”Det kan fortfarande gräma mig” – exklusiv intervju med Niclas Alexandersson
Niclas Alexandersson är en av få spelare med över hundra framträdanden för det svenska landslaget. Nu berättar ikonen om sina bästa och sämsta minnen från tiden i den blågula dressen, varför det är så speciellt med mästerskap samt vad som än i dag grämer honom.
En sval novemberkväll för snart trettio år sedan fick en ung Niclas Alexandersson beträda gräsmattan på anrika Ernst-Happel-Stadion i Wien och debuten för det svenska landslaget var därmed ett faktum.
Det skulle visa sig vara startskottet på en lång och beundransvärd landslagskarriär där det sammanlagt blev strax över hundra framträdanden – vilket innebär att han tar plats på topp tio-listan över spelarna med flest landskamper genom tiderna.
Faktum är att det bara är Alexandersson och ytterligare tio andra som nått milstolpen att komma upp i ett tresiffrigt antal landskamper och det lär dröja ett tag innan 49-åringen petas från den listan.
Sedan flera år tillbaka är han bosatt i Göteborg och arbetar på Änglagårdsskolan, där han är ansvarig för fotbollsutbildningen. Trots sin imponerande meritförteckning är det sällan han figurerar i det mediala, vilket flera av hans tidigare lagkamrater under det ett och ett halvt decennium han var en del av landslaget gör – särskilt nu under mästerskapstider.
Undertecknad har länge varit nyfiken på landslagsikonen och väl på plats i Sveriges näst största stad tog jag kontakt med honom för att göra en intervju. Ett fåtal dagar senare möttes vi i ljuvliga Trädgårdsföreningen, där vi slog oss ner på en träbänk utanför Palmhuset och började prata gamla minnen.
Fast än att det börjar bli en del år sedan minns Alexandersson fortfarande när han fick reda på att han för första gången blivit uttagen i landslaget.
- Jag blev inkallad efter att Anders Limpar lämnat återbud och det var när jag gjorde lumpen, så plötsligt kom det ut ett gäng journalister i skogen och berättade att jag kommit med i landslaget.
Kommer du ihåg hur du reagerade när du nåddes av nyheten?
- Det är klart att det var stort på alla sätt och vis, och jag kände väl främst glädje och stolthet. Jag hade ju gått den långa vägen från pojk- och ungdomslandslagen, så förhoppningen fanns där att jag skulle få ta det sista och mest ärofyllda steget.
Vad minns du från den första matchen?
- Själva matchen i sig minns jag inte så värst mycket av, men det var borta mot Österrike och det var den sista kvalmatchen inför VM 94 som vi redan var klara för. Jag hoppade in i slutminuterna och det är klart man var nervös, men det värsta var när jag skulle hålla debutanttal inför alla storheterna i laget.
- Debuten i landslaget är det största man kan vara med om, så det är något jag aldrig kommer att glömma.
Trots att han inte var mer än 22 år gammal och spelade sin fotboll i Halmstad var han aktuell för att ta en plats i VM-truppen – men oturen höll sig framme och i stället för att följa med till USA fick han följa mästerskapet framför teven.
- Jag var en av dem som slogs om de sista platserna och var med på förturnén under vintern. Men under försäsongen med Halmstad drabbades jag av skadeproblem som gjorde att jag inte hann komma tillbaka i samma form som jag varit i tidigare. Men jag är ganska nöjd ändå, jag fick en lång landslagskarriär med många fina minnen.
Så det är inget du grämer dig över?
- Där och då kändes det inte så konstigt, men med facit i hand när man ser tillbaka hade det naturligtvis varit kul att fått vara med -94 även om det inte blivit så mycket speltid. Men det hade ändå varit kul med allt som hände runt omkring.
Att uppleva ett mästerskap skulle Alexandersson dock få göra – närmare bestämt fyra stycken då han var med under EM 2000, VM 2002, VM 2006 samt EM 2008.
- Det är något speciellt med att få dra på sig den gula tröjan med det svenska emblemet, speciellt när det är ett mästerskap. Du vet med dig att det är något som berör hela nationen där hela landet stannar upp och bänkar sig. I mina ögon är det kanske det största idrottsevenemanget i världen, så då är det klart att det är stort att få vara med och representera sitt land.
