tillbaka till Allsvenskan. Och det handlar inte om att jag är för fin eller för bra för att spela i Allsvenskan, utan bara det emotionella om att behöva acceptera att ge upp sin dröm och att man kanske inte var där man egentligen hade velat vara i sin karriär.

- Men det tolkades fel då intervjun rörde upp känslor hos en del supportrar som menade på att jag var otacksam då Hammarby tagit emot mig med öppna armar och gjort mig till lagkapten efter bara en säsong. Och även om jag försökte vara diplomatisk så förstår jag dem, för det framstod som att jag inte var motiverad och i samma veva hade vi en lite tyngre period där det inte riktigt klickade för oss. Men faktum är att det var precis tvärtom för jag har aldrig varit så motiverad eller mått så bra under min karriär som jag gjorde i Hammarby.

Relationen mellan fansen och Hamad var annars väldigt bra och han skräder inte med orden när han pratar om Bajen-supportrarna.
- Supportrarna var verkligen helt fantastiska och fanns alltid där för oss spelare. Att få kliva in på planen framför dem var alltid lika mäktigt och det var också mycket det som påverkade mitt beslut. Jag mådde så himla bra av att få spela för en så otroligt familjär klubb där fansen var själen i föreningen. Jag tror inte riktigt folk fattar hur stort det var och jag uppskattade att få vara så nära dem, det var verkligen det bästa av två världar.



Samtidigt som Hamad hyllades till skyarna av sin nya klubb och deras anhängare var det inte alla som uppskattade beslutet att gå till Hammarby. Supportrarna till Malmö kände sig nämligen svikna av den tidigare publikfavoriten då han under sin tid där utvecklat en djupare relation till klubben, fansen och staden som nu raserades.
- För många kom det som en stor chock när jag gick till Hammarby med tanke på min bakgrund i Malmö och jag förstår det, men det var en väldigt speciell situation.

Ett halvår tidigare hade Hamad varit i kontakt med Daniel Andersson, som då var sportchef i Malmö, om en eventuell återkomst till hans tidigare klubb.
- Grejen var den att när Nagelsmann tog över i Hoffenheim så spelade jag någon enstaka match under honom och då hörde Daniel Andersson av sig och ville ha hem mig. Men jag ville inte lämna redan då utan var inställd på att fortsätta kämpa och sa till Daniel att vi kunde höras längre fram och bestämde att vi skulle pratas vid igen i januari.

- Januari kommer och jag snackar lite med Daniel men det är liksom inget konkret utan mest bara lite fram och tillbaka. Så det fanns aldrig något erbjudande på bordet när jag blev fri att lämna Hoffenheim och jag känner inte att jag valde bort Malmö även om många verkar ha den uppfattningen. Så allt blev verkligen knas där.

Tror du att du hade tackat ja till Malmö om du hade fått ett kontraktsförslag?
- Alltså jag är extremt tacksam över mina år där och om både Malmö och Hammarby kommit med erbjudanden samtidigt hade det kanske ändå blivit så att jag valt Malmö med tanke på allt jag hade varit med om där. Sedan är jag jätteglad att jag gick till Hammarby och det är det bästa beslutet jag har tagit, men jag vill inte att Malmö-supportrarna ska tro att jag valt bort dem för det fanns inget erbjudande att ta ställning till och det är helt sinnessjukt enligt mig. Jag menar, jag hade spelat i Bundesliga och även om det inte blev som jag tänkt mig där hade jag bara några år tidigare varit en av Allsvenskans bästa spelare när jag var i Malmö. Så om det var någon klubb som borde hört av sig med ett erbjudande så var det Malmö.

- Men i stället gick jag till Hammarby och gjorde det jättebra, vilket fick Malmö-fansen att undra varför de inte hade tagit hem mig och i samma veva gjorde Daniel Andersson en intervju där han sa att jag inte ville komma hem. Så då hamnade jag i en jättekonstig situation och det var svårt för mig att uttala mig då jag precis efter att ha skrivit på för Hammarby inte kunde gå ut och säga att Daniel Andersson aldrig gav mig möjligheten, för då hade Hammarby-supportrarna känt att jag hellre hade velat gå till Malmö.

Har du nu i efterhand pratat om det här med Daniel Andersson?
- Nej, det har vi inte riktigt gjort. Men det är inte längre något problem för min del, han gör sitt jobb och det har gått väldigt bra för Malmö och det är jag glad över. Men jag vill inte att supportrarna ska gå omkring och tro att jag är otacksam och inte ville komma hem.

