VM 94 släng dig i väggen
Inför resan till Stockholm och match mot Bajen bjuder Alltid Blåvitts fasta medarbetare Petter Lundgren på en reseberättelse ifrån en annan viktig match mot Bajen i slutomgångarna av allsvenskan.
Det är en hel del huffande och om ni ursäktar, puffande inför Blåvitts bortamatch i näst sista omgången på söderstadion, här bjuder jag på en liten reseanektot från en liknande resa. Kopplingen är självklar. Bajen borta i en match av avgörande betydelse för Blåvitts framtid. Var det bara tre år sedan? Visst var Ravellis sista straffräddning en höjdare, näst intill lika vass som Knetens 2-2 nick på Rolles tjongpastej i förlängningen i samma match. Men i mitt subjektiva minne bleknar det betänkligt i jämförelse med SöS 02, ett idrottsminne som hamnar på topp 3 på min egna lista. Och alla som var med, håller säkerligen med mig.
Prolog
Hela den Blåvita rörelsen var i upplösningstillstånd. På det ekonomiska planet hade man gått 90 miljoner back bara inom loppet av några få år. Vi hade åkt ur Uefacupen mot Zimbru med Lundins avgång som följd p.g.a. av vissa anhängares ivriga uppmuntringar om detsamma. Något som gjorde flertalet sportjournalister oerhört moraliskt indignerade. Lundin som varit medias personliga hackkyckling under några år och vars avgång krävts av desamma långt tidigare. Vi låg i tabellens absoluta bottenskikt och den längsta pågående sviten av allsvenska säsonger i rad var i allra högsta grad hotad. 3 ordinarie spelare hade eller stod i begrepp att gå som bosman och den sportsliga vändning man förväntade sig av guldfader Roger och hans lärjunge Håkans återkomst hade blivit om intet. Vi var kort sagt alla änglar mitt i det brinnande helvetet och någon räddning fanns inte i sikt. Förvisso hade vi allt i egna händer fortfarande, men som det såg ut på planen, var det inte särskilt uppmuntrande. Många av oss hade nog hellre sett att det låg i någon annans händer i stället. Allt var skit och nu stundade alltså ett bottenmöte mot de regerande svenska mästarna från södermalm. Klart man vill åka dit.
Resan.
Jag minns inte om jag såg det som ett alternativ att inte åka upp. På något sätt hade jag bestämt mig för att hänga med in till det bittra slutet. Om det sedan ändå gick åt skogen skulle det åtminstone inte vara mitt fel. Åt det hållet resonerade jag när jag vandrade upp mot de ruffiga kvarteren bland MC-affärer och porrklubbar kring Friggagatan där änglarna hade sitt högkvarter för att anmäla mig till resan. Säsongen 02 hade jag fått för mina och Blåvitts synder och jag var beredd att ta mitt straff. Vi samlades på Shelltappen vid Ullevi som vanligt och precis när vi tagit plats, kom det ett TV-team från TV4, instormande i bussen. Vad dom gjorde i vår buss var givet på förhand. Dom ville skildra Blåvitts väg ner mot superettan. Men då dom verkat förväntat sig Blåvita hejarramsor, så bjöds dom på fingrar i stället. Och det var inte fingrar i form av tummen upp för vilket fantastiskt jobb man ansåg dem göra på TV4:s sportredaktion. Ej heller var det några pekfingrar för att belysa hur många mål Dennis Jonsson gjort i A-laget fram till dess. Nej det var andra fingrar dom fick, följda av spontana hälsningar till Ola Wenström och Ekwall samt avslöjanden om Peppe Engs sexuella läggning. Till dags dato är jag osäker på om det där inslaget kom med. Att påstå att det rådde en munter feststämning i bussen är att överdriva. Det var snarare fråga om gravöl till samtalsämnen som att vi borde hämtat hem Rehn och att vi borde köpt Kim. Det enda man egentligen inte var överens om var väl om huruvida det var ett svaghetstecken eller ej att Robert Karlsson spelade från start. Själv höll jag käften i 50 mil. Stämningen kan ändå kanske bäst beskrivas med följande episod.
