Matchrapport MFF-HB Torshavn

En match som i det närmre kändes lite som en försäsongsmatch  mot ett division 3-lag en blåsig tisdagskväll på Anderslöv's konstgräs.

 

Spänning och dramatik var väl kanske inget jag egentligen förväntade mig, med tanke på vårt motstånd. "De ryska traktorerna" som min kollega Thomas så underfundigt refererade till de färöiska spelarna. Och visst finns där en likhet. Liksom exempelvis Gefle så är HBT ett lag som har mycket råstyrka och tyngd. De saknar mycket av det finlir vi har talang till. Om det var bristande nivåer på lagkvalitet och erfarenhet eller något annat låter jag vara osagt - men första halvlek var mördande dålig. Ja, jag säger det. Vi var urusla. Det var ett segt och tråkigt spel, osäkert och oengagerat. Hade en nyfiken förbipasserande kikat in mellan grindarna så är det tveksamt om de ens uppfattat att det vi vill upp i toppen i Champions League. 

 

Många av våra nyckelspelare vår under all kritik idag - det saknades motivation och kämparglöd och irritationen låg tät. Såvitt jag uppfattade (från min piedestal i en glasbur) så var det knäpptyst på plan. Hela laget kändes som en stor skilsmässa och det var stundtals så splittrat att jag höll på att glömma att där fanns 22 män nedanför mina fötter som spelade för något viktigt. 

 

I halvlek gick diskussionerna högt och lågt om hur vi klarat oss mot damlandslaget i en match ikväll, hur HBT klarat sig mot damlandslaget och om det faktiskt inte nästan var att föredra att smita tidigare från matchen för att se damlandslaget lira boll. 

 

Men sen hände något. Efter halvlek kom ett litet piggare, mer fokuserat lag in på plan. Ett lag som spelade ihop sig och spelade upp sig. Vi började lägga riktiga skott på mål, inte bara hux flux mot läktare och tavlor. Stämningen steg och snacket mellan killarna tog fart. En gnutta hopp spred sig i våra bröst och efter 57 minuter och 30 sekunder så smäcker Dardan in den något så överjävligt vackert att hela stadion förenades i ett förlösningsvrål. Åtta minuter senare står det 2-0 och vi kan andas ut. Vi gick från ett lamt och tamt spel till något halvgemytligt och mysigt - till elva målkåta och hiade torpeder. Vi hittade inte helt rätt, men vi hittade in i startboxen och vi ligger först efter den allra första delsträckan. 

 

Ikväll var en kväll av början till besvikelse - men som sig bör så ryckte cvi upp oss och jag tänker osäkt på det gamla uttrycket "älska mig som mest när jag förtjänar det som minst - ty det är då jag behöver det som mest". Åh vad jag älskade ikväll! 

 

----------------------------------

Jansson var en klar favorit ikväll under hela matchen. Andra som presterade över strecket var i (framförallt) andra halvlek; Ivo, Dardan, Larsson och Durmaz. Jag förväntade mig mer men när de landade i situationen och hittade balansen så blixtrade det till.

----------------------------------

Efter sjuhundranittioelfte missen över mål och träff på e-on skyltarna över bortasektionen (nämner inga namn på skytt) så funderar jag på om inte de röda skyltarna bör bytas ut mot pilar som pisar rätt väg mot målburen?..

----------------------------------

Första halvlek såg vi ett lag som var som ett gammalt gummiband som man inte vågar tänja. Spelarna hade svårt att komma till sin rätt med det nya spelsystemet och det var lite spel på kanterna. Vi skrek i kör "bredda" - vilket sedan gav resultat. (Inte skrikandet, men bräddandet)

---------------------------------

Den höjda stämningen efter halvlek måste till största del tillskrivas supportrarna - hatten av! "Hoppa om ni älskar Malmö" och vi hoppar. Hoppar till sulorna lossnar.

---------------------------------