”Skapar den supporterkultur vi alla älskar” – intervju med MFF Supports Thelma Ernst
MFF Supports ordförande, Thelma Ernst, i en längre intervju om svensk supporterkultur, svartmålningen i media och vad Malmö FF ska stå för.
Svenska fotbollssupportrar och den aktiva läktarkulturen är något som ofta diskuteras flitigt i både positiv och negativ bemärkelse. Hyllningarna låter sällan vänta på sig efter de större matcherna – där det allt som oftast brukar bjudas på storslagna tifon och en elektrisk stämning som får håret på armarna att resa sig av välbehag.
Det har dock också de senaste åren titt som tätt gått att ta del av svarta rubriker i media, som tidvis målar upp en bild av det som sker på läktarna som en krigszon.
I vissa fall har den stora massan fått stå till svars för vad enskilda individer tagit sig för, vilket skapat debatter om bland annat huruvida ståplats ska finnas kvar eller inte och om supportrarnas frihet på läktaren ska reduceras i hopp om att avvärja fler incidenter som väcker ilska, rädsla och olust hos allmänheten.
En av många eldsjälar som brinner för den svenska supporterkulturen är Thelma Ernst. Sedan lite mer än två år tillbaka är hon ordförande i MFF Support och var under föregående vecka på plats under den allsvenska upptaktsträffen. Undertecknad passade därför på att snacka med henne om hennes syn på det hela, hur saker och ting kan förbättras och vad Malmö FF ska stå för.
Först och främst, vad är svensk supporterkultur för dig?
– Det är en svår fråga, det är så mycket i ett begrepp. För mig personligen är det min livsstil och mitt hem, mitt största intresse och det som i princip tar upp all min vakna tid. Men över huvud taget handlar det om så mycket mer. Man kan ju säga att vi har byggt ett litet samhälle där människor från helt olika bakgrunder samlas och går mot samma mål där man stöttar sitt lag och samlas i den kärleken samtidigt som man skriker på domaren.
– Det är något fantastiskt som jag har svårt att se någon annanstans på ett sådant massivt sätt och så återkommande, det är ju Sveriges största folkrörelse kan man säga. På andra delar i samhället kanske det är av vikt att man har mycket pengar och därmed har makt, men i fotbollen har alla en röst och det tycker jag är något fantastiskt och fruktansvärt vackert.
Så du anser att den sträcker sig även utanför fotbollen?
– Absolut. Det handlar ju givetvis om det sportsliga och det som händer på planen, men det handlar också om så mycket mer. Inte heller bara vad som händer på läktarna, utan även utanför med alla människor som sitter i timmar och syr tifon, målar banderoller eller skriver motioner och uttalanden om olika saker. De lägger ner så sjukt många ideella timmar på det och det är inte för de vill ha ut något ekonomiskt av det, för vi får inte något betalt, utan för att man älskar sitt lag så mycket. Det tror jag knappt finns någon annanstans, vilket gör det unikt.
Sticker Malmös supportrar ut från mängden på något plan?
– Nu kommer jag ju börja gå in i den där malmöitiska rollen, men det är ibland svårt att vara ödmjuk. För egentligen är det väl mycket som skiljer sig i och med att vi är det enda laget i vår stad. Kollar man på Göteborg och Stockholm är det ju en helt annan sak, där strider de hela tiden internt i staden. Vi är ju ensamma i Malmö och starka där, vilket också så klart kan vara en nackdel. Men jag tror det gör oss lite unika i det att vi står ensamma och utgår från oss själva. Vi blickar inte mot något annat lag, vilket annars är lätt att göra när man har andra lag i samma stad.
Kan du någonsin sakna att ha en stadsrival?
– Det kan man väl göra... Samtidigt tror jag det gynnar oss med den mentalitet vi har. När vi gör fel kollar vi på oss själva och ser vad vi kan göra bättre, medan det är väldigt lätt att kanske blicka mot ett annat lag i staden om vi hade haft ett sådant som var lika bra. Då kan det lätt bli att blicka mot dem i stället för att fokusera på sig själv. Sedan är det ju också så att med enigheten om att vi är ensamma i staden blir Malmö FF något större än vad lagen i till exempel Stockholm blir. Det handlar ju givetvis också om att vi är en mindre stad än Stockholm, men just den här känslan av att alla i Malmö håller på MFF och går tillsammans till matcherna i halsduk stärker oss.