Ungefär halvvägs var det dags för mat och pissepaus. Någon tänder en cigarr och får frågan om varför han tänder segercigarr nu. Svaret blev ”efter matchen lär man ju knappast få chansen”. Bättre ta ut en seger i förskott än ingen seger alls.
Uppvärmning
Antagligen på grund av den frånvarande feststämningen i bussen upp, ankom vi till Löwenbrau långt tidigare än vad vi brukar. På våren inför DIF-matchen hade vi t.ex. knappa 45 minuter på oss. Nu var det knappt 4 timmar innan match. Åtminstone kändes det som det. Normalt sett när man anländer till resans destination, brukar stämningen och upphetsningen vara på topp i bussen och om inte ljudnivån riskerar att krossa bussfönstrena, så gör folks bankande på desamma, det definitivt. Nu var det dödstyst bland männen i vrån och på Löwet fick man knappt vänta alls för att få in sin beställning. Fler bussar anlände, lokala änglaförmågor började droppa in liksom ett antal privatresenärer. Något hände, oklart vad eller hur. Men när folk började läppja på den delikata första tredjedelen på den tredje ölen, så hände något i vårt kollektiva medvetande. Viskningar byttes mot rop. Av någon outgrundlig anledning hade vi alla bestämt oss för att om vi ändå skall åka ur, så skall vi göra det med buller och bång i stället som för som Neill Young uttrycker det ”slowly fade away”. Eyravallsromantiken tog oss i ett struptag och ”vi skall storma plan allez allez” ekade mellan väggarna på Kungsholmen med viss variation av ”vi hatar Hammarby” till samma melodi. Men någonstans skedde en ny scenförändring. Om det var i takt med att man började hysta i sig den lätt avslagna sista sjättedelen av den sjätte ölen eller inte, låter jag vara osagt, men någonstans i bakhuvudet poppade det upp tankar om att det faktiskt kan gå. Det kan gå, det ska bara gå. Stämningen hade gått från förtvivlan till trots och var nu på topp tack vare en rejäl dos jävlaranamma. ”Vi hatar Hammarby”, byttes mot ”Vi älskar Änglarna allez allez”. Så fortsatte det på Löwet fram tills det var dags för avfärd mot Söderstadion och de sista minnesbilderna jag har är av den ständigt asförbannade souvenirförsäljaren och änglaprofilen Räven som står upp på ett bord och sjunger, hoppar och dunkar en tom ölsejdel i taket. Och han var inte ensam. Sicka dårar…
Matchen
Att folk bränner sina bästa röstresurser i bussen upp och på krogen innan samt under spelarnas uppvärmning är ett vanligt fenomen. Den här gången han vi inte ens fram till arenan innan det var kört. Det allra sista man hade i decibel att uppbringa kastades gladeligen bort i SL´s transferbussar på väg till söder om söder. När matchen väl började, strejkade stämbanden totalt. Jag är fullständigt fel person att analysera spelet i matchen, men jag upplevde den som en svåröverträffad grisfest där vi i Blåvitt med det nykomponerade 5-3-2 systemet med Erling på topp var värst, men i svår konkurrens av Bajens långa på Markstedt. I vanlig ordning blev vi blåsta på en straff för hands. Det var den säsongens ledmotiv att ha otur med stolpar, ribbor och domare. Jag blev egentligen varken överraskad eller förbannad. Martin eller Seb H hade säkert missat ändå. Det var ett sådant år. Matchen fortsatte i samma stil som den började och det kändes ganska logiskt att Långås byttes in ungefär samtidigt som folks stämband började återhämta sig. Om det gnälldes på forumet och på diverse sportpubar i Göteborg, kan ni tänka er hur det lät på söderstadions bortaläktare….Själv hade jag för mycket ångest för att orka försvara honom. Så hände något. Vi får en frispark till höger ganska högt upp på offensiv planhalva. Jag tror att Jimmy slår den inåtskruvad. Jag minns en tilltrasslad situation och sedan är allt svart. Mina ögon förblindas av mörker och blixtar, laserstrålar flyger från höger till vänster i mitt inre och hela mitt