- Framför allt under mitt första mästerskap kändes det ganska speciellt då man inte riktigt visste vad som väntade en. Vad som slog mig mest var hur uppförstorat allt blev. Så fort det hände någon liten incident blev det en jättegrej, och så blir det ju lätt när journalisterna bevakar i princip varje steg du tar på träningen. På den tiden fanns inte sociala medier, så det är ännu värre i dag där alla som kollar på matcherna har en åsikt som de spottar ut sig när de sitter hemma.
Hur upplevde du att det var för dig under mästerskapen?
- Allt förstärks när det är mästerskap, men man får försöka gå in i sin lilla bubbla och inte bry sig om allt som sägs och skrivs. Det krävs dock att du upplevt det innan så du får en rutin i hur du ska tackla saker och ting. För varje mästerskap man spelade lärde man sig något nytt.
Var det inte påfrestande att vara inne i en bubbla?
- Jo, det är klart det var påfrestande. När man blev lite äldre hade man ju familj och barn att tänka på och som du var borta från under en längre tid. Samtidigt behövde du förbereda dig maximalt både fysiskt och psykiskt mellan matcherna, och det var många urladdningar mentalt och fysiskt när du på kort tid skulle leverera i flera matcher i rad.
Men jag antar att du tyckte det var värt det?
- Absolut, det var ju den stora scenen och de stora matcherna man ville uppleva och det tror jag alla spelare drömmer om. När man ser tillbaka på det önskar man att man hade tänkt och gjort annorlunda under de första mästerskapen, men det är också det som är en del av utvecklingen när man blir äldre, att man hela tiden lär sig nya saker.
När jag frågar honom om vilket minne han håller högst förutom när han gjorde sin debut krävs ingen lång betänketid.
- Det finns en hel del fina matcher jag kommer ihåg, framför allt de avgörande kvalmatcherna mot Bulgarien och Luxemburg 1999 som jag hade förmånen att avgöra. Men om jag ska välja ett specifikt minne är det ju premiären mot England i VM 2002, att jag fick göra mål i min första VM-matchen är givetvis det enskilt största ögonblicket.
Ger det dig gåshud än i dag?
- Kanske inte gåshud, men det fanns många faktorer som gjorde det extra stort. Dels var jag kanske lite ifrågasatt, men sedan var det också mot landet där jag för tillfället var proffs i och mot en svensk förbundskapten. Att få med sig en poäng i den matchen var oerhört viktigt, så det var en häftig upplevelse.
Det fanns dock också en del besvikelser under hans landslagskarriär – och den största av dem är även den från VM 2002. Ett minne som än i dag smärtar och som du kan ta del av i spelaren nedanför.
Niclas Alexandersson: ”Det enskilt tuffaste ögonblicket”
I och med över hundra landskamper har Alexandersson ställts mot flertalet världsstjärnor och det fanns några han kände extra respekt för.
- Jag minns att vi mötte Brasilien med Roberto Carlos i laget, som var vänsterback medan jag spelade som högermittfältare. Han var otroligt snabb och hade ett ruskigt bra tillslag som var svårt att inte imponeras av. Sedan måste jag även nämna spelare som Ryan Giggs, Thierry Henry och David Beckham som alla var fantastiska på sitt sätt.
Vilka spelare anser du är de bästa du spelat tillsammans med?
- Oj, det är väldigt svårt att jämföra olika spelare eftersom alla har olika roller och karaktärer. Tidigare fanns det många profiler som Tomas Brolin, Jonas Thern, Stefan Schwarz och hela Dahlin-gänget. Sedan var det ju Henrik Larsson, Anders Svensson, Tobias Linderoth och så vidare som alla var bra på olika sätt.
- Sedan går det ju förstås inte att bortse från att på ett individuellt plan så är Zlatan vår största spelare genom tiderna, det går inte att komma ifrån hans kvaliteter.
Men hur var det då att spela med Zlatan och ha honom som lagkamrat? I spelaren nedanför ger Alexandersson sin syn på hur superstjärnan var att ha att göra med både på och utanför fotbollsplanen.
