"Bild- och ljudspråket är förvånansvärt dokumentärt"
Jan Agheds okände bror, Kåffe Aghed, recenserar MFF-reklamfilmen som ska visas på biograferna i Malmö och Lund under Mars.
När Malmö FF nu ger sig in i biografsalongerna för att erövra marginalpubliken, gör man det på ett oväntat sätt. Till skillnad från Biopalatsets stoppade stolar, 23-gradiga gemyt, THX-ljud och opåverkbara skeenden på duken, Är fotbollen en temperamentsfull orgie i hårdplast, höstkyla och naket improviserat fotbollslirande. Men till skillnad från, exempelvis, UEFA:s och Mastercards målporr och publikjubel i sina kommersiella produktioner, väljer produktionsbolaget Stollywood att skildra något helt annat.
Fokus ligger på de hjältar som tagit de himmelsblå ut i ett ovisst cupäventyr som inte upplevts sedan mitten på förra dekaden och som nu ska återupprätta den forna storklubbens notabilitet på kontinenten. Och man gör det med en laddad och avklädd stillhet.
Filmen inleds med en skildring av hur den högreste härföraren i anfallet, och tillika filmdebutanten, Niklas Skoog, med den stolta Samuelssonska södra sittplatsläktaren i fonden, på skolfranska hälsar cupäventyret välkommet med ett distinkt "Bonjour!". Samtidigt, i arenans innanmäte, sitter den Österlenske magistern Prahl vid sitt skrivbord och blickar längtande efter de triumfer som i historien gett klubben alla de priser, diplom och vimplar som hänger på väggen bakom honom. Ansiktsuttrycket är sammanbitet och lika germanskt som repliken han levererar om den panerade läckerheten från det tyska språkområdets
sydliga delar.
Och så fortsätter det. Spelare efter spelare passerar revy i en kavalkad av språkliga övningar för framtida internationellt bruk. Mattissons självsäkra hälsning till den brittiske superstjärnan Beckham, levereras med en komisk tajming och en förtröstansfull visshet som står i stark kontrast till den avundsjuke förmodade medelmåtta som två år tidigare satt i ett omklädningsrum och läste kvällstidningarnas superlativa ordöverträffnings-kavalkad om den unge Zlatans 80-miljonerstransfer.
Bild- och ljudspråket är förvånansvärt dokumentärt och avklätt, helt utan hjärtskärande symfoniska sinnesförstärkare faktiskt inte långt från Vinterbergs och Von Triers filmdogmer. Det avslutande budskapet är rakt, enkelt och självsäkert; "I höst spelar MFF i Europa", precis som anstår ett lag med historien som stolt fanbärare. Något mer behövs inte sägas, de som känner till spelet vet att det inte går att lova något mer.
Men filmen i sig lovar gott inför sensommarens annalkande skeenden. Om målvakten Asper uppträder lika distinkt i sitt straffområde som i filmens rakningsscen, så kommer det, som utlovat, ligga "zero" bollar bakom honom.