Har du fått utstå mycket hat från Malmö-fansen?
- När jag kommit till Malmö så har mottagandet inte varit så bra, vilket har gnagt lite på mig med tanke på hur mycket jag gjort för klubben. Samtidigt är det viktigt att tillägga att klubben också gjort mycket för mig och det är fortfarande många i Malmö som älskar mig, men jag gillar inte att det finns en del som går runt och tror att jag har något emot Malmö. Men det är som det är och livet går vidare.



Sammanlagt blev det två år i Hammarby där Hamad var en av lagets bästa och mest framträdande spelare och när jag ber honom sammanfatta tiden i klubben har han bara positiva saker att säga.
- När jag kom dit var jag lite sargad efter kapitlet i Tyskland och ville bara försöka hitta mig själv igen. Till en början var det utmanande, men sedan föll pusselbitarna på plats och det blev till en fantastisk resa både för mig själv och för klubben där jag känner att vi fick mycket uträttat. Det kändes stort att få vara med och bygga upp Hammarby och jag tror inte folk förstår hur många förändringar och uppoffringar som krävdes för att det skulle bli så bra som det blev.  

- Jag måste säga att det jag är mest stolt över i min karriär så här långt är hur jag kom till Hammarby och lyckades väcka en sovande björn där vi på ett år blev ett fantastiskt och respekterat topplag och det kändes bra att kunna lämna efter att ha gett klubben goda förutsättningar att fortsätta ta steg framåt.

Fast än att livet var på topp hemma i Sverige kände Hamad att han ville göra ett nytt försök utomlands och även den här gången skulle hans klubbval komma som en stor överraskning då han valde att lämna Hammarby för spel i Sydkorea och närmare bestämt Incheon United.
- Jag hade bara skrivit på för två år med Hammarby och även om de ville förlänga kände jag att jag hade fullföljt mina åtaganden där. Så jag började kolla vad jag hade för alternativ och det fanns en del klubbar som var intresserade. Bland annat Bochum som redan under sommaren hade hört av sig och ville köpa loss mig och bygga laget runt mig. De kom upp till Stockholm och försökte övertala mig, men just då ledde vi Allsvenskan och jag tänkte att vi kan ta det i vinter i stället. 

- Vintern kom och de var fortfarande intresserade, men då kom Incheon in i bilden och det gick inte att tacka nej till deras erbjudande.

Vad var det som gjorde att det inte gick att tacka nej?
- Pengarna som de erbjöd var löjligt bra. Jag skulle ändå fylla 29 och jag tänkte att jag aldrig kommer hamna i Real Madrid och även om jag hade ambitioner kände jag att jag kunde säkra min framtid ekonomiskt.

Hur mycket pengar handlade det om?
- Vi pratar en månadslön på kanske 600 000, så det gick inte att jämföra med vad jag hade haft i Allsvenskan. Det var alldeles för mycket pengar för att tacka nej.

Fanns det några tveksamheter för dig rent fotbollsmässigt?
- Det är inte så många som har koll på fotbollen i Sydkorea, men det är inte direkt Kina eller Thailand utan det är ändå en bra liga med tuff fotboll. Det är flera spelare som de senaste åren gått från den sydkoreanska ligan till större ligor i Europa och gjort det bra, så jag tänkte att det här kanske kan vara starten på ett asiatiskt äventyr där man samtidigt samlar på sig ganska mycket pengar.

Hur lång tid tog det innan du bestämde dig för att tacka ja?
- Det tog ändå några veckor. Klubben var väldigt angelägna om att lösa övergången omedelbart, men jag tog tid på mig. Sedan när jag väl kom dit och fick se vilket organiserat och välfungerande land det är blev jag såld direkt. Det var ordning och reda på en helt annan nivå och förutsättningarna som fotbollsspelare var fantastiska med feta arenor och grymma träningsfaciliteter.

Till en början kändes allt bra för Hamad som direkt omfamnade landet och fotbollen. Det skulle dock inte dröja lång tid innan förutsättningarna ändrades för svensken.
- Norrmannen Jørn Andersen som tidigare varit tränare i Mainz och förbundskapten för det nordkoreanska landslaget var den som tog mig till Incheon och såg till att jag fick ett bra tvåårsavtal. Men efter bara fem matcher fick han sparken och när jag efteråt åt middag med honom så bad han mig om ursäkt för att han fått sparken och sa att jag nu kommer få det tuffare framöver.

