Krönika: Varför utsätter jag mig för det här år efter år?
Det finns situationer då man börjar undra vad man håller på med. Egentligen. Den här gången infann sig den situation klockan 04.15 en natt i september 2005. Orten hette Långsele, och platsen? En mörk och ödslig järnvägsperrong. Svaret skulle komma 14 timmar senare, i snålblåst på en träläktare i Norrbotten märkt Gästande Supportrar. Men det var inget jag visste då.
Man ska inte förringa Långsele. Jag har tillbringat en vecka där en gång, och även om det inte finns mycket att göra i denna ort med i runda slängar 1000 invånare så är kaffet på CeKås konditori både gott och billigt, och alla hälsar på alla, och på Konsum kan man hyra film bara genom att säga vad man heter. På det stora hela är Långsele ett ganska trevligt avsnitt av vårt avlånga land. Men inget av det ska vi uppehålla oss vid nu, för den här natten befann jag mig där av en helt annan anledning.
Det var nästan tyst på perrongen. Det enda som hördes var stånkandet från ett lok av RC-modell märkt Connex som stod med nosen i nordlig riktning och väntade på att få plöja djupare in i den norrländska vildmarken. Konduktören stod och vankade av och an, med blicken fäst på minutvisaren som i sakta mak närmade sig avgångstiden för tåget. Annars var det ett kompakt stiltje som låg som en våt filt över den Ångermanländska orten,
där det enda som klöv mörkret var de sporadiskt fungerande lamporna på perrongen och det svaga, gula ljus som kastades från skylten för Bergs Golv, den lokala färghandeln. Jag blåste ut min cigarettrök och lät den blandas med den kyliga sensommarkvällsluften. Varför gör jag egentligen det här?
Varför utsätter jag mig för det här år efter år? Varför utövar jag och många fler med mig, den här förfinade formen av självplågeri? Varför har jag låtit något så fullständigt ta tag runt hjärtat på mig att jag tillbringar timme efter timme på tåg, flyg och buss för att under 90 minuter stå och trampa på en träläktare någonstans i Sverige och se elva personer i rödvita tröjor avgöra mitt välbefinnande genom att sparka en boll mot ett mål?
Det blev inte mycket sömn den natten. En oinvigd skulle säkert skylla på att sittplatssäten är till för att just sitta i, inte försöka vika ihop sig i någon fällknivsliknande ställning som allvarligt utmanar den mänskliga anatomin och försöka få lite sömn.
Men jag vet bättre. Alla de andra som invirade i rödvita halsdukar försökte hitta ett skönt sätt att sova vet lika bra. Det var inte sätena som höll oss vakna. Det var något annat. Något som inte riktigt gick att sätta fingret på medan allt obskyrare ortnamn susade förbi utanför fönstret.
Ånge. Vindeln. Bastuträsk.
Trängen. Brovallen. Apalby.
Tågresan hade på många sätt likheter med den resa vi fått uppleva de sensate åren. Märkliga platser som passerats på väg mot ett mål som känns alldeles för långt borta. Vi var sju rödvita på tåget upp till Boden, vi har varit oändligt många fler som varit med på resan vi gjort i seriesystemet. Vi har försökt göra oss bekväma i situationen vi befunnit
oss i, för någon gång ska väl resan vara slut. Men vi har också, många av oss, någon gång stått någonstans, vara sig på en perrong i Långsele eller lutade mot en reklamskylt på Apalby IP i Västerås och undrat varför i hela friden vi gör det.
För oss som var med på den resan kom svaret på Valla när Solbergs flipperkula till fotboll hade avsultat sin båge in i Umeåkassen.
Vi som var på Björknäsvallen den magiska söndagskvällen den 18e september 2005 fick ett nytt svar i form av fyra mål.
Vi fick svar i form av ett helt rödvitt lag som kommer fram och tackar för stödet genom att göra high-fives med oss en efter en. Vi fick svar i form av en tränare som kommer fram och säger att "jävlar vad imponerad jag är".
Och vi fick ha vår glädje.
Vi fick ha vår eufori.
Precis som vi inte hade vågat hoppas.
Men vi är ju rödvita.
Vi vet att det kommer nya resor.
Vi vet att det kommer nya frågor.
Och vi vet att det kommer nya svar.
Det är därför vi håller på.
Det är därför vi ses på Valla.
Eller någon annanstans i Sverige.
För när som helst kan ju svaret komma.
Forza!
Herman (Sthlm/Mjölby)
Fotnot:
Observera att jag skrev det här innan matchen mot de där svartvita från fel sida Kilsbergen. När jag kom tillbaka till Stockholm igen efter trippen till Bruket fick jag lust att radera allt och kasta datorn i närmsta vägg.
