Bollklubbsbloggen: Kärleken är evig

Varifrån kommer den stora missuppfattningen att om man är kritisk mot sitt lag, t ex till hur spelet ser ut då är kärleken till laget mindre? Som om att bara heja på och aldrig säga några sanningar skulle vara detsamma som äkta kärlek.

 
Jag tänker på hur mycket tid och engagemang jag lagt ner i just den här destruktiva relationen under de senaste sju svåra åren och vad jag egentligen har fått tillbaka. Som en medberoende i en missbruksrelation där motparten bara lovar och lovar men där det sällan eller aldrig sker någon kontinuerlig förbättring.
 
Det kan kännas bättre ett tag. Men sedan tar sig min älskade ett återfall igen. Och så rullar det på. För faktum är ju att jag aldrig helt lämnar. Att jag alltid kommer tillbaka vad som än händer. För när allt kommer omkring är min kärlek just villkorslös. Och kanske är det just det som är problemet?
 
Men så kommer jag att tänka på de nyktra stunderna. De där underbara ganska sällsynta stunderna när min kärlek får också mig att känna mig berusad. Av glädje.
 
Kan vi hoppas på en sådan där sällsynt nykter stund nu på fredag?