Varför skulle det bli tuffare för dig?
- Sydkoreanska klubbar får bara lov att ha tre utländska spelare och det innebär att all press ligger på utlänningarna. Så nu när han inte längre skulle vara tränare var det stor sannolikhet att den nya skulle vilja plocka in andra utlänningar.

Efter att Andersen fått lämna uppdraget som tränare fortsatte det storma kring klubben som under loppet av sex månader avverkade tre olika tränare och tillsatte en ny sportchef. Således blev det aldrig någon kontinuitet för Hamad och den bästa lösningen blev att gå skilda vägar redan efter ett halvår.
- Klubben ville göra plats för andra utlänningar och då fick jag akta på mig, så jag förhandlade med dem och blev utköpt från mitt kontrakt.

Hur kändes det att lämna efter så kort tid?
- Många kanske kan tycka att det är ett fantastiskt scenario att bli utköpt från sitt kontrakt, men jag tyckte det var tråkigt då jag gärna hade velat vara kvar längre. Men jag förstår också att de vill tjäna pengar och det gör man genom de utländska spelarna, så det var bara till att acceptera situationen.

Hur trivdes du med tillvaron i Sydkorea?
- Jag hade det hur bra som helst där och blev väldigt bra behandlad både inom och utanför fotbollen. Alla i klubben var väldigt måna om att jag som utländsk spelare skulle må bra så att jag skulle kunna prestera på topp.

Vad skulle du säga var det bästa där?
- Kulturen överlag gillade jag väldigt mycket då alla är trevliga och respektfulla gentemot varandra. Den påminde mycket om den kurdiska där man visar stor respekt för de äldre och så vidare, så jag kunde verkligen uppskatta att bo där och trivdes fantastiskt bra.

- Sedan har det sydkoreanska folket kanske en överdriven respekt för den hierarkiska ordningen. Du kan till exempel inte ifrågasätta en ledare, så om en tränare beordrar en spelare att springa rakt in i en stolpe allt vad han kan så hade han aldrig ifrågasatt det. Och det tror jag skapar problem för sydkoreanerna, för de är så vana vid att bli styrda och det gör att de ibland saknar den mentala styrkan. Vissa spelare blir helt förstörda om de förlorar en match, så tränaren måste hela tiden påminna dem om att inte konsumera media.

Hur var kvaliteten på fotbollen?
- Det var en väldigt speciell fotboll. Även om det är en tuff liga så är det verkligen hawaiifotboll från minut ett, så jag fick lite av en chock och kände att det här kanske är den svåraste ligan jag någonsin spelat i. Bundesliga var lättare, för där har du en struktur och spelare omkring dig som talar samma fotbollsspråk. Så var det inte i Sydkorea och som mittfältare var det extremt tufft eftersom det hela tiden är så mycket fram och tillbaka.

Supporterkulturen då, hur var den?
- Den var väl ändå helt okej, men inte något överdrivet. Jag tycker att Incheon hade en bra publik med kanske 7–8 000 åskådare per match och gjorde vi det bra så kom det fler. Vissa klubbar hade mer publik än andra och det var många VM-arenor, så de var svåra att fylla. Men överlag skulle jag ändå säga att supporterkulturen var bättre än jag hade trott.



Det asiatiska äventyret blev inte som Hamad hade tänkt sig och nu plötsligt stod han klubblös för första gången i karriären. De stora framgångarna i Hammarby hade dock inte glömts bort av omvärlden och det dröjde inte lång tid innan ett nytt kapitel började skrivas.
- Jag fick ett snabbt avslut i Sydkorea och åkte hem till Sverige igen för att landa lite samtidigt som jag tänkte på vad jag skulle göra härnäst. Då en dag ringde min telefon och det var Mindaugas Nikolicus, en bekant till mig som då var sportchef i en kroatisk klubb vid namn HNK Gorica. Han berättade att de precis hade påbörjat ett stort projekt och ville att jag skulle bli en del av det.

- Till en början kände jag mig skeptisk, men valde ändå att åka ner dit och hälsa på. Samtidigt hade jag funderat en del på att återvända till Allsvenskan, men när jag väl hade träffat dem i Kroatien och fått se hur de arbetade kände jag att jag ville hoppa på. Det kändes som en kul och bra utmaning för mig, och de betalade bra också eftersom det var en projektklubb.

