Kåffe om det totala mörkret inför vårljusets ankomst
Vad säger man?
Jag hatar att förlora - och jag hatar att förlora tre matcher i rad. Och jag hatar att förlora mot Norge. Och jag hatar att vi inte gör mål. Men vad spelar det egentligen för roll?
Logiken säger att vi nu borde kriga kring kvalstrecket efter de tre senaste matcherna, men erfarenheten säger något annat. Jag vet inte varför det blir så, men lag som impar på försäsongen faller ofta platt som en pannkaka, och lag som är fatalt ut form - minns DIF 2001, som ju efter de inledande matcherna i serien låg hopplöst efter - kan plötsligt resa sig ur askan och göra underverk.
Det som oroar är att Prahl inte tycker att prestationerna följer den utstakade vägen till framgång, att Ijehs målsinne saknas nu mer än någonsin, att Bovar inte verkar ta klivet, att nyförvärven inte imponerar etc.
Men fotbollsgudarnas vägar äro outgrundliga. I deras godhet lät de HIF få hoppas under fjolårets försäsong, för att sedan låta dem misslyckas. Och under förra säsongen var ju IFK Göteborg i stort sett guldkandidater en bra bit in på säsongen, för att sedan låta sig räddas av en stolpe i Sundsvall. Minns dessutom att HBK var på väg ur serien med buller och bång, för att sedan vinna allt under hösten.
Och tittar vi på MFF anno 2002, så såg det faktiskt inte ett dugg bättre ut för ett år sedan - och vips, så blev vi tvåa.
Laget är dessutom förstärkt – ingen kan väl påstå att Preben, Kenneth, Kjellin och Milosevic tillförde något – och ungtupparna Concha och Rosenberg bör ha fått chansen att växa färdigt. Dessutom har vi fått in en naturlig vänsterfot på mittfältet, vi har fått två potentiella frisparksskyttar (sån’t kan ju bevisligen avgöra vilken match som helst) och Hasse har fått en polare på mitten som kan passa.
Glöm dessutom inte att såväl Skoog som Majstorovic imponerade i landslaget och att Joakim Nilsson, vår näste mittfältskung, snart är mogen för större uppgifter.
Missförstå mig inte, jag darrar av skräck inför premiären och räknar kallt med 0-5 i röven mot ÖSK och 0-10 mot Marino, Långås och c:o, som den sanne ultrapessimist jag är - men hjärnan säger att försäsongen inte betyder ett jota.
Och kom ihåg att vi faktiskt slog FCK med 3-0 så sent som för en månad sedan.
Jag är helt övertygad om att det mentalt faktiskt kan vara nyttigt att förlora nu, så att spelarna inser att de inte är oövervinneliga (trots att Aftonbladet hävdat detta) och att svagheterna blottas innan ÖSK hittar dem. Om ett par månader kanske allt stämmer och om vi fram till dess plockat lite flyt-trepoängare med grisfotboll, så är vi med och slåss om pokalen.
För det är ändå i höst vi ska vara som bäst. Det är då vi ska föra spelet mot färöiska amatörlag i UEFA-cupkvalet och sedan skrälla mot ett engelskt mittenlag. Och det är då vi ska trolla med bollen på omöjliga höstgräsplaner i Närke och Västmanland.
Jag är inte orolig – jag är livrädd. Men allting kommer ordna sig.