Reflektioner från AIK-Vålerengen
Del II
Andra halvlek sparkades igång av AIK och det höll så när på att bli en repris av första halvlek, fast tvärtom och inte lika hafsigt. AIK tappar bollen ganska omgående, men en aggressiv Mats Rubarth återerövrar den på offensiv planhalva, drar två man och passar Andreas Andersson som står en bit framför. Andreas lägger bara upp den åt Kalle Corneliusson som från 20 meter återigen försöker placera in bollen vid den bortre stolpen. Den svenska kontingenten på läktaren börjar nästan jubla för mål, men på något mirakulöst sätt lyckas målvakten precis peta ut bollen till hörna.
Det var upptakten till mycket fina fem-tio minuter för AIK:s del, där man spelar med högt tempo och kommer fram snabbt. Dock utan att skapa några egentligen farligheter. Men efter den perioden had AIK inte mycket att komma med i anfallsväg. Vålerengen tilläts att hålla boll väldigt mycket. Man rullade mycket i backlinjen och gick till anfall stötvis, ofta mot ett kompakt AIK-försvar som verkade ha fått en tillsägelse i omklädningsrummet att våga gå in hårdare mot boll i närkamperna. Följden blev att det skapades färre chanser för båda lagen och att det från läktarplats inte blev lika underhållande. De få måltillfällen som ändå skapades var av norska fötter och huvuden. Farligast var ett friläge som Håkan Svensson var bra med på och räddade. Han lyckades styra ut Viikmäe när han en gång lyckades komma igenom och tog sedan själv hand om passningen snett bakåt. Håkan Svensson var överlag mycket stabil och styr sitt försvar på ett föredömligt sätt. Därför var det lite ängsligt när man fick se honom ligga på rygg med den medicinska personalen på språng från bänken. Håkan verkade dock repa sig och fortsatte matchen starkt.
Det dröjde en halvtimme innan AIK vaskade fram sin andra chans. Andreas Andersson fick bollen i offensivt högerhörn och gick förbi en försvarare. Inlägget som följde var nog ämnat för Krister Nordin men denne kunde bara toucha bollen ut till inspark. Bakom honom fanns en helt omarkerad Mats Rubarth som troligen bara hade haft att dra in bollen i nät om den bollbanan inte hade rubbats.
Efter det här började matchen spåra ur med efterslängar och tjuvnyp från båda lagen. Inom loppet av en minut ligger först Krister Nordin ned och snabbt efteråt även Kalle Corneliusson, den förste med en smäll i ansiktet och den andre med en spark på låret. Bägge repar sig dock men rädslan för skador är i det här läget stor. AIK lyckas dock fullfölja matchen utan några ytterligare blessyrer trots den alltmer upphetsade stämningen.
AIK gör bara ett enda byte i matchen, det är när Kalle Corneliusson går ut i minut 87 och Mattias Moström kommer in. AIK lyckas dessutom med bedriften att nästan inte få me sig en enda hörna. Det tar till den 92:a minuten innan den kommer, resultatlös.
AIK gör en efter förutsättningarna mycket bra match. Man har tre A-truppspelare på bänken, och två spelare i startelvan är provspelare. Niklas Johansson är den av dem som imponerar mest på mig med ett enkelt och rakt spel. Han kom dock inte till inlägg så ofta som man skulle kunna begära av en ytterback. Han schabblar en gång i eget straffområde vilket ställer resten av försvaret på prov, men gör annars inga större misstag. Är med i upprinnelsen till kvitteringen med en fin passning. Som alltid hade man velat att vänsterbacken hade varit lite snabbare, med Tjernström framför sig kunde det ibland bli lite långsamt. Men Niklas visade prov på mycket fina crossbollar.
Betts gjorde en hyfsad första halvlek för att försvinna helt i en tillbakapