Mikael Hellström från Hammarby 12 säsonger
Denna text är tagen från den utmärkta boken ”12 säsonger Hammarby Fotboll 1991 - 2002”, skriven av Hasse Gänger och utgiven på SPORT förlaget.
För mer än två år sedan fick löfte om att använda mig av två texter ifrån boken ”12 säsonger Hammarby Fotboll 1991-2002”. Den ena handlade om Pétur Marteinsson, den andra handlade om Micke ”Hella” Hellström. Jag bestämde mig för att publicera texten med Pétur omgående. Den andra texten om ”Hella” villa jag vänta med tills han skulle ta avsked ifrån toppfotbollen och Hammarbys A-lag. Jag trodde det skulle ske efter säsongen 2004, men ”Hella" ville annorlunda så det har dröjt tills nu.
”Jag förstår nog inte själv vilken prestation jag har gjort”
Sällan har en fotbollspelare varit så förtjänt av ett SM-guld. När domaren efter 93,18 minuter i hemmamatchen mot Örgryte den 21 oktober 2001 blåste sin slutsignal och därmed saluterade att Hammarby IF var klara svenska mästare strålade obeskrivliga känslor genom Mikael Hellströms huvud och kropp. I tolv år hade han kämpat i ”Bajens” representationslag och nu fick han äntligen den bästa av belöningar för allt slit.
– Allting bara bubblade i mig. Och jag gick liksom undan för att ensam kunna suga i mig allt. De andra hade ju inte varit med om samma resa som jag. Jag gick ut på en egen promenad, så att säga, och blickade tillbaka från 1990 och framåt och fick massa läckra minnesbilder, säger Mikael Hellström.
Han kom som 10-åring 1982 från Västerhaninge till Hammarbys ungdomsverksamhet. Han var en sällsynt talang och i augusti 1990 debuterade han som 18-åring för ”Bajen” i Allsvenskan, i den bisarra 1–9-matchen mot Djurgården.
Sedan blev han kvar i laget och på planen. Få spelare i Hammarbys historia har varit så komplett, solidarisk, ödmjuk och klok som ”Hella”. På vägen fram till det historiska SM-guldet såg Mikael Hellström spelare komma och gå men själv var han alltid given i laget. Han var en idealisk spelare, både för tränarna och medspelarna. En plikttrogen vattenbärare och snitsig kreatör i ett. En alltid seriös, noggrann och pålitlig stöttepelare som av lagkamraterna alltid fick den största av respekter. Ingen slog bort så få bollar som ”Hella” och under perioden 1991–2002 var han otvivelaktigt HIF:s mest suveräna av alla suveräna spelare.
– Jag hoppas att jag har betytt mycket för laget och det är ju fantastiskt att jag varit ordinarie genom alla år. Egentligen förstår jag nog inte själv vilken prestation jag har gjort, säger Mikael Hellström.
– Jag är lyckligt lottad som har fått spela så länge i en så folklig och populär klubb som Hammarby. Och jag kan inte säga att jag haft ett tråkigt fotbollsliv. Fram till SM-guldet betydde alltid varje säsong någonting och var spännande. Vi låg ju aldrig i ingenmansland. Det var inte direkt händelsefattiga år…
”Hella” blev tidigt mycket bollskicklig. Redan innan han kunde krypa var bollen hans största intresse och under ungdomsåren kunde han hellre välja att träna skott en lördagskväll i stället för att roa sig med kompisarna.
– Att göra någonting med en boll kommer alltid att var otroligt roligt. Oavsett om jag inte nått någon framgång eller inte, hade jag ändå haft samma fascination. Samma fascination av att med hjälp av en boll skapa roliga moment på fotbollsplanen och vara delaktig i det.
Under ungdomsåren var Michel Platini, fransk fotbolls stora fixstjärna under 1970- och 1980-talen, Mikael Hellströms stora förebild.
– Jag gillade hans alltid genomtänkta rörelseschema på planen och han sätt att spela fotboll, säger ”Hella” och skulle kunna prata om sig själv eftersom han alltid hade samma positiva aura kring sitt agerande.
När han i hemmamatchen mot Häcken den 3 juni 1998 blev nedflyttad till en vänsterbacksposition fick Mikael Hellström en välbehövlig kick i sin karriär. Han tyckte att han inte längre fick ut maximalt som innermittfältare, en position i laget han prenumerat på i sju och en halv säsong.
– Att ”Roffe” flyttade ner mig i försvarslinjen var precis vad jag behövde. Jag var lite trött på att liksom alltid vara felvänd och ha en gubbe i ryggen när man fick bollen, men som ytterback fick jag komma med mer i spelet mer oattackerad, inte minst offensivt, säger ”Hella”.
Den forne strategen på mitten blev en sensation som vänsterback. En rapp mittfältare blev en ännu alertare försvarare och den 27 maj 1999 debuterade han i A-landslaget i en vänskapslandskamp mot Jamaica på Råsunda Fotbollsstadion. ”Hella” blev därmed den andra av Hammarbys tre A-landslagsspelare 1991–2002. Dan Sahlin var senhösten 1995 den första och Kennedy Bakircioglu den tredje 2002.
