Krönika: Inget hejdar Gunnar
Igor Sypniewski, Markus Rosenberg och Gunnar Heidar Thorvaldsson. Vad fan är det egentligen i dricksvattnet på Örjans Vall?
På något sätt är jag inte förvånad. Även om jag röstade på Yaw Preko i Himlen är blås omröstning i början av säsongen om vilken HBKare som skulle göra flest mål i år. Gunnar kom till HBK förra sommaren, för att bredda truppen efter att vi tappat EM-spelaren Micke Nilsson. Ett framtidskapital. Han gjorde sex matcher i HBK förra säsongen, men inga mål. De kom i stället i Royal League, där Gunnar stod för ett mål i vardera matchen mot danska Odense.
I årets allsvenska dröjde det till den sjätte omgången innan Gunnar gjorde mål. Men i den matchen – mot älsklingsslagpåsen Landskrona på Örjans Vall – gjorde han å andra sidan tre. Dessutom låg han bakom det avslutande målet i 5-1-segern. Och även om takten inte har varit helt jämn så har han under seriens gång bibehållit den nivån på sin personliga poängskörd. I skrivande stund delar Gunnar ledningen i poängligan med Elfsborgs rutinerade Hasse Berggren på 18 poäng (13 mål och fem assist för Gunnar, 12 mål och sex assist för Berggren).
Den befogade frågan är förstås: hur sjutton gör HBK för att få fram dessa fantastiska anfallare år efter år? Inför 2003 hittade vi Igor Sypniewski, som gjorde tio mål under våren och var seriens förmodligen bäste spelare. Under hösten slokade han av olika skäl men hade redan lämnat djupa avtryck i den allsvenska fotbollen. I fjol var det Markus Rosenberg som kom från avbytarbänksgeggan i Malmö och förvandlades till en vacker prins i HBKs vackert blåsvarta dress. Efter seger i både skytteliga och assistliga gjorde han precis som Igor efter sin succésäsong i HBK – han lämnade för Malmö FF. Kanske gör Gunnar Heidar Thorvaldsson detsamma, men den här gången får i så fall de griniga gubbarna i MFF betala bra.
Skarpskytten Gunnar – som så sent som förra våren ackompanjerade sitt fotbollsspelande med att rensa fisk på Island – är en nära nog komplett anfallare. Han har ett fint skott och är en lysande huvudspelare, men hans främsta företräde som anfallare är hans oerhörda direkthet – han har en utsökt blick för målchanser och förmågan att ta sig till precis det läge han behöver vara i för att förvalta dem. Fråga bara Fredrik Björck och Andreas Jacobsson.
Gunnar har under säsongen lagt på sig fem, sex kilo muskler, och det märks – helt plötsligt river och sliter han sig förbi de försvarare han fastnade på i fjol. Han klarar galant av det svåra uppdraget att ensam sysselsätta en hel fyrbackslinje – två mål mot HIF trots intensiv uppvaktning och ett mot Elfsborg – och allvarligt talat, det är långt ifrån alla anfallare som ger Sporting Lissabons backfyra så mycket besvär som Gunnar gav dem härom veckan. Och Sporting har en mittback som för höge farao tog VM-guld med Brasilien 2002!
Senast nästa höst lär Gunnar vara förlorad för HBK – förhoppningsvis såld till en bra klubb för dyra pengar – och det blir dags för någon ny att ta hans plats. Vem blir det den här gången? Blir det någon som redan finns i klubben eller hittar vi en ny supertalang? 19-årige Joel Johansson är snabb, rivig och ambitiös och uppvisar en likhet med Gunnar – han har bränt en massa fina chanser under sin blåsvarta debutsäsong. Gunnar finjusterade skärpan och började spruta in mål. Joel kan göra detsamma. Brasilianaren Delani har fina fysiska förutsättningar och har visat upp glimtar av riktigt bra spel under sina första matcher i HBK. Nästa år, med en hel försäsong i sig, lär glimtarna komma betydligt tätare.
Men okej – innan vi ropar hej ska vi försöka se till att hänga kvar i Allsvenskan. Första steget på den vägen kan vi ta på måndag.
***
När jag skriver detta – framför teven, med datorn i knät – har Markus Rosenberg just kommit in på plan för Ajax i Champions Leaguematchen mot Arsenal – och det tar inte många minuter innan han håller sig framme på en målvaktsretur (efter ett fantastiskt skott från Tomas Galasek) och gör mål för Ajax mot mäktiga Arsenal. Goddam!
***
I morgon väntar returen mot Sporting i Lissabon. Hemmaförlusten för två knappa veckor sedan (1-2) var, resultatet till trots, en stor framgång för HBK. Man visade att bottenstriden i Allsvenskan inte är ett tecken på lagets kapacitet utan ett resultat av ett år kantat av skador och märkt av ett talangutbyte av ett slag som lämnat varje svensk lag skakat. Dusan Djuric, Yaw Preko, Björn Anklev och just Gunnar visade en klass som sällan skådas i svensk klubbfotboll. Och förlust eller inte – den matchen har fått HBK att vakna ordentligt. HBK-supportrarna med – jag är helt allvarlig när jag säger att jag faktiskt tror att vi vinner.
Och Gunnar gör en ny stormatch. För som vi har lärt oss i år: inget hejdar Gunnar Heidar Thorvaldsson!