Är det något som staden Malmö kan leva mycket på?
– Absolut är det så. Det är det största ansiktet utåt och det vi är kända för. Om man är utomlands är det Malmö FF som folk känner till om Malmö, det är ju det största och det som betyder mest. I Stockholm är det uppdelat med så många andra saker och andra lag medan det i Malmö bara är vi. Det kan ju också göra att man får den där hybrisen, men samtidigt tror jag ju inte bara att vi är bra, för vi är ju faktiskt på riktigt bra.
Historiskt sett är Malmös två största antagonister Helsingborg och IFK Göteborg. De förstnämnda är den här säsongen tillbaka i Allsvenskan efter två år i Superettan medan ”Blåvitt” väntas gå en besvärlig säsong till mötes då man är tippade att hamna på den undre halvan av tabellen. Thelma kan sakna att ha någon av huvudrivalerna att slåss mot i guldstriden samtidigt som hon inte direkt sörjer deras motgångar.
– Jag är ju av den åsikten att mitt mål inte är att Helsingborg och Göteborg ska gå under, utan jag gillar ju det här med att man håller på olika lag då det ju skapar den supporterkultur som vi alla älskar. Men på samma gång kan man känna väldigt mycket skadeglädje, det hör ju till.
Men du vill gärna ha dem i Allsvenskan?
– Det vet jag inte, det beror lite på... Å ena sidan hade det varit kul om de åkte ur, å andra sidan hade det ju på något sätt givetvis varit något som saknades. Det är ju trots allt våra största rivaler. Samtidigt har konkurrensen gått ner mer och mer. Derbyna vi hade förr mot Helsingborg ser vi inte i dag, det är inte samma gnista där. Kanske det kommer andra lag som kan utmana oss, eller så får vi stå högst upp och vinna utan konkurrens.
Är det bara guld som gäller den här säsongen?
– Absolut, det finns inget annat. Vi åkte ur cupen och den verkar vara en förbannelse som inte försvinner, men kollar vi på Allsvenskan måste vi ta guld i år. Det tror jag också alla är medvetna om och det kommer ske, det är jag övertygad om.
Om ni skulle misslyckas vinna guldet, börjar det då bli lite kris i Malmö med två år i följd utan någon titel?
– Nja, det tycker jag nog inte. Det är möjligt att vi inte vann förra året, men jag tycker det finns en annan typ av stabilitet än vad det finns i andra föreningar där ett guld kommer och sedan går det en längre tid. Vi har tagit en hel del guld i modern tid, så det ser jag ändå som en skillnad jämfört med andra klubbar. Så nej, det råder inte kris om vi inte vinner guld på ett par år.
Hur vill du att Malmö ska identifiera sig och stå för utåt sett?
– Det är väl flera olika saker där. Det handlar mycket om värderingar och det är väldigt viktigt att Malmö som stad avspeglas i truppen. Det ska inte bara vara en massa helvita snubbar från Limhamn, utan det ska vara väldigt blandat och det ser vi i dag. Vi har allt från Erdal Rakip från Rosengård till Oscar Lewicki från Limhamn, så det är fantastiskt att se.
– Just den här lokala förankringen gillar jag, och det är samma sak med det som återspeglas på läktaren. Vi som står där ska också se ut som vi är malmöiter och avspeglar staden, annars förlorar det lite vad klubben står för.
Känner du att ni gör det då?
– Defintivt. Det är väl vi och AIK som är bäst på just det här med att ha en läktare som ett integrationsprojekt. Det är väl också något som vi hela tiden ser att fotbollen är i framkant med medan resten av samhället sackar efter. Sedan handlar det också om en viss mentalitet och inte bara tro att vi är bäst. Det är många som tror att de är bäst, men vi måste verkligen vara det och hela tiden försöka bli bättre, utvecklas och aldrig vara nöjda. Det tycker jag också vi redan är bra på.
Under februari ställdes Malmö FF mot Chelsea i Europa Leagues sextondelsfinal. Skånelaget var aldrig riktigt nära att bräcka den engelska storklubben på planen, men på läktaren var det de ljusblåa supportrarna som dominerade och uppmärksammades stort hos många fotbollsfantaster runt om i världen.
– Många internationella medier har skrivit om det och det är ju jättekul. Till viss del tror jag det handlar om en avsaknad av 51-procentregeln i form av att Chelseas supportrar inte bygger sin egen kultur, utan det är en rysk miljardär som gör det. Där har vi något som de vill åt, och det tror jag vi verkligen måste ta hand om.
– Det är ett otroligt privilegium att vi äger våra egna föreningar i Sverige. Om du till exempel håller på Hammarby och är medlem så äger du föreningen, och det speglas ju i det här med att vi får beröm för att det är supportrarna som skapar kulturen. Då är det vi som sätter förutsättningarna som är bra för oss, som att vi ska kunna sjunga ut hela Stamford Bridge.
Är det viktigare att bevara den kulturen på läktaren än att kunna konkurrera på planen?
– Det har ingen betydelse hur det ser ut på planen. Jag vill äga min förening och det är inget snack om den saken. Om det möjligen skulle innebär att vi har större chans i Europa tar jag hellre medlemskortet alla dagar i veckan. Sedan tror jag också vi har en skev bild av vad som egentligen är möjligt, för Malmö FF har faktiskt lyckats komma till Europa, och inte bara komma dit – utan även konkurrera och kunna slå ut ett lag som Besiktas. Det har vi lyckats med trots att det är vi medlemmar som äger föreningen, och jag tror vi måste inse att det inte behöver pumpas in massor av pengar. Alla våra pengar kommer från våra Europaäventyr och det är ju vi som har skapat det, så det är inte omöjligt.
Hur ska man lyckas få folk att bli mer intresserade av svensk fotboll och gå på matcherna då?
– Det är svårt att säga. Där handlar det ju om att Sverige är ett ganska litet land och inte har mer folk. I de små städerna är det liksom inte så mycket folk och då är det svårt. Man kan väl försöka aktivera på olika sätt, men det är något som jag tror är en långsam process. Vi i Malmö har haft lång tid på oss att bygga upp den här kulturen och därför måste vi också ge de mindre föreningarna tid.
– Sedan går det alltid upp och ner. Kanske det går dåligt några år och man tappar publik och måste bygga upp det från början igen. Men jag tycker man kan se i de mindre föreningarna att intresset växer och växer. Just nu har vi ett enormt intresse för Allsvenskan trots att vi spelar en förhållandevis dålig fotboll, det är mer folk på läktarna och det är inte bara för att man vill gå och kolla på dålig fotboll, utan också för det som händer på läktaren.
I media målas det med jämna mellanrum upp en bild av läktarna som en krigszon. Är det en bild som ni supportrar försöker jobba med att tvätta bort?
– Det är ett gediget arbete som görs i alla supporterföreningar som har förändrat mycket. Återigen handlar det om en långsam process, för det kommer ju alltid finnas idioter kvar som till exempel utövar våld. Det är något man inte kan göra så mycket åt mer än att lämna över det som ett polisärende.
– Fotbollen är inte unik i detta, idioter finns överallt. Men man måste också lyfta upp majoriteten och allt bra som sker. Vi har ju det här begreppet ”positiv supporterkultur”, och en positiv supporterkultur är egentligen hela supporterkulturen. Sedan finns det också lite negativt, men det har ju egentligen inte med kulturen att göra.
Till sist, tycker du att den svenska supporterkulturen på senare år har utvecklats och förbättrats?
– Absolut tycker jag det. Om man bara kollar rent publikmässigt är det ju en enorm folkrörelse och det är just det här med att vi skapar en kultur. Sedan kan man ju också vara orolig för hur det kommer se ut i framtiden, man har ju till exempel sett en del uttalanden från polisen där de vill ändra på saker och ta bort ståplats. Det är något som oroar då det kommer leda till att supporterkulturen inte kommer må bra, och där måste vi samla oss och verkligen visa vad vi egentligen står för och vad svensk supporterkultur är.
