En sång för Thomas
Okej, så det blev förlust. Sveriges stolthet kollapsade mot Stockholms dito, och det med besked. Inget att säga, inget att göra något åt – det är bara att gå vidare.
Vi skrattade rätt gott åt den fett (och frekvent) feltolkade floskeln att ”det är bara att bryta ihop och komma igen” i de klaustrofobiska korridorerna under ruckliga Stockholms Stadion förut i kväll. HBK lyckades, med facit i hand, inte med sin primära uppgift; att ladda om efter sensationen i Lissabon i torsdags. Djurgården var däremot tända så att det räckte för bägge lagen, och när bollen väl började rulla deras väg blev rullandet snart till ett jordskred. HBK begravdes under sex smärtsamma baklängesmål men fick ett andningshål genom Gunnar Heidar Thorvaldssons kliniska 1-1.
För ni såg väl målet? Jag såg det, både live på plats och på storbildsskärmen, men kan fortfarande knappt fatta hur överjordiskt jävla snyggt det var. Tveklöst årets snyggaste mål. Om Thierry Henry hade varit nöjd med Gunnars avslutning vid 1-0 mot Sporting hade han varit stolt som en tupp över den här. Hur länge dröjer det innan Chelsea kommer och lockar med stora hästhandlarplånkan och lägger upp 50 miljoner för Gunnar? På bortaläktaren hade vi dock knappt hunnit börja skandera ”Sveriges Stolthet” förrän Hysén rullade in 2-1 efter en skitsnygg djupledsboll. Och sen rasade det snabbt ihop över oss.
Janne Andersson var väl knappast nöjd efter matchen, men han var knappast chockad heller. Eller?
- Antingen är jag trögtänkt eller också beror det på att det var lite småkonstigt där ute – Det är åtta avslut på mål och sex går in och det är väl två returer så det är väl mål varje gång de träffar vårt mål i princip. Det kändes märkligt faktiskt. Jag tycker vi är hyfsat med, sen går de upp i straffområdet och så gör de mål. Och så är vi hyfsat med igen. De gör mål hela tiden när de kommer i närheten av oss...
- De är oerhört aggressiva och rörliga på mitten så vi får inte tag i dem. För varje minut som går blir de bättre och bättre, och vi blir sämre och sämre. En märklig match. Jag hade faktiskt förhoppningar om att vi skulle kunna klara av Djurgården, för vi är i bra form. Förklaringen är väl att Djurgården är riktigt bra idag, och då är det bara att gratulera dem. Det känns löjligt att försöka analysera mer, faktiskt.
Damn straight. Så varför bry sitt huvud med det. Risken för att favoriterna skulle krokna efter urladdningen i torsdags och inför motståndare med såväl adrenalin som testosteron praktiskt taget rinnande ur öronen var ju uppenbar. Sedan har de flyt i ett par avgörande lägen och sen är det klart. Drömmen om en seger på Stadion krossades mellan Fredrik Stenmans granitkäkar. För min egen del är jag bara glad att förlusten inte blev större. 6-1 vinner lag med mest hela tiden och en sådan förlust kan man glömma. 1-7 hade gett det en helt annan, och betydligt obehagligare, dimension.
Kjell Jonevret var mest bara glad som en lax där han satt flankerad av nämnde Stenman samt tvåmålsskytten Mattias Jonson. Min kollega Jonas undrade försynt strax före presskonferensen huruvida Allsvenskans meste Christer Pettersson-lookalike hade bytt ut kvällens resultat mot HBKs resultat från i torsdags. Finkänsliga som vi är valde vi att inte hälla smolk i blårändernas glädjebägare en sån här kväll genom att fråga. Men visst kan man undra.
Himlen är blå hade i vanlig ordning tänkt prata med några av de blåsvarta favoriterna efter matchen. Emellertid hade de hunnit duscha och hoppa in i bussen innan presskonferensen var klar. Då hade vi inte hjärta att börja knacka på dörren för att be dem komma med kommentarer om en match vi alla bara vill (och behöver) glömma så fort som möjligt.
***
Matchen var ingen höjdare, men vi som var där fick se en uppvisning i sant supporterskap. Kvastarna, liksom laget och dess övriga supportrar slitna efter en tung säsong, hade inte ordnat med någon resa upp. Men en ung Kvast hade ändå satt sig på tåget, med matchtröja, halsduk och flagga, och stod upprätt och hejade fram HBK genom hela matchen. En halv dag på tåget upp och en hel natt på tåget hem, utan annat sällskap en ett knappt hundratal frusna Stockholms-HBKare under de två timmarna på Stadion.
Thomas har jag träffat på förut, han är en av de där kvastarna man ser överallt. Men med sin pilgrimsresa till Stadion höjde han sig snäppet över mängden. Hans sorgsna blick efter matchen gjorde det omöjligt för mig att inte krama om honom. Med supportrar som Thomas finns det allt hopp för Kvastarna. Den här krönikan tillägnas honom.
***
Vid seger mot Dif hade kontraktet säkrats. Nu tar vi friska tag mot Assyriska i stället. Inför sista omgången ska allt vara klart. Och med två veckors vila från matchspel för nästan hela truppen kommer HBK att klara av det. Under de senaste åtta veckorna har man spelat tolv matcher och det är inte mer än rimligt att spelarna är ruskigt slitna. Det gäller särskilt spelare som Dusan, Gunnar och Zvirre, som förutom HBKs matcher dessutom spelat ett antal landskamper.
Jag ser, utskåpningen på Stadion till trots, ingen större anledning för Janne att ändra i startelvan. Däremot skulle jag gärna se Joel Johansson i truppen på Sasjtjekas bekostnad. Vitryssens anonyma insats mot Dif var rimligen spiken i hans HBK-kista. Jag skulle bli storligen förvånad om han finns i truppen nästa säsong.
***
Bäst just nu:
1. Gunnars löjligt snygga mål. Världsklass!
2. Uefacuplottning, tisdag klockan tolv.
3. Mitt nya favorituttryck ”Nästa år – då jävlar” (Tack Gnaget).
Sämst:
1. Magsura journalister som inte kan erkänna storheten i HBKs bragd mot Sporting. Vad är det för fel på er? Om ni bara kan hylla ett lag finns det säkert utrymme för er här på Svenskafans.
En av dessa gnälliga, avundsjuka fanboys är SvD:s Jan Majlard, pålitlig leverantör av en Djurgårdspropaganda som får Pablo Lizama Farias legendariska hybriskrönika att framstå som nyanserad. Majlards patetiska utfall mot HBK hittar du genom att klicka här. HBK är, enligt Majlard, pinsamma som tjatar om hur det påverkade dem att spela mot Dif så snart efter Sportingmatchen och ovärdiga att spela i Europa eftersom man tydligen inte klarar av två tuffa matcher på en vecka. Ja du Janne. Tolv matcher på åtta veckor som sagt. Plus landskamper. Och när (var?) hörde du det där tjatet, som jag uppenbarligen helt missat?
Var du förresten på presskonferensen efter matchen, Janne? I så fall kanske du hörde Jonevret:
- Vi hade en liknande grej som Halmstad då vi förlorade mot Häcken för någon vecka sedan. Då hade vi en tuff match på torsdagen och sedan var det match redan på söndagen. Det sitter lite i benen och man tappar i skärpa.
Vad har Djurgården i så fall enligt din logik ovan i Champions League-kval att göra?
***
Nu glömmer vi de okunniga häcklarna och ser framåt. Uefacuplottning! Jag har en lite lustig, gnagande känsla av att vi kommer att få möta Lens. Var kommer det ifrån?
