Hoppet är vårat HBK: Historien så här långt - del 1
Vi har inte varit i Europacupfinal och vi har inte vunnit Uefacupen (än). Men HBK:s historia i Europa tål ändå att syna i sömmarna.
I tidernas begynnelse tog HBK sitt första allsvenska guld. Året var 1976. Det var en enorm skräll, när det anonyma laget från Halmstad, som hängde kvar på målskillnad året innan, spelade hem seriesegern. Hösten därpå gjorde man sin debut i de stora sammanhangen - Europacupen eller Mästarcupen, föregångaren till vår tids etymologiskt urvattnade Champions League. För motståndet stod östtyska Dynamo Dresden, och i första matchen blev det en klar förlust, 2-0 till hemmalaget på Dynamostadion. I returen hemma tog man förvisso ledningen i första halvlek genom Sigge Johansson, men klarade inte av att utjämna matchserien med ett 2-0-mål. I stället kunde tyskarna kvittera, och trots att "Svängsta" Larsson avgjorde matchen för HBK med 2-1 i det absoluta slutskedet var det motståndarna som avancerade till andra omgången.
HBK fick en chans till ett par år senare, efter sitt andra guld 1979. Laget var ännu lite starkare den här gången, och när det hösten 1980 var dags att gå in i Europacupens första omgång väntade till synes enklare motstånd än senast - danska Esbjerg borde väl kunna klaras av? Efter 0-0 på Örjans Vall levde hoppet ännu inför returen på Jyllands vindpinade västkust. Efter bara drygt 20 minuter ledde danskarna tyvärr med 2-0, och Sigge Johanssons reducering var inte värd mycket när hemmalaget ökade på till 3-1 bara några minuter in i andra. Även den här gången fick man till ett sent tröstmål, genom Lennart "Lie" Larsson, men det var för sent. Ännu en gång gick man bet redan i första omgången.
Den första Uefamatch jag såg på Örjans Vall var när HBK mötte bulgariska Lokomotiv Sofia i Cupvinnarcupens första omgång. Våra grabbar hade åkt på 1-3 i baken nere i Sofia i första mötet, trots att man tog ledningen i första halvlek genom Magnus "Turbo" Svensson. Utgångsläget var knappast idealiskt inför returen hemma, men vi hade ju i alla fall ett bortamål att gå på. Alltid något. Nu gällde det bara att inte släppa in något mål hemma.
Det här tilldrog sig på den tiden när HBK nyligen hade värvat en gotländsk mittback vid namn Jesper Mattson, och tillsammans med oförliknelige lagkaptenen Tommy "Hacke" Andersson bildade han ett hårdfört och svårpasserat mittlås. Med egna produkterna Joel Borgstrand och Fredrik "Fidde" Andersson som ytterbackar utgjorde de embryot till vad som skulle komma att bli det sena 90-talets och tidiga 2000-talets starkaste backlinje i Sverige.
(Det var också den tiden då man flinade elakt åt de östeuropeiska spelarnas kvarglömda hockeyfrillor - detta var några år innan David Beckham och Peter Siepen åter gjorde den till var braksvennes egendom.)
Nollan hölls. Men man behövde göra två mål för att avancera, och trots ett tidigt ledningsmål genom Robban Andersson - som bildade ett giftigt anfallspar med Niklas Gudmundsson - kunde man inte forcera det bulgariska försvaret för ett avgörande andra. Stämningen piskades upp ordentligt i andra halvlek, när bulgarerna inte tvekade att ta till fula knep för att hindra de elegant blåsvarta hjältarna från Halmstad. Det var svinkallt den kvällen, och trots både långkallingar, blaskigt kaffe och snusklubbor frös Tobbe och jag ända in i märgen. Värmen kom dock i takt med att såväl vi som resten av publiken på sittplats blev alltmer uppeldade över matchens utveckling. Vi var så nära hela tiden, och den ukrainske domaren såg mellan fingrarna med så gott som varje maskning, filmning och brutal kapning som bulgarerna radade upp.
Med skräckblandad förtjusning märkte vi hur den vanligtvis så timida publiken på östra läktaren började gasta allt högre och allt ilsknare. Nyss harmoniska familjefäder reste sig ur sina plastsitsar och vrålade obsceniteter över motståndarna och äldre gentlemen stötte sina käppar taktfast i marken. Och sen fick vi hörna.