Fanns det några andra klubbar som visade intresse?
- Det fanns några andra bud, men jag tänkte att det kan vara smart att gå till Kroatien och göra det bra där för att sedan ta nästa steg. För det är en väldigt bra och respekterad liga som de senaste åren exporterat många duktiga spelare.

Var det någonsin aktuellt med någon svensk klubb?
- I och med att det kom väldigt plötsligt att jag lämnade Sydkorea och gick fort innan jag skrivit på för Gorica så fanns det ingen tid, och egentligen var jag inte så intresserad av att komma hem då jag ju precis hade dragit utomlands igen.

Hur skulle du summera din tid i Kroatien?
- Jag fick spela många tuffa matcher i en bra liga och kände att jag utvecklades som spelare. Så det var väldigt kul och lärorikt och jag trivdes verkligen jättebra i Kroatien, livet där var skitbra och jag trivdes även bra i klubben. Det är en familjeklubb som har stora ambitioner, så det var lite likt Hammarby. Så jag kan inte säga annat än att jag hade det bra i Kroatien. Vädret var alltid fantastiskt så man behövde aldrig åka på semester, utan det var bara till att åka ut till kusten och ta det lugnt när man var ledig.

Samtidigt kändes det som att du hamnade lite i skymundan när du var där, kan du hålla med om det?
- Jo, men det är normalt att det blir så. Jag menar, det är väldigt osvenskt att gå till Kroatien även om det blivit lite vanligare de senaste åren. Ska man gå dit tror jag det är bäst att göra det som relativt ung, för gör du det bra så kommer du bli såld direkt. Jag fick inte samma typ av uppmärksamhet, men det gör inte mig något. Jag hade det ändå bra.



När kontraktet med Gorica hade löpt ut efter två säsonger tackade Hamad för sig och valde förra sommaren att vända hem till Sverige igen. Den här gången till hemstaden Örebro för spel med stadens största fotbollsförening som han dessutom tidigare var en stor anhängare av.
- Jag kände att det var dags att komma hem och tajmingen kändes rätt i och med att Örebro låg så dåligt till i tabellen. Så jag och Nahir Besara pratade med varandra och vi båda kände att vi ville komma hem och rädda kvar klubben i Allsvenskan.

Örebro hade haft en oerhört tung inledning på säsongen och befann sig i tabellens bottenskikt när Hamad och Besara anslöt. Men trots den rutinerade duons ankomst lyckades man inte hålla sig på rätt sida strecket och gick därmed en degradering till mötes.
- Till en början kändes det både bra och lovande, men vi fick inte riktigt fart på det och det var verkligen extremt jobbigt. Samtidigt kändes det skönt att komma hem. Inte för att jag nödvändigtvis längtade hem, men sett till var jag befann mig i karriären kändes det som rätt beslut att komma hem och försöka bidra.

- Men det var betydligt tuffare än vad jag hade föreställt mig. Vi var en sargad trupp och själv lyckades jag aldrig hitta formen och har fortfarande problem med skador, så det kändes som att jag hela tiden jobbade i motvind då saker och ting inte gick som jag ville.

Nedflyttningen till trots valde Hamad att bli kvar i Örebro och även om spel i Superettan inte lockade i någon större utsträckning hade han inga tankar på att lämna klubben.
- Sett till situationen jag var i hade det känts jättekonstigt att lämna, det hade inte känts bra att sticka redan efter ett halvår. Så jag valde att stanna kvar med målsättningen att gå upp igen.

Även i Superettan har Örebro haft det tufft och med bara en match kvar att spela den här säsongen riskerar klubben att tvingas till kvalspel om en biljett till fortsatt spel i serien. Hamad är kritisk till hur saker och ting har skötts innan och under sin tid i föreningen.
- Vi fick en väldigt jobbig start på säsongen och sedan har det fortsatt vara motigt både för laget och mig själv. Jag kom hit med förhoppningar om att hjälpa klubben stabilisera den allsvenska säsongen som började dåligt, men tyvärr så fungerade det inte. Jag tror att laget var inne i en djup svacka som vi sedan aldrig lyckades skaka av oss.

