Ett försök till en krönika
Incognito levererar sin första krönika och delger forumets läsare hans tankar kring balansen mellan handlingsförlamning och hybris.
Tänkte härmed försöka mig på bedriften att få till en kort liten krönika. Har man lyckats få in över 50 ... hm ... jävligt många inlägg på forumet så ska man fanimej kunna knyppla ihop en krönika också. Meningen med denna krönika är bland annat ett försök att få fler att skriva krönikor på vårt forum. Man behöver inte heta Strindberg i efternamn för att det ska vara möjligt. Se bara på all dynga som alla ”så kallade” sportjournalister skiter ur sig! Problemet är bara att jag inte har en jävla aning vad jag ska skriva om. Det enda jag vet är att det brukar uppskattas av de flesta supportrar när det finns något Djurgårdsrelaterat att läsa om, något att debattera om, något att diskutera och så vidare. När jag ligger i bingen om kvällarna (läs nätterna, jag lider nämligen av anti-narkolepsi, eller hypokondri som min läkare brukar säga) så poppar det upp ämne efter ämne som jag tänker mig plita ner på papyrus. Det är bara det att på morgonen så är allt bortglömt!
Hursomhelst, en sak som jag ständigt återkommer till i mina tankar är de fantastiska senaste 5-6 åren vi haft med Djurgården Fotboll. En osannolik jävelusisk utveckling (upprepade svordomar tyder på Tourette’s syndrom) som endast Lunkan och närmaste anhöriga kunnat tro på vågar jag nästan påstå. Problemet för mig är att jag, förutom anti-narkolepsi, hypokondri och Tourette’s syndrom, också lider av en inneboende pessimism. Kanske är pessimism inte den rätta benämningen men på något konstigt jävla vis känner jag en oro för framtiden. Varför? Allt ser ju så fruktansvärt bra ut just nu. Vi är nära vårt tredje Allsvenska guld samt tredje Svenska Cup-guld under dessa 5-6 år. Vi har snart tecknat ett mycket bra sponsoravtal med Adidas (vet ej om berörda parter har satt sin kråka på pappret ännu) och fler (?) är kanske på G. Vi har spelat i Europa flera år i rad med, låt säga, hyfsat resultat. Det ser onekligen mycket ljust ut för tillfället!
Jag tror att min oro kan härledas till någon sorts försvarsmekanism, att efter solsken kommer regn, typ. Frågan är bara när regnet kommer och om det handlar om ett skönt duggregn eller ett kraftigt slagregn? Hur länge kommer solen lysa på oss? Förhoppningsvis tar det lång tid innan vi stöter på en ordentlig motgång igen, för motgångar det kommer som ett brev på posten förr eller senare. Detta är lika sant som att Gnaget ligger i Superettan! Allt går liksom i cykler. Det är bara att hoppas på att nuvarande cykel följer istiden. Jag tror också att min oro grundar sig på att det i nuvarande stund tycks gå så ruskigt bra med allt vad Lunkan & Company företar sig att det bara inte kan fortsätta så hur länge som helst. Jag är på min vakt och anar ulvar i fårakläder. Nu tror jag, eller snarare sagt vet jag, att Djurgården Fotboll har en mycket bra organisation och är säkert förberedda på när nästa ulv slänger av sig fårakappan. Jag tror, fan, VET menar jag, att man har en beredskap för vad som än kan tänkas dyka upp i framtiden. ”Steget före” torde vara ett välkänt begrepp vid det här laget.
Paradoxalt nog kan just framgång i sig skapa motgång om man lider av alla sjukdomar som jag har. Just detta att man känner att det går så bra så att det till slut bara MÅSTE komma en motgång. Börjar man falla in i det spåret så blir man feg och kontraproduktiv. Man börjar slå vakt och slutar att våga. Jag ska göra ett försök att förklara. Jag har ett förflutet som pokerspelare och jag vet att när man dragit in ett antal sköna potter så börjar man snart känna att det bara inte kan hålla i sig hur länge som helst. Detta leder i sin tur till att man hindras från att se klart på situationen och därmed fattar man dåliga beslut grundat på rädsla. I värsta fall fattar man inga beslut alls!
Motsatsen till ovan beskrivna scenario av handlingsförlamning är att man springer iväg och tror att man är totalt odödlig. Ett sådant förhållningssätt möter oftast döden mycket snabbt. Det finns ett ord för detta, nämligen hybris. Här skulle jag kunna nämna ett flertal klubbar som till exempel AJK och HIF (bör ej förknippas med HaIF), men jag väljer att inte göra det.
Hur gör man då för att undvika dessa två ytterligheter? Hur finner man den rätta balansen mellan att agera och att inte göra ett skit? Jag vet i ärlighetens namn inte. Det är inte min uppgift att veta detta. Jag lämnar över arbetet till herrarna och damerna i Klocktornet (har inte vant mig ännu med att man flyttat till nya lokaler på Valhallavägen). Även om man på rak arm inte har svaret på dessa frågor så kan det till en början vara gott nog att ha insikt och vetskap om att problematiken existerar! Nu kom jag på det, det är därför jag skriver denna krönika. Jag hoppas helt enkelt att Lunkan och hans adepter läser detta och kanske att jag har någon poäng som de kan ta till sig. Jag hoppas att man inte bara ligger ett steg före utan snarare både två och tre steg före. Jag hoppas att att Djurgården Fotboll fortsätter att utvecklas i stabil takt och undviker dikeskörningar. Jag hoppas att framgångsvågen aldrig tar slut. Är det möjligt? Tja, åtminstone i teorin!
