Obligatoriskt vilse i Norrland
Återigen åkte Blåvitt till Sundsvall för att stärka sin guldglans. Precis som när man säsongen innan mardrömsåret jagade ikapp med Hammarby om deras första och enda allsvenska titel. Som när man förra säsongen egentligen var tvungna att vinna för att hänga med Malmö FF. Då räddades IFK Göteborg tillfälligt av Landskrona BoIS och Mattias Asper i omgången efter. När nu en sådan där avgörande måndag åter väntar är det bara IFK Göteborg själva som kan rädda sig – för som vanligt lämnade laget Norrland blekare.
Stefan Ålander låg balanserande som en norrländsk rävsax på Sundsvalls planhalva. Men Blåvitt var siktade redan längre fram. Hemmalagets tre övre mittfältare stressade och styrde kampen mot Ålander som lätt käkade upp både Håkan Mild och Pontus Wernbloom. Fast egentligen behövde han aldrig göra det. Oscar Wendt som för det mesta fick bollen i uppspelsfasen stressades av först Mikael Dahlberg och sedan Tobias Ericsson. Han hann aldrig slå några vettiga bollar. De sveptes mot George Mourad och de som inte nådde fram, ja just det, där sprang Blåvitts mittfält alldeles för långt från Ålander och hans kompisar.
IFK Göteborg föll i skuggan av alla träträffar på eget Arne Erlandsen-grepp. Det där Blåvitt som äger matchen, som maler ner, det Blåvitt var inte på plats i norr. De chanser som skapades kom ganska naturligt av att Blåvitt trots allt är ett topplag och att Sundsvall härom veckan släppte in sex mål mot avsågade Malmö FF. Dock, chanserna borde räckt till seger.
Mikael Lustig gjorde inte skäl för efternamnet när han i en tilltrasslad situation lyckades svepa bollen i ribban och över. Det var Sundsvalls och matchens första ribbchans. Sedan tog Blåvitt över den matchen. Alexandersson vek in mot vänster – och återigen står både försvarare och medspelare och väntar på skott alternativt inspel, där måste det fortfarande hotas även i djupled – och sköt i närmsta stolpens utsida. George kom sedan på ytan mellan försvar och mittfält som Blåvitt borde ha kunnat utnyttja bättre. Han tog ett par kliv och sköt stenhårt i ribban.
Noll-noll i Sundsvall och halvtid. Det har varit sämre ska sägas även om Håkan Milds paradnummer förra säsongen ingav mer framtidstro. Den andra halvleken började dock precis som den första. Olofsson bröstade enkelt förbi sig Adam Johansson (som måste se till att ligga mer följsamt på junior-Hysén när han kommer på besök) och in i straffområdet. Avslutet var rappt men rakt på en benparadande Bengt Andersson.
Blåvitt fick aldrig igång spelet. Chanserna kom när bollen lyftes in i straffområdet och då var Sundsvall inte nedtryckta på något sätt. Selakovic fick bollen på sig när Alexanderssons hörna gick i stolpen. Ett senare inlägg nickade Håkan Mild i den andra, den vänstra stolpen. Där stod Samuel Wowoah (som smäller alldeles för många halvvolleyreturer långt över) och tittade på. Ingen lätt situation då allt går snabbt. Men det kändes som att Blåvittspelarna tittade mycket boll, utan att vara på tårna. Den där instinktivt distinkta jävlaranamman mot mål, med bollen i mål saknades och så ser det ofta ut i matcherna mot de sämre lagen, mot lagen från Sundsvall – ja, ni kan ju alla den där vevan vid det här laget.
Arne Erlandsen kunde bytt in Marcus Berg – avstod. Ganska obegripligt när Berg den yngre spelat från start för inte så många omgångar sedan. Obegripligt då Stefan Selakovic rörde sig på samma yta som George Mourad ofta gör när han är som mest rörlig. Stefan lite mer till vänster där Mourad gärna går lite höger. Men det ser lika enkelt ut för motståndarna som det låter. Selakovic gjorde det godkänt och tappade inte boll. Men han hade behövt en djupledsspringande anfallare – åtminstone sista kvarten bakom ett trött Sundsvall.
Nu väntar Djurgården i en match som är av precis av samma karaktär som den MFF åkte upp för att spela förra hösten. Djurgården kan spela hem guldet. Blåvitt kan utjämna och sätta jättepress på den enda konkurrenten som står kvar. Matcher som Blåvitt har gått segrande ur många gånger, även på senare år. Det är främst matcherna mot Sundsvall och liknande ökenarenor som spökat – men nu är ju den biten avklarad.
***
Pontus Wernbloom kommer sent in när det återstår några minuter. Så sent att domare Johannesson redan blåst i blåvit favör. Det är synd att han inte får ligga tätt på Arneng på måndag. Hade kanske slutat med ett tidigt rött där istället dock. Men som sagt, synd.
***
För övrigt och till slut: Ta tåget i den näst sista omgången. Att det ska behöva tjatas är helt otroligt.