- Samtidigt nu när jag blickar tillbaka, och även tittar där jag är ett och ett halvt år senare, så inser jag att det har funnits andra problem i föreningen. Jag upplever att Örebro har tappat mycket när det kommer till att finna sin identitet och rekryteringsprocessen har varit svag. Vi har haft stor omsättning på tränare och inte lyckats pricka rätt fram tills nu. Vi har jobbat i motvind och det har varit väldigt svårt att få resultat när situationen egentligen är en konsekvens av att man helt enkelt inte lyckats bygga en bra trupp som har egenskaper utefter dels en spelidé, men också där spelare matchar varandra och fungerar ihop. Det blir lätt så när olika tränare som varit i Örebro dikterar spelfilosofin och inte klubben som dikterar det. Då blir det svårt att ta kliv framåt.

Hur går dina tankar kring nästa säsong?
- Jag är en person som tar mina åtaganden seriöst och jag har två år kvar med Örebro. Det har varit väldigt tufft fram tills nu och jag vet vilken hög nivå jag ännu besitter. Med det sagt så har det varit tufft att få ut det jag kan när vi har spelat en fotboll som inte har passat mig. Men jag kommer sätta mig ner med klubben och diskutera framtiden.



Hamad har tidigare berättat om att han i unga år var en hängiven supporter till Örebro och stod i klacken under matcherna. Men när den lovande talangen började visa framfötterna hos stadskonkurrenten BK Forward valde Örebro att hålla sig passiva – fram till det att han redan hade gjort klart med en övergång till Malmö.
- Självklart ville jag gå till Örebro när jag var ungdom, jag följde ju klubben och gick på alla matcherna. Men trots att jag kunde göra åtta mål på tolv matcher i division ett så var det inte tillräckligt för dem på den tiden. Sedan kom Malmö och jag skrev på för dem, och då snackades det om att jag valde pengarna före Örebro. Men det handlade inte om något annat än att Örebro inte visade något intresse. De saknade helt enkelt kunskapen att locka till sig oss unga talanger från trakten. Men det är inga hårda känslor från min sida. Det är en helt annan organisation nu och vi har en jättebra relation.

Har du alltid känt att du en dag vill representera Örebro?
- Örebro är ju min hemstad och jag har alltid känt att det hade varit vackert att få representera stadens största klubb. Men det är inte så att jag direkt har gått och drömt om det. Men nu när möjligheten uppstod kände jag att det blev något av en cirkelslutning.

Det måste ändå kännas lite speciellt att ha gått från att stå i klacken till att nu vara lagkapten?
- Ja, det är faktiskt väldigt häftigt och jag är stolt över att ha fått det ansvaret. Sedan önskar jag ju att det hade varit annorlunda, att vi inte hade spelat i Superettan. För det har gjort ont i mig att komma hem och sedan få det här utfallet. Så det har varit tufft, men om det är något jag klarar av så är det motgångar och jag är säker på att vi kommer resa oss igen.  

Skulle du kunna tänka dig att spela i Örebro karriären ut?
- Ja, det skulle jag kunna tänka mig. Men samtidigt har jag fortfarande ambitioner och mål med min karriär, så man ska aldrig stänga någon dörr. Skulle man känna att man fastnar och att det inte finns något som motiverar en måste man ju tänka till. Men just nu är det enda jag tänker på att jag måste visa upp mig från min bästa sida och visa fansen vad jag kan. Både i Malmö och Hammarby fick fansen se mig från min bästa sida men i Örebro har de fortfarande fått vänta på det, och det har gjort ont i mig.

- Spelar du bra så kommer fansen älska dig, men om inte så kommer du bli kritiserad och det är så situationen är för mig nu här i Örebro. Jag har inte levt upp till förväntningarna och därför är fansen inte lika glada i mig som fansen i Malmö och Hammarby var. Och jag förstår det, för jag har inte kunnat prestera lika bra som jag gjorde där. Så jag kommer inte känna mig helt nöjd förrän Örebro får se vem Jiloan Hamad är.

Är det inte frustrerande att känna det så?
- Jo, så klart det är. Men jag förstår dem också. Fotboll är en bedömningssport och jag brukar säga till unga spelare att vi inte kan förvänta oss att media inte skriver om oss och att supportrar inte har åsikter. Vi har själva bestämt oss för att bli professionella fotbollsspelare och i det arbetet ingår kritik från media och supportrar. Om du inte klarar av det så är fotboll inget för dig. De flesta av oss spelare är med om saker som aldrig skulle hända på andra arbetsplatser och du går igenom väldigt mycket som testar din mentalitet och psyke. Så det gäller att hålla huvudet högt och motivationen uppe.

