Tankar innan Norcia - Del 1
Idag åker Hammarbys A-trupp till Italien för att finslipa formen och optimera slagstyrkan i laget inför den allsvenska premiären.
En sådan här artikel skulle kunna börja hur som helst och det bär mig emot att skriva att det ser alldeles för bra ut. Jag minns Helsingborgs försäsong förra året och hur imponerad jag blev över Skånelaget nere i La Manga. Sören Cratz gick och myste och såg verkligen ut att trivas med tillvaron.
Men försäsong är försäsong och när säsongen 2002 skulle sammanfattas så tror jag inte att Helsingborg var nöjda med resultatet. Visst en fjärdeplats är inget att skämmas över, men bågen hade redan spänts innan den allsvenska starten och den var satt på en högre nivå än en fjärdeplacering.
När vi summerar förra årets allsvenska får jag en känsla av att Helsingborg var mer missnöjda med sin fjärdeplats än vad Hammarby var över sin nionde plats. Detta trots att Bajen då var de regerande allsvenska mästarna. Sedan bidrar nog våra två klubbars ekonomiska läge till att förstärka bilden, men jag tar mig friheten att lämna över den ekonomiska diskussionen till andra. I den här krönikan ska vi endast behandla den sportsliga biten.
Så där ja, nu var inledningen klar och efter att ha läst den ett par gånger så finner jag ingen anledning att ändra något.
Förra årets förssäongslag blev Helsingborg, årets försäsongslag ser ut att bli Hammarby. Alla verkar vara rörande överens om att Hammarby gjort en imponerande försäsong. Till och jag, som sedan födseln jämt har haft negativa vibbar inför den allsvenska starten, har svårt att mobilisera oros- och spykänslor. Fast jag gjorde verkligen allt för att framkalla dessa i onsdag under matchen mot BK Forward i Örebro.
Efter första halvlek började jag må bra igen. – Faan, den här laginsatsen är verkligen inget att skriva hem om. Bänkgrannarna bredvid mig tyckte jag fällde för hårda omdömen och ville till varje pris få mig att se lite mer positivt. Jag tyckte jag höll mig ganska neutral under direktrapporteringen och jag tror ingen märkte att jag sprudlade av glädje över Hammarbys halvtaskiga insats under första halvlek. Egentligen var det väl inte så farligt. Vi gjorde en dålig halvlek men ledde ändå med 1-0. Max gjorde som vanligt bra ifrån sig. Sulan och Kennedy tog sig fram på högerkanten precis som tidigare under våren. Skillnaden var bara att Sulan misslyckades med alla sina inlägg. Där behöver han specialgnuggas.
Under pausen var jag bergsäker på att omvärldens förväntningar på Hammarby kraftigt skulle minska, till en rätt lagom nivå. Låt oss säga plats sex, sju. Det skulle kunna vara en lämplig plattform för att slå sig uppåt i tabellen, när höstmörkret drar in över Söderstadion.
Sedan byter Hammarby ut fem spelare och börjar omedelbart spela en kvick, bländande kortpassningsfotboll med oväntade crossbollar ut till vänsterkanten och bakom motståndarnas försvar. Jag säger vänsterkanten eftersom det var enbart dit bollarna kunde spelas. Anledningen var att Kennedy i denna andra halvlek ständigt gick in centralt och därför fanns det ingen på högerflajern att spela ut bollarna på.
Men vänsterkanten dominerade med Hella och Fursth. Micke Hellström som var andra halvleks bästa spelare i stark konkurrens med Fjörtoft. Märkligt eftersom första halvleks bästa spelare stavades M A X. Två vänsterbackar dominerade varsin halvlek, men det kommer endast att finnas plats för en av dem. Eller kan Linderoth chocka omvärlden och köra med två vänsterbackar samtidigt? - Tror inte det!
Och det är inte speciellt svårt att tolka Anders Linderoths intervjutexter och tyda hans tankar nu när en premiärelva börjar ta form. De flesta pusselbitarna har antagligen fallit på plats. Skulle tro att det just nu endast är tveksamt på två eller tre platser. Vem spelar tillsammans med Peter Markstedt i anfallet, vem blir vänstermittfältaren och möjligtvis vem som ska spela ihop med Fjørtoft.
MÅLVAKTER
Vem som blir målvakt är nog det lättaste att räkna ut. Ante Covic har inget motstånd i dagsläget. Han är och kommer att vara säsongens förstahandsval och personligen tror jag det bara är bra. En målvakt ska känna sig säker på att få stå, då gör han bäst ifrån sig. Två likvärdiga målvakter där ingen känner sig riktigt säker är, enligt mitt sätt att se det, endast negativt. Men samtidigt betyder det att Hammarby blir mycket mera sårbart om Ante skadar sig. Då måste Rytterbro överraska positivt.
Slutsats: I jämförelse med förra året tycker jag att vi står starkare. Det kanske kan tyckas konstigt med tanke på att Erland Hellström måste anses som mer rutinerad än Jon Rytterbro. Men en klar förstemålvakt är bättre än två målvak
FÖRSVARET
Backlinjen tycker jag också verkar bestämd. Då tänker jag bland annat på en intervju Med Anders Lindroth där han fick frågan om inte Johan Andersson och Jonas Stark är lite i långsammaste laget. Hans svar bekräftade, i alla fall för mig, att försvarspusselbitarna redan fallit på plats. Linderoth ansåg att Max och Östlunds snabbhet uppväger våra mittbackars svaghet. Så om inget oförutsett inträffar kommer det allsvenska premiärlagets försvar se ut på följande sätt, från höger, Salle Östlund – Stark – Johan – Max.
[forts. Del 2.]