Gästkrönika: Laddade uppgörelser (2/5)

Långt bort i öster…

Ett annat exempel där politik spelat en avgörande roll för rivaliteten mellan lag från samma stad utgörs av de tidigare mötena mellan de tre Moskvalagen: CSKA Moskva, Torpedo Moskva och Spartak Moskva. Inte mycket är känt i väst angående sovjetiskt fotboll. Detta beror naturligtvist mera på att landet var slutet än att ligan inte höll måttet. Sovjetisk fotboll var mycket framgångsrik! Supporterverksamhet sågs dock i Sovjetunionen inte alls med blida ögon av myndigheterna utan den rentav motarbetades då den ansågs likna ”västlig dekadens”. Ungdomen ansågs i stället kunna ägna sig åt mera produktiv verksamhet.

Om Moskvafotboll sades det följande: ”alla barn hejar till att börja med på CSKA. Efter att ha gjort militärtjänsten överger de klubben och när de fått arbete börjar de i stället hålla på Torpedo Moskva. Men inte heller detta duger utan vandringen går vidare för att sluta hos Spartak Moskva”. Om denna skröna är sann vette gudarna men den kräver sin förklaring och därmed en försiktig insikt i den roll sovjetstaten spelade för den inhemska fotbollen.

Vad vi än tycker i dag om den sovjetiska modellen är det ett faktum att alla sovjetiska skolbarn fick lära sig att tro på det egna systemet. Därför var det lätt att ta till sig CSKA Moskva, vilka stod för de värderingar sovjetstaten underströk. CSKA var arméns klubb och tillika partiets egendom. Valet verkade enkelt i ett samhälle där barnen var privilegierade.

När männen (sovjetisk fotboll uppvisade mycket få kvinnor) fyllt 18 eller 20 och därmed inkallades till armén fick de se en annan verklighet av det system de så ohämmat lärt sig att uppskatta. De som därefter inte hittade sin plats i Sovjetstaten hade mycket liten möjlighet att konkret uttrycka sitt missnöje mot systemet; dock erbjöd fotbollen just en sådan plattform. Man kunde därför på ett symboliskt sätt ändå protestera genom att överge partiets lag och i stället börja hålla på Torpedo Moskva.

Torpedo tillhörde ZiL-fabriken och deras anhängare fanns bland fabriksarbetare och andra likasinnade. Sovjetisk industri var ju världsledande och där fanns det fortfarande stolthet att finna. Men när männen väl kommit ut i arbetslivet och upptäckt hur saker och ting verkligen förhöll sig försvann mycket av det hopp de fortfarande närde för systemet vilket därmed ledde till att de knappast mera kunde finna rum ens för fabrikslaget. Då övergav man även Torpedo och började hålla på det enda alternativet som återstod, Spartak Moskva.

Spartak var inte bundet till vare sig armén eller partiet utan var den enhet i sovjetisk idrott som vi i dag i väst mest skulle uppfatta som en självständig idrottsklubb. Klubben åtnjöt, till skillnad från konkurrenterna, inte på något sätt etablissemangets stöd utan bedrev en mera folklig verksamhet baserat på föreningsarbete. I och med detta kände de som ville men inte kunde protestera mot Sovjetstaten att detta var det enda valet som återstod om man på ett sublimt sätt ville visa sitt missnöje. Och då lägren för de som antingen var för eller emot staten kunde räknas i miljoner var det borgat för att Moskvaderbyn tidigare kunde anses vara bland det mest intensiva en fotbollsälskare kunde vara med om!

På detta sätt blev matcher mellan två Moskvalag inte bara tillställningar där det bjöds på högklassig fotbollsunderhållning utan även ett kanaliserat forum för uttryck av missnöje. Här kunde den enkla medborgaren på ett sublimt sätt ventilera sitt missnöje mot staten men ändå garanteras anonymitet! Att slå de lag som på något sätt symboliserade statsapparaten var den enda seger de hade kvar och en seger där betydde mycket mer än bara en viktoria gentemot rivalerna från samma stad. Trots att myndigheterna aldrig på ett konkret sätt motarbetade Spartak Moskva var deras stöd gentemot konkurrenterna odelad.

Numera spelas rysk fotboll under helt andra villkor. Klubbarna åtnjuter inte längre myndigheternas stöd utan de är numera föremål för samma marknadskrafter som gäller i andra västländer (Sverige undantaget). Ett derby där har inte alls samma laddning som före 1990 utan numera ligger segern endast på det sportsliga planet. De gamla symbolerna är avskaffade och rivaliteten klubbarna emellan baserar sig nu endast på det faktum att klubbarna är sportsliga rivaler. Säkert uppvisar Moskvaderbyn samma kvalitativa fotboll som under ”den gamla tiden” men samma betydelse för den vanliga medborgaren har de i alla fall inte.


Om Högländerna

”The Old Firm”. Ett evenemang som knappast behöver större presentation för oss fotbollsintresserade. Mötet mellan Glasgows storheter är en match som hängt med sedan 1800-talet och som alltid stått för samma laddning som den vi förknippar matchen med i dag. Föremål för kulturella, politiska och religiösa skillnader i en stad som aldrig varit stor blir det lätt att förstå varför just denna match kommit att symbolisera mycket av det vi förknippar med förbittrad fiendskap mellan två fotbollslag.

Att ett möte mellan Glasgow Rangers och Celtic FC innehåller fler ingredienser än de som traditionellt brukar förknippas med en fotbollsmatch står tydligt för alla. Detta beror framförallt på att fotbollen kan uppvisa få liknande exempel där en social klass på ett sådant tydligt sätt ställs mot en annan klass. Med detta följer mycket av det som dessutom format det skotska samhället: rika mot fattiga, besuttna mot arbetare, protestanter mot katoliker, väst mot öst. Egentligen finns det ingenting som förenar dessa två världar förutom det faktum att de är från samma stad. Annars lever de i olika verkligheter och under helt olika förutsättningar. Faktum är den att befolkningen i staden veritabelt är delad mitt itu och det lämnas inget utrymme för kompromisser. Som åskådare är man tvungen att välja sida.

Den blåa klubben tillhör de protestantiska delarna av staden medan de gröna gärna vill vara katoliker. Religionen har i det här fallet spelat en påtaglig roll för rivaliteten mellan klubbarna och de bägge kyrkorna har aldrig varit sena att utdela sina trosmotståndare en smocka om möjligheten bara uppenbarat sig. Att det bara varit på fotbollsplanen har i det här avseendet spelat mindre roll. I en värld där de sociala skillnaderna är så markerade som på de brittiska öarna kan man lättare förstå rivaliteten lagen emellan om man också tar hänsyn till sambandet mellan protestant/rik och katolik/fattig. Ett Glasgowderby handlar i grund och botten om ett möte mellan två samhällssystem som ännu inte lyckats försonas. Och då flera århundradens historia ligger bakom vore det ignorant att tro att fiendskapen skulle upphöra bara för att matchens nittio minuter är till ända.



Nästa del publiceras i morgon.

Pablo / pablo@lizama.com2003-03-11 07:00:00

Fler artiklar om Djurgården