Känner du att du fortfarande har motivationen kvar?
- Absolut, till hundra procent. Motivationen är det viktigaste och jag försöker hela tiden ha målsättningar som gör att jag känner mig pushad till att fortsätta. Sedan görs målen ständigt om, men det måste alltid finnas en utmaning som får mig att vakna på morgonen och känna mig motiverad.



Finns det någon liga du känner att du hade velat testa på att spela i?
- Oj, det skulle väl i så fall vara i Spanien eller Italien. Den fotbollen tror jag hade passat mig. Men det är inte så att jag tror att jag kommer ta mig dit nu, men om jag får lov att fantisera lite så hade det varit La Liga eller Serie A.

Det har ju funnits en hel del klubbar genom åren som visat intresse för dig. Finns det någon du nu i efterhand kan önska att du hade spelat för?
- West Ham var ju ute efter mig och vi satt och diskuterade med klubben. Problemet var ju bara det att de ville ha mig när jag var lagkapten i Malmö och vi ledde serien. De ville att jag skulle skriva på kontraktet under sommaren och sedan ansluta under vintern, men jag kände att om de verkligen vill ha mig kan de köpa loss mig redan nu. Samtidigt ville jag vara kvar säsongen ut för att ta hem guldet, så jag hade is i magen. Men ibland kan jag tänka på att det hade varit coolt att ha bott i London och spelat för West Ham.

Vilka faktorer har vägt in när du valt klubb?
- Jag kan ju inte prata för alla nu, men fram tills man är mellan 25 och 30 har det inget med lönen att göra. Utan det handlar om vilken klubb som vill ha en mest och du känner verkligen när en klubb vill ha dig. Hoffenheim till exempel flög ner mig och visade långa presentationer med klipp på mig från Malmö och visade hur bra jag skulle passa in i deras spelsystem. Det har alltid varit viktigt för mig, att klubben anstränger sig och att man känner sig önskad. Som ung struntade jag i vad för typ av land och stad det var, utan det viktigaste för mig var fotbollen. Vad det är för typ av liga, vilka lag som finns där och hur jag kommer passa in.

- Ju äldre man bli, desto mer tänker man på livet utanför fotbollen. Då spelar ekonomin en större roll i och med att man måste tänka på hur du kan säkra din framtid efter karriären. Så jag känner ändå att jag har tagit bra beslut genom åren även om det inte alltid blivit som jag tänkt mig.

Känner du att din ekonomi är tryggad efter dina år utomlands?
- Ja, det skulle jag säga att den är. Jag skulle kunna lägga av nu och leva ett bra liv. Men samtidigt sträcker sig mina mål och ambitioner längre än att jag skulle sluta nu och inte göra ett skit. Som det känns i dag kan jag spela många år till, men jag hoppas kunna få en bra avslutning på karriären och sedan ge mig i kast med nya utmaningar. För jag är lika taggad på att vara lika framgångsrik efter min fotbollskarriär och jag vill tjäna ännu mer pengar efter karriären än vad gjort under den. Jag vill uppnå mer än att bara vara en fotbollsspelare.

Vet du redan nu vad du vill göra efter karriären?
- Jag är intresserad av många olika saker. Vi har en grupp där vi startar upp lite olika verksamheter, bland annat ett padelcenter i Split. Generellt sett har jag ett stort intresse av att hitta lösningar i samhället. Det finns mycket politiskt som stör mig med hur saker och ting är uppbyggt. Till exempel lever varannan ensamstående mamma i fattigdom och hur ska då deras barn kunna vara aktiva inom idrotten när den kostar en massa pengar. Så det finns mycket som kan göras bättre och som ambassadör för Generation Pep försöker jag vara med att aktivera fler barn från olika samhällsklasser.

- Sedan är det givetvis svårt att komma bort från fotbollen, man återkommer ju alltid till det man kan och är intresserad av. Inte för att vara kaxig och minimera hur jobbigt och svårt det är att vara tränare, men jag tror att jag hade gjort det jättebra. Det är lite av ett kall här i livet. Eller att vara sportchef och driva ett projekt, det tror jag hade passat mig.

