Vackert Blåvitt

Gamla Ullevi. Med hängande huvuden. På läktaren. På plan. Applåder, ganska långsamma. Någon sorts heder, stolthet. Över en klubb, som vaknat för sent i ännu en match, men som sedan visat moral och verkligen jobbat sig tillbaka. Utan utdelning. På Bårsta IP gav det resultat.

Bollen smet mellan Erland Hellströms ben. Den passerade mållinjen, den framför de tillresta supportrarna. Känslan av att se den lilla bolluslingen passera som då, inget slår det. Supportrar ramlade över sargen, in på plan. Spelarna ville över på andra hållet. Fullständigt kaos. Senast det var av samma dignitet var när AIK lyckads självmålsspela sig ur allsvenskan på Gamla förra säsongen. Då hängde Blåvitt sig kvar i guldstriden. På något sätt gör man det, i några timmar till åtminstone, nu också.

Men det började som vanligt. Känslan i halvtid snurrade runt någon sorts värdighet. Var ett lag som åker till Södertälje för att spela hem guld (ja, jag vet hur svårt det är att vinna de enklaste matcherna, men man måste göra det) värdiga att vara med och leka längst upp - när man låg under i halvtid. Såhär i efterklokhetens timmar, klart som fan man är. Ett lag gör alltid dåliga insatser under en säsong (fråga inte Chelsea). Men när Assyriska gjorde två-noll kändes det inte värdigt alls. Tillbaka till första hemmaledningsmålet: Adam Johansson försökte på sig att spela fotbollstennis, i eget straffområde, när allsvenskan ska avgöras: Nicka bakåt så att någon annan kunde smasha långt över nät – istället för att lugnt lägga över så att laget kunde samla sig. Spela säkert, det gäller även mot lag som Assyriska. Ivan Isakovic kunde snubbla in ett-noll. Och så fortsatte det. IFK Göteborg spelade runt Assyriskas raka, låga försvar. Utan att skapa ett dugg. I den andra halvleken kontrade hemmalaget. Mattias Bjärsmyr försökte först täckan inåt, såg bollen gå ut till höger och hann inte riktigt dit mer än att kunna vara på bollen som tog ny bana förbi Bengt Andersson. Stefan Batan satte tvåan och den där tanken om värdighet satte sig i skallen.

Den släppte ganska snart. Den övergick till förnedring. Assyriska rundade Bengt Andersson två gånger under andra halvlek. Första gången slogs avslutet i burgaveln. Andra gången var det Kabba Samura som slog bollen i mål. Avvinkat för Offside. 

Men någonstans reste sig bortalaget. Det krävdes dock tre juniorer och formationsbyte från Arne Erlandsen – för att få till spets på det som annars bara blir att rulla runt försvaret, slå inlägg utan att skapa något. George Mourad plockades av i halvtid. Marcus Berg kom in. Det räckte inte. Det var när Pontus Wernbloom äntrade planen som luckor luckrades upp. Wernbloom gick upp på topp, Blåvitt gick över till 3-4-3.

Men Pontus spelade inte forward. Han tog med sig sin innermittfältsroll upp. Han tog med sig hela mittfältet upp till straffområdeslinjen. Han skar av planen, placerade allt spel över sista tredjedelen och förvandlade Assyriskas låga försvar till kaos framför Erland Hellström. Han jagade bollar nere vid hörnflaggorna och tillsammans med Håkan Mild - som vann sina egna första, andra, tredje och fjärdebollar precis vid Assyriskas halvmåne - tryckte han ner motståndet.

Vid reduceringen, som säkerligen var Pontus första bollkontakt, styrde han undan alla motståndade. Han fick bollen nednickat åt sig. Han stängde ute samtliga och likt en filmsekvens stannade allting upp runt omkring. Kamerorna, hela världen, svängde åt vänster. Assyriskaspelarna kunde inte komma åt Wernbloom (de var tre, fyra, fem stycken), kameror rullade igen, allt rörde på sig. Bollen gick ut till Stefan Selakovic som rörde sig mer än alla andra. Boll nummer ett rullades förbi mållinjen.

Men det krävdes mer än ett högt krigande mittfält. Det krävdes spets. Marcus Berg vet vad det betyder. Wernbloom nickade ner till sin U-lagskompis. Berg touchade förbi Hellström och gick omkull. Straff. Magnus ”Ölme” Johansson andades djupt, koncentrerat, med långa andetag. Han smällde dit bollen, där han brukar. Men med marginal, lite högre än att en rätt chansande målvakt har någon chans. Ölme plockade bollen ur nätmaskorna, skyddsnätet bakom mål gav vika för feta supportrar, och Blåvitt fortsatte framåt, utan vett. Men det var inget läge där motståndet kunde kontra till sig ytterligare en snöplig ledning. Wernbloom och co hade ju redan skurit av den delen av planen. Egentligen borde Bengt Andersson placerat sig strax över mittplan för att ge mer alternativ i den nya kvadraten (så kallas även rektanglar på fotbollsträningsspråk).

Det är då som anstormningen oftast slutar med att Blåvitt stolt bränner chanserna, förlorar hedersvärt, tappar på mållinjen. Samuel Wowoah saluterade hårt ner till vänster, Erland Hellström idioträddade kulan. Marcus Berg hoppade högt och nickade utanför.

Andres Vasques kom in och visade utöver sin sedvanliga teknik prov på att inte tappa boll i viktiga lägen. Han slog inlägget med tre minuter till nittio, Wernbloom stod som en pansarvagn återigen och gav utrymme åt Selakovic som ännu en gång placerade bollen mellan benen på Hellström.

Det var inte vackert men skitigt bra skulle man kunna uttrycka sig – men det är fel. Skitigt var vackert på Bårsta IP.

Resan tar nya vägar. Den kan fortsätta i spikrakt flås ikväll på Stockholms Stadion. Den kan ta tvära stopp. Oavsett så var det en stolt seger i går. En match som alltid borde ligga i minne så fort laget hamnar i underläge. En match som har mer med sig i de avslutande omgångarna än uppäten målskillnad. Den borde ge styrka åt sex avslutande poäng. Återstår att se hur Djurgården hanterar det.

0 kommentarer