Det var Hackes långa tå som var sist på bollen, i kaoset framför Lokomotivs målvakt. Vid det här laget stod varenda kotte som kunde upp på Örjans Vall och vrålade hart när lungorna ur sig av lycka när bollen till slut i en explosion av gudomlig rättvisa passerade mållinjen. Inte blev jublet mindre när två bulgariska spelare i frustration över den stundande förlusten strax därpå blev utvisade. Det var en perfekt kväll och antagligen hade jag varit nöjd även om vi så aldrig finge se en enda Europamatch till i stan.
Men det skulle bli mer. Fast inte i stan. I andra omgången lottades HBK mot Parma, då långt ifrån det i spillror slagna lag som idag tvingas kvala sig kvar i Serie A, utan en av tronpretendenterna, ett av de lag som på allvar utmanade Milan och Juventus i slaget om titlarna. En av de hetaste klubbarna i Europa. Året innan hade man fallit i Cupvinnarcupens final mot Arsenal (1-0 av - den riktige - Alan Smith), och ytterligare ett år dessförinnan besegrade man belgiska Royal Antwerpen med 3-0 i samma tävlings final. Brolin, Stoichkov, Melli, Baggio... stjärnparaden var med halländskt storögda mått snudd på oändlig. Men matchen skulle inte spelas i stan, för Kommunal firade strejk. I stället flyttades HBK:s största match genom tiderna till Gamla Ullevi.
Jag slet mitt hår. Kanske är det därför det börjar bli så tunnt nu. Jag var en väldigt seriös student på den här tiden, och matchen spelades kvällen innan en viktig tenta. Inget val - det blev till att följa begivenheten på tv. Ni minns den här historien. En viss Fredrik Ljungberg, ännu i sin karriärs absoluta linda, raderade ut Hristo Stoichkov - på den här tiden en av världens absolut främsta spelare - medan Niklas Gudmundsson gjorde sitt livs insats på topp.
Redan efter knappa tio minuter small det. 1-0 genom "Gudis", som aldrig gjort mer skäl för sitt smeknamn. Det engelska ordet flabbergasted känns spontant rätt för att beskriva min reaktion. Visst, "paff", okej, men det engelska ordet besitter ett schvung som den svenska motsvarigheten inte mäktar med. Jag var mer än paff. Det var vi allihop. Lilla HBK. Mitt lag. Visst, ett lag på väg upp, men ledning? Mot Parma? Det var nästan mer än jag kunde greppa. Det började så sakteliga sjunka in, när Gudis återigen tar andan ur oss med ännu mer chockerande 2-0. Vid det här laget var det fler än jag som nöp sig i armen. Kollade om gasen var på eller började undra om någon smugit in psilocybinsvampar i vår varma choklad.
Vidden av HBK:s bragd började gå upp för oss ungefär samtidigt som Robban smällde in 3-0 på Gudmundssons vänsterinlägg. Det grämer mig fortfarande att jag inte har sparat tidningsurklippen från dagen efter matchen, men minnena kommer inte att försvinna än på många år. Inte heller kommer jag att glömma bort tentan jag aceade av bara farten. 19,5 poäng av 20 möjliga gav mig en känsla som ändå inte var en hundradel av den lycka som vederfors mig när jag låg sömnlös med tänderna blottade i ett vackert segerleende natten innan min dittills viktigaste akademiska prövning. MVG till mig, och ett ännu bättre betyg till HBK.
Okej, returen var inte riktigt lika rolig. Gudmundsson var avstängd efter en galet felaktig varning i hemmamötet och saknades djupt. När Inzaghi, vid det här laget ännu inte (ö-)känd för den stora massan, petade in 1-0 redan efter en dryg minut insåg vi att det här nog var förlorat ändå. Matchen slutade 0-4 och Parma yvdes som sig bör över vad som, sett till deras prekära utgångsläge, var en mycket väl genomförd insats. Även en liten tuva kan välta ett stort lass. Den här gången lyckades kärran räta upp sig, men det nära att hela stjärnbygget tumlade ihop - och det på lilla HBK från Halmstad.
En motgång där ändå. Men det skulle bli fler stormatcher - och fler skrällar - för den stora, lilla föreningen vid Nissans strand. Fortsättning följer i del två.