Om du får välja fritt, hur ser i så fall ditt drömjobb ut?
- Det hade varit att hjälpa klubbar i Sverige. Det finns så många klubbar som ligger långt efter med hur de scoutar, det finns liksom ingen identitet eller ryggrad. Vet du inte om din identitet vet du inte heller vilka spelare du ska värva. I stället låter man en tränare komma in och sätta ideologin och sedan när han går kommer en ny tränare med en helt annan filosofi och det som händer då är att du hela tiden måste börja om på ruta ett igen.

- Så jag hade velat komma in i en klubb och styra upp från grunden genom att sätta deras identitet och sedan bygga upp allt utifrån den. Det är så många av de tyska klubbarna jobbar och det är till exempel därför Emil Forsberg passar så jävla bra in i Leipzig. Det är ingen slump, utan de hade scoutat sönder honom innan han värvades in och skulle han lämna kommer de hitta en ersättare som kanske inte är lika bra men av samma sort. Många svenska klubbar tar fortfarande in vissa spelare bara för att de har en bra meritlista trots att de egentligen inte passar in och det känns förlegat.



Vilka livsråd hade du velat dela med dig av till dig själv för säg tio år sedan?
- Det finns så många råd jag hade kunnat ge, man förstår saker mer och mer ju äldre man blir och det är det som är så fint med att åldras. Men jag skulle nog säga att ta för dig och var inte rädd. Sätt dina mål och var ihärdig, för sanningen kommer alltid fram till slut.

- Under min uppväxt lärde jag mig att inte skylla ifrån mig och att om jag är tillräckligt bra på träningarna så kommer jag få spela. Så i stället för att tycka synd om mig själv när jag inte fått spela så har jag tänkt på vad jag kan göra åt saken, vilket har varit att gå ut och göra mitt bästa på träningarna. För det finns så många anledningar till att ändå träna och göra det bra fast man har det tufft. Till exempel kan man se det som en förberedelse inför nästa klubb och nästa utmaning. Min inställning har alltid varit att jag ska motbevisa mina tvivlare och det har motiverat mig. Om du väljer att sluta anstränga dig gör man sig själv den största otjänsten, så du har bara något att vinna på att aldrig någonsin ge upp.

- Många unga spelare förstår inte att deras karaktär byggs upp när man är inne i en tuff period och känner att man inte får det man förtjänar. Det är då man sätts på prov och självförtroendet kommer komma till en när man bygger upp mål och sedan fullföljer dem.

Har det funnits någon period i ditt liv där du inte mått bra?
- Det är klart att det funnits perioder i livet där man känt att man inte varit där man hade velat vara. Jag tror att alla spelare kan stryka under på att när man inte får spela så är det tufft. Men man får försöka att separera fotbollen och privatlivet även om det är jättesvårt. Det var först under mitt sista år i Hoffenheim som jag kunde navigera och inse att hela mitt liv inte får baseras på hur det går för mig på fotbollsplanen. Än i dag har jag svårt att släppa det, för det är lättare sagt än gjort. Men att hela tiden röra sig framåt och ta tag i saker tror jag är det som hjälpt mig, samt att acceptera att du ibland har sämre dagar.  

Finns det något du önskar hade varit annorlunda?
- Egentligen inte, för jag tror att allt som händer i livet har en mening. Sedan vad den meningen är kan ibland vara svårt att förstå, men det visar sig alltid i slutändan. Så det gäller att vara positiv och försöka se på livet ur en optimistisk synvinkel. Om du har den inställningen är det svårt att känna att du ångrar något.

Under vilken period i livet har du varit som lyckligast?
- Jag har funderat en del på det och jag vet inte. Mitt liv har varit en väldigt fin resa där jag utvecklats som människa och jag har gått igenom både med- och motgångar som burit mig fram till den jag är i dag. Och jag tror aldrig att den resan kommer ta slut, utan jag hoppas att jag alltid kommer fortsätta utvecklas och lära känna mig själv bättre än vad jag gör nu.

Vad skulle du säga har varit det viktigaste du lärt dig av att bo och spela utomlands?
- Om jag ska vara helt ärlig, och det kanske låter lite klyschigt, så är det att vi människor är mer lika än vad vi tror. Det är svårt att vara främlingsfientlig och ha fördomar när man väl har träffat människor från världens alla hörn och insett att det är bra människor. Självklart finns det olika kulturer, men vi tänker samma sak om mycket och man kan lära sig så himla mycket av olika kulturer. Så det jag har lärt mig är att världen är en fin plats, även om det självklart finns många problem.

