Jönköpings Södra - Hammarby0 - 1
IFK Göteborg – Djugården 1-3
Hysén eller Selakovic – vem är störst guldhjälte? Det fanns tre huvudaktörer i mötet mellan IFK Göteborg och Djurgården. Det var Siyabonga Nomvethe som gjorde det i teorin matchavgörande 1-2-målet. Det var Tobias Hysén som gjorde 0-1, 1-3 och spelade fram Nomvethes mål. Sedan var det Stefan Selakovic som visserligen gjorde 1-1, men som med blott minuter kvar missade öppet mål till 2-2.
Showdown - det var seriefinal, det var årets utan tvekan viktigaste match för båda lagen och det var IFK som inledde bäst. De fasta situationerna i form av en frispark och två farliga hörnor under matchens första 10 minuter vållade djurgårdsförsvaret en hel del problem och man rensade med möda undan bollen för att lätta på trycket som hemmalaget hade etablerat. Djurgården första riktiga chans skapades efter knappt en kvarts spel när Matias Concha slog en frispark två meter utanför mål.
Matchbilden efter en halvtimmes spel var tydlig. Det var IFK som höll i bollen och skapade de hetaste chanserna, mycket genom sin tyngd framåt. Det var även tyngden som förhindrade att Djurgården kunde etablera något spel att tala om och mest satsade på kontringar och långbollar. Längst fram gjorde Jones Kusi-Asare ett hästjobb ensam mot två mycket tufft (dock inte fult) spelande mittbackar. Han hann med att vaska fram halvlekens bästa chans efter 30 minuters spel då Tobbe Hysén, framspelad av Jones avslutade en snygg kontring med ett rungande stolpskott från 25 meter. Efter 42 minuter fick Jones gå av planen då han inte klarade av fler smällar från IFK-spelare. Han ersattes av nyförvärvet Siyabonga Nomvethe, som fick göra sitt andra inhopp för DIF i Allsvenskan.
Innan första halvlek var över hade Selakovic hunnit trycka in en boll bakom Dembo Tourray, men målet, på en oavsiktlig framspelning med stussen från Håkan Mild, vinkades av för offside. Mycket tveksamt får väl till och med djurgårdssupportrar medge att det domslutet var. Djurgården kontrade stundtals mycket snyggt och man hade även halvlekens vassaste målchans, även om IFK:s chanser var fler. 0-0 i halvtid hade lika gärna kunnat vara 1-1. Målen skulle dock komma.
Kjell Jonevret hade tydligen ”blocket fullt” med saker att förbättra inför andra halvlek, och att han hade pratat allvar med spelarna syntes. Efter fem minuter fick Matias Jonson fram bollen till Daniel Sjölund som hur läckert som helst smekte fram en passning till Hysén som avslutade bestämt, lång, hårt och vid sidan om Bengt Andersson. Det målet spetsade verkligen till tillställningen. 0-0 var ett resultat som Djurgården hade varit nöjt med, men samtidigt en ställning som IFK hade förhoppningar om att skapa en 1-0-vinst av och med det en riktigt tight tabelltopp. Med 0-1 till Djurgården var IFK tvunget att sätta ordentlig fart för att ha chans till guldet och samtidigt fick Djurgården lite mer ytor att spela på.
Tyvärr utnyttjade inte Djurgården det lilla övertag man lyckats skaffa sig i och med målet, utan drog ner på tempot och lät IFK återfå initiativet. Målchanserna kanske inte direkt radades upp för hemmalaget, men de kom i alla fall i en strid ström och 1-1 kändes rejält onödigt men inte direkt jätteöverraskande. Mourad och Selakovic utnyttjade ett misstag från Markus Johannesson och kombinerade snyggt (med viss hjälp från Fredrik Stenman) och med en hel del tur kunde ”Sella” rulla in bollen i öppet mål bakom en överspelad Tourray. I detta läge kändes guldet lite mer ovisst, men framförallt var jag förbannad över att Djurgården hade släppt ledningen i matchen.
Lika onödigt som kvitteringen var, lika onödig var den utvisning som ”Ölme” Johansson drog på dig tre minuter senare. I ett ganska ofarligt läge till vänster på egen planhalva, en bra bit från straffområdet, utsätter han Nomvethe för en kapning modell grövre. Hans andra varning i matchen var helt korrekt och utvisningen odiskutabel. Nu tycktes det inte långt borta att Djurgården skulle ta över matchen.
Rent spelmässigt gjorde de det inte, matchens sista kvart dominerade inget lag, men målmässigt (och det är ju det som räknas, trots allt) drog bortalaget ifrån. Efter ett snabbt anfall i den 81:a minuten kunde Hysén, via en tunnel på Wendt friställa Nomvethe som prickade in 1-2 mellan Bengt Anderssons ben. Nomvethe var precis på gränsen till offside, men den assisterande domaren valde att fria, något som orsakade vilda protester hos hemmaspelarna.
Så precis innan matchen skulle gå in på övertid kom den stora missen. Stefan Selakovic fick, efter snyggt IFK-spel, öppet mål. Dembo Tourray var överspelad och bollen befann sig i luften runt två meter från mållinjen. Selakovic lyckades med konststycket att placera bollen över mål. Ni som såg Barcelona - Deportivo säsongen 2003-2004 förstår precis hur det såg ut. I den matchen lade Albert Luque i Deportivo bollen över mål i ett läge ännu närmare mål vid ställningen 3-2 till Barcelona. Faktum är att Selakovic såg ut nästan exakt som Luque när han kröp ihop vid ena stolpen och skämdes över vad han hade gjort. Han förstod antagligen exakt vad det innebar, ingen chans för IFK att rädda hem Allsvenskan, guld till DIF.
Tre minuter senare fick DIF ett 3 mot 1-läge (hur ofta ser man det?!) och Hysén var den som fick äran att placera in trean.
En match som båda lagens supportrar hade laddat för hela dagen (några säkert i ett par dagar) slutade för våran del lyckligt. Matchens lirare var utan tvekan Tobias Hysén som med två mål och en assist sänkte Göteborg. Det var med smart kontringsspel laget kunde ge Tobbe de ytor han behövde, de ytor han med sitt underbara driv i steget utnyttjade på bästa sätt.
Årets upplaga av DIF håller väl egentligen inte mästarklass, men så pass mycket bättre än konkurrenterna i år är vi att det blir guld! Jag var helt säker redan efter 2-0 mot Malmö, men det var först igår som jag vågade korka upp champagnen. Tobbe Hysén säger att spelarna ska fira först när det inte finns någon teoretisk chans att tappa guldet, men jag firar redan nu. Kaxig djurgårdsjävel som jag är sörplar jag redan på guldchampagnen.