Niclas Alexandersson: ”Körde sitt race – det var ge och ta”
Vilka spelare kom du bäst överens med utanför planen?
- Vi var ett gäng som umgicks lite extra och som jag fortfarande har kontakt med. Jag, Anders Svensson, Tobias Linderoth, Marcus Allbäck och Teddy Lucic var likasinnade redan då och kände att vi passade bra ihop.
Vilken roll hade du egentligen i omklädningsrummet?
- Jag var en ganska lugn person vid sidan om planen, utan att jag var rädd för att säga vad jag tyckte och mana på de andra. Så jag har nog snackat en del i omklädningsrummet, men var inte den som hördes allra mest.
Som tidigare nämnt blev det över hundra landskamper för Alexanderssons del – vilket är något han känner en stolthet över.
- Framför allt att jag lyckades hålla mig kvar så länge är något jag är stolt över då jag vet hur svårt det är att tillhöra truppen i landslaget där du hela tiden måste prestera på topp. Från det att jag gjorde min debut 1993 och fram till min sista landskamp 2008 spelade jag varje år någon landskamp, så att jag fick en så pass lång landslagskarriär är jag väldigt tacksam över.
- Sedan hade man kanske önskat att man hade fått den där pricken över i:et, att få gå ännu lite längre i mästerskapen. Vi var nära några gånger och speciellt i Japan hade vi med lite stolpe in mot Senegal kunnat återupprepa 1994-prestationen. Så det kan man gräma sig lite över, men överlag är det många fina minnen som jag är stolt över.
Om du ska betygsätta din landslagskarriär på en tiogradig skala, vilket betyg skulle du då ge dig själv?
- Jag hamnar väl kanske runt en sjua då. Överlag tycker jag att jag höll en ganska så jämn nivå där min styrka var att jag hade en hög lägstanivå och jag känner väl själv att jag var en spelare som förbundskaptenerna kunde lita på.
- För att få ett högre betyg hade jag i perioder kanske velat vågat mer, tagit större risker och varit mer involverad i de avgörande momenten och inte bara den som tog på sig lagarbetet. Men jag är stolt över att jag lyckades hålla en jämn nivå över en så lång tid, så en sjua låter väl rimligt.
Anders Svensson, Kim Källström och Magnus Hedman är bara några av de tidigare landslagsspelarna som verkar i offentligheten– men Alexandersson är inte ett lika flitigt ansikte utåt. Att det blivit så är dock fullt naturligt för honom.
- Jag var aldrig den som höll på med fotbollen för rampljusets skull, utan det var något som följde med en. Det är inte heller så att jag har något emot det, men jag har valt ett yrke nu där man inte är i rampljuset på samma sätt som för de som är experter, kommentatorer eller tränare på en hög nivå. Visst kan man sakna kickarna från de stora matcherna, men rampljuset som sådant är inget jag saknar.
Händer det att du blir stannad när du är ute på stan?
- Det kan väl fortfarande hända ibland, men det blir mindre och mindre för varje år som går. Jag märker ju det som jobbar på en skola att de flesta av eleverna i dag knappt var födda när jag fortfarande spelade, så minnena blir svagare för varje år.
Jag antar att det hände betydligt oftare när du var aktiv?
- Visst var det så, inte minst efter VM 2002 när man gick i matbutiken och det kom fram äldre damer som hade följt en under alla matcherna. Då insåg man hur mycket det betyder för folk att Sverige är med i ett mästerskap.
Det händer inte att du känner dig bortglömd?
- Nej, det skulle jag inte säga. Det är många fler än jag som inte syns och hörs, och det handlar väl mycket om vad för typ av person man är och vilken väg man går i livet. Det är naturligtvis kul när folk kommer fram och minns en för att man gjort något bra, men att det inte händer så ofta får mig inte att känna mig bortglömd.
* * *
Läs även:
• Spelschema för fotbolls-EM
• TV-tider för fotbolls-EM
* * *
Alltid schyssta odds på EM hos Unibet. Åldersgräns 18 år | Regler och villkor gäller | stödlinjen.se | spelpaus.se | Spela ansvarsfullt.