Vilka av dina tidigare klubbar har du ett starkast band till?
- Det är verkligen en svår fråga... Forward kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta i och med att jag spelade där under hela min uppväxt. Sedan kom jag till Malmö och det var där jag blev vuxen och formades till den spelaren jag är i dag, och jag kommer alltid älska Malmö för det. När jag kom till Hammarby var jag på en känslig plats i livet och behövde komma på fötter igen, så att bli anammad och omhändertagen som jag blev av fansen betydde allt för mig. Så mina två år i Hammarby lämnade ett stort avtryck på mig. Jag har fått så otroligt mycket kärlek av båda klubbarna och älskar dem lika mycket på olika sätt.



Förutom en intressant och turbulent karriär där Hamad representerat diverse klubbar i flera olika länder har han även landskamper för både Sverige och Irak på sin meritlista då han vid fyra tillfällen varit med under den svenska januariturnén samt gjort en VM-kvalmatch för det irakiska landslaget.
- Jag gick hela vägen från ungdomslandslagen till seniorlandslaget och jag tror att jag är den svenska spelaren med näst flest U21-landskamper genom tiderna. Men när jag valde den ekonomiska vägen i och med flytten till Sydkorea insåg jag att jag aldrig kommer komma med i den svenska truppen och bytte då till det irakiska landslaget. I och med det fick jag ett asiatiskt pass som öppnade upp många möjligheter för mig. Men jag kände också att jag med min erfarenhet ville försöka hjälpa till och bidra med något till Irak. Det har varit många problem där genom åren, men det kändes som en kul utmaning för mig att testa på.

Hur är din relation till Irak som land?
- Jag är ju kurd från Irak och min pappa stred mot Saddam Hussein. Men fotbollen har alltid varit neutral då man inte velat blanda in det politiska i sporten. Så kurderna är stolta över att det finns en kurdisk spelare som representerar det irakiska landslaget och mottagandet har varit bra. Jag sa direkt att jag är en kurd som är stolt över att spela i det irakiska landslaget och jag är inte den första och jag kommer inte heller vara den sista.

- Sedan brinner förstås irakierna mer för det irakiska landslaget än vad kurderna gör, men de kan vara stolta över att det finns en kurd där. Jag har aldrig glömt bort varifrån jag kommer och jag har aldrig sagt att jag är en irakier.

Är det säkert för dig att vistas där?
- I vår del av landet är det bra nu. När IS kom var det kaos, men vi klarade oss ändå hyfsat då våra gerillakrigare skötte det bra och satte Kurdistan på kartan än mer. Vi har gått igenom mycket och fått kämpa hårt för vår kultur och vårt språk. Sedan finns det saker inom politiken som inte allt är helt hundra, men vi är ett stolt folkslag som har ett bra rykte och jag är stolt över att vara kurd.

Hur ofta blir det att du reser ner till Irak?
- Från och med 2013 började jag åka ner mer och jag har väl varit där sju-åtta gånger och hälsat på släkten. Vi har ju ett hus där nere, så familjen är där en del nu igen. Jag vill att mina föräldrar ska ha det så bra som möjligt och jag vet att de uppskattar att ha den friheten, så jag är tacksam för att fotbollen har gett mig möjligheten att hjälpa min familj. Jag kommer att åka dit mer och mer, för släkten är viktig för mig och jag har inte kunnat ha den relationen till dem som jag har velat på grund av livet som fotbollsspelare.

- Det är inte så många som vet om det, men jag har ju startat upp en fotbollsskola i min pappas hemstad som funnits i snart tio års tid där vi har både pojk- och flicklag. Det är mina kusiner som driver hela verksamheten och det öppnar upp dörrar för många barn. Jag vill ge barn och ungdomar bra förutsättningar och bara det att en tjej kan gå och spela fotboll var tabu för tio år sedan. Vi har verkligen tagit sönder allt det där och jag hoppas kunna starta upp fler projekt där nere.

Slutligen, hoppas du att det blir fler landskamper för Irak?
- Om det blir fler så blir det fler, men det har varit mycket upp och ner inom organisationen och då blir man trött på det. Jag vill ju hjälpa dem så att det ska bli bra, men det är svårt och kräver mycket uppoffring. Men om de är intresserade så kan jag absolut hjälpa dem.

0 kommentarer

Filip Wollinfilip.wollin@svenskafans.com@W0llin2022-11-03 11:45:00