Kåffe om tifo- och sånghysterin
"Alla i publiken skulle hålla upp ljusblåa pappersark ovanför huvudet vid spelarinträdet. Hur gjorde man om man, på gammalt hederligt manér, skulle försöka applådera?"
Ibland undrar man vilket som är det centrala i en fotbollsmatch – kampen på planen eller kampen om läktaren? Från att ha varit en bortglömd, nedläggningshotad öken-liga i början på 90-talet, så har Allsvenskan blivit en enda stor folkfest med festliga inramningar och kringarrangemang. Och gud nåde den som inte sjunger.
Vi ligger numera i nivå med Belgien avseende snittpublik på matcherna och derbymatcherna, inte minst ett fullsatt Råsunda i cupfinalen, känns minst lika livfulla som motsvarande i de främsta europeiska fotbollsnationerna. Men håller vi på att glömma vad fotbollen egentligen handlar om? Är matchen på planen bara marginellt viktigare än publikens insats?
När AIK förlorade derbyt mot DIF, ägnades alldeles för mycket spaltmetrar och forumutrymme för att hylla Gnaget-klackens hyllningar åt sitt förlorande lag. Det verkade nästan som att fansens kärleksyttringar var viktigare än DIF-segern.
När ÖIS och IFK Göteborg i äkta västkust-trivselfascistiskt gemyt arrade derbyn på landets största friidrottsarena, så jublades det högre när publiksiffran utropades, än när målen kom.
När DIF vann mot FCK i UEFA-cupen, så fokuserade man alltför lite på att de svenska seriesegrarna vunnit ett oerhört laddat prestigemöte mot ett av Nordens bästa lag. Istället talades det om de tusentals tillresta blåränderna och hur de sjöng högre än köpenhamnarna.
När MFF mötte HIF i höstas, sponsrade Sydsvenskan ett jätte-tifo som involverade att alla i publiken skulle hålla upp ljusblåa pappersark ovanför huvudet vid spelarinträdet. Hur gjorde man om man, på gammalt hederligt manér, skulle försöka applådera?
Missförstå mig inte, inramningen är en oerhört essentiell del av matchen - och om ens lag får massivt stöd från läktaren, så är det vetenskapligt bevisat att man som spelare presterar bättre. Och de som stått bredvid mig på en fotbollsläktare vet att jag såväl skriker och försöker dra igång sånger som en tokjävel, som håller upp anvisat tifo-materiel. Men om vi skulle få stryk av HIF, så är det väl oväsentligt att hålla på med kommentarer som ”ja, ja, men vi sjöng ut er i alla fall”.
Apropå HIF, så har ju deras klack blivit något av tifo- och sångivrarnas strykgäng. Olympia är visst känt för att stämningen ska vara så ”himla usel” och att det inte funnits ett vettigt tifo där på år och dagar. Men so what? Ärligt talat vet jag inte om jag tycker att det är så förbannat beundransvärt att spendera ett helt dygn att lägga ut guld-ark i häftiga och avancerade stjärnformationer på Råsundas norra stå, istället för att spendera timmarna innan match på en pub med likasinnade och dricka bira.
Och om nu stämningen å ena sidan är så himla viktig och å andra sidan är så låg på Olympia, varför har då HIF ett avsevärt bättre facit än vad vi har de senaste åren?
Helt plötsligt är flaggor, konfetti och oavbruten sång i 90 minuter fastställd standard i Sverige. Men tittar man på fotbollens hemland, England, så sitter publiken ner och varken busstutor, flaggshower eller trummor förekommer. Och ändå har de en riktigt trivsam inramning.
Jag har inte forskat närmare på brittiska fotbollsforum eller tidningars nätupplagor, men har mycket svårt att tänka mig att Liverpool och Everton-fansen spenderar sin tid med att argumentera om vem som ”sjöng ut” vem samt att the Sun skulle lista vilka brittiska klackar som har bäst sång och konfettiregn.
Som sagt, en festlig inramning blir kryddan som gör fotbollen extra härlig och MT96 gör ett otroligt bra jobb, men jag undrar redan om min bristande simultankapacitet i premiären kommer fixa att hålla i en tvåpinnsflagga, applådera, sjunga och hoppa upp och ner samtidigt. För vad skulle hända, hemska tanke, om vi inte sjöng ut ÖSK-fansen så det visslar om det?
Se’n vore det kul om vi vann också.