varande är ett med atmosfären. Jag kommer åter till medvetande c:a 20 meter längre fram än där jag nyss hade stått, kraftigt framåtlutad. Jag knör undan en hel klunga dårar som ligger i en hög för att dra upp den lille stackars sate som ligger längst ner med klara problem att ta sig upp och tämligen tilltyglad. Bollnätet som nyligen ståtat framför närmaste målburen är ett minne blott och ligger ovanför Bengt Anderssons mål. Hela innerplan är full med piketpoliser i full kravallutrustning och några änglar har precis fångats in. Den siste som sprungit runt i bar överkropp sedan tidig eftermiddag höll på att springa slalom mellan poliser och matchvärdar och fångades in strax därpå. Själv står jag helt euforisk med händerna rakt upp och skriker ”det är Erling, det är Erling”, lyckligt omedveten om vem det verklige hjälten var. Det fick jag reda på först i bussen hem. Ordningen återställdes och matchen fortsatte. Hur det såg ut vet jag inte. Jag satte mig ner, blundade, höll för ögonen och upprepade mantrat ”typiskt Blåvitt att sabba detta nu” om och om igen. Jag vet inte hur det gick till, men man höll undan och samtidigt kvitterade Örebro mot Norrköping (eller om man tog ledningen) och jag övertygades om att vi skulle klara oss kvar.
Efter match
Jag vet inte hur det såg ut framför era radio eller TV-apparater hemma i stugorna, ej heller hur det var på avenyn. Men inget kan slå det jag upplevde när matchen var slut. Total tokglädje sköljde över oss alla och det faktum att vi hölls kvar extra länge på bortasektionen i den fuktiga kylan gjorde ingenting. Och jublet visste inga gränser när kapten Erlingmark som ende spelare i par med Roger kom ut och tackade klacken. Resten hölls väl antagligen kvar av säkerhetsskäl. Väl kring bussområdet utspelade sig scener som mer påminde om seger i Champions League än seger i kampen om allsvenskans elfteplats. Hela bortaföljet var en enda kramhög, någon hade haft med sig Champagne och sprutade denna över allt och alla. Någon annan hade en sopsäck full med konfetti som kastades upp i den mörka himlen snöade ned över oss på ett lika vackert sätt som vi mådde. Blåvitt hänger kvar allez allez. Vi var som en enda person, en mycket glad sådan. Att ingen av dom andra hade betett sig tillräckligt städat för att jag skulle bjuda dom på en presumtiv inflyttningsfest, betydde föga i sammanhanget. Jag hade nog inte bjudit in mig själv heller.
Epilog
Dagen innan hade jag fyllt år och var på danska västkusten på en weekendresa, morsan hade bjudit mig med på. På lördagsmorgonen steg jag upp, fick skjuts av brorsan till en busstation. Tog bussen till en järnvägsstation, tog tåget till Fredrikshavn varifrån jag tog färjan hem igen. Jag kunde bara inte missa denna matchen. Det gick inte. Jag hann precis innanför kommungränsen i tid och hann till och med en snabb, kall going på Friggagatan innan det var dags för marsch mot Gamla i sällskap av 14000 andra förväntansfulla. Själv var jag inte speciellt förväntansfull. Vi hade ju det i egna händer igen och det var ett dåligt tecken. Men jag var ändå bomsäker på att det skulle ordna sig till slut. Och det gjorde det ju. När Blåvitt var som närmast guldet förra året ansågs vändningen för hela föreningen ha varit Bosse Johanssons, Bengt Halses och Mats Perssons intåg i klubben. Själv är jag säker på min sak. Det var efter Långås mål på Söderstadion som vi fick tillbaka glädjen, kamratskapen och samhörigheten igen. Resten är en effekt av detsamma. Och även om vi den 17:e oktober skulle säkra ett SM-guld på söderstadion i stället för att rädda kontraktet. Även om vi sedan firar segern på medis, så vet jag inte om det kommer slå känslan jag hade när jag vandrade hem över en oktoberkall Göta Älvbro med en från pressarna fortfarande varm GP del 2 i handen kl 3 på morgonen.
Jag var en matchhjälte.