– Landslagsuttagningen var förstås en stor fjäder i hatten för mig. Då fick jag ju ett kvitto på att man hade åstadkommit någonting bra, att man hade utvecklats ett viktigt snäpp. Att det sedan inte räckte till fler landslagsuppdrag gjorde inte så mycket. Jag var nöjd med att ha fått ett fint kvitto på vad jag kunde, säger Mikael Hellström, som efter alla trogna år i klubben fram till 2003 hade ett mål till han gärna ville försöka uppnå:
– Spelar jag ytterligare några säsonger kan jag slå ”Kenta” Ohlssons rekord i antal seriematcher för ”Bajen”. Det skulle inte heller sitta så fel. O
… om sin fotbollstalang:
– Var jag fick min talang ifrån vet jag inte, farsan kom som bäst till korpen… Men rätt tidigt märktes det att jag i alla fall hade talang, det sa alla. Jag var väldigt bollkär redan innan jag kunde börja krypa, och sedan dess jag har i stort sett alltid haft en boll med mig genom livet. Det är väl därifrån jag fått min känsla för bollen. Den största grejen i min talang är nog att jag alltid haft bra blick för spelet, och det är väl därför jag också varit ganska passningsskicklig.
… om sin bästa match:
– Ojojoj… man har ju gjort en del genom åren, så det går knappt att välja ut någon. Men borta mot Norrköping 1998, då jag gjorde ett ganska snyggt mål, har i alla fall etsat sig fast extra mycket. Ett par veckor innan hade ”Roffe” placerat mig som vänsterback och i den matchen kände jag mig väldigt stark och lätt. Jag hade fått en nytändning, det hade gått lite slentrian i mitt mittfältsspelande.
… om sitt snyggaste mål:
– Det är frisparken i krysset borta mot Frölunda på Ruddalen 1994. Det var ett perfekt läge för en vänsterfot, lite till höger om målet, och jag drog bollen vid sidan av muren och till vänster om målisen. Eftersom det var en viktig match, vi behövde ju minst oavgjort för att få kvala i stället för att åka ur, var det där målet extra skönt. De ledde med 1–0 och det var inte många minuter kvar.
… om idolskapet:
– Det är hedrande att ha varit Hammarbyidol, samtidigt som det är lite overkligt. Man vet ju själv hur man såg upp till de stora spelarna när man var liten. Och därför försöker jag alltid ta mig tid för dem som gillar en.
… om att ha varit publikmagnet:
– Jag har aldrig sett mig själv som en magnet, utan det är ju mer varumärket Hammarby som det alltid har handlat om och att jag varit en del av det. Men jag har säkert spelat med spelare som folk har velat se, spelare som har varit mer artister på planen än jag själv.
… om supportrarna:
– Det är ju definitivt mest tumme upp. I stort sett var det hela tiden positivt förutom händelsen med grishuvudet utanför kansliet hösten 1995, som väl var ett lågvattenmärke. Men framför allt lyfte de fram oss när vi spelade. Många gånger har de faktiskt varit som en tolfte gubbe.
… om sig själv i Hammarby:
– Jag vill gärna bli ihågkommen som en duktig spelare som alltid gav allt och spelade för lagets bästa. Framför allt när jag var mittfältare tror jag att jag bidrog till trygghet i laget. De andra spelarna visste att de hade möjlighet att vara offensiva eftersom jag fanns där bakom och städade upp lite.
… om Hammarbyaren Mikael Hellström:
– Successivt har Hammarby blivit klubben i mitt hjärta. Så var det inte från början. Farsan trugade på mig en AIK-mössa när jag var liten, men jag hade väl inte sympatier för något speciellt lag. Jag tyckte bara det var kul att lira boll. Men eftersom jag kom till Hammarby som 10-åring är det ju självklart att Hammarby nu är min klubb för alltid.
Hellströms grönvita drömelva 1991–2002
Per Fahlström – Mikael Hellström, Johan Andersson, Pétur Marteinsson, Johan Hammarström – Jens Gustafson, Peter Berggren, Michael Andersson, Leif Strandh – Dan Sahlin, Hans Berggren
Det är ju ingen enkel laguttagning eftersom jag varit med i alla år och spelat med många otroligt bra lirare. Men ”Fahla” får bli målvakt, jag hade glädje av honom under en längre tid än Lasse. Och mittbacksparet är ju gediget, det var svårt att komma igenom där. Sedan är det ju två briljanta ytterbackar… Skämt åsido, både jag och ”Jorre” klarade av det defensiva samtidigt som vi orkade vara offensiva. Mittfältet är också vasst. Med Berggren och hans offensiva raider, med Michael Andersson som spel- och passningsskicklig spindel som hämtar upp boll och med två kreativa kantspringare. ”Jensa” och jag fungerade kanon tillsammans på vänsterflanken. Och ”Leffes” irrationella spelstil har jag alltid varit förtjust i, han var oerhört bra med bollen. Anfallsparet är högintressant. Sahlin imponerade ju oerhört och Hasse var otroligt bra med båda fötterna och kom snabbt till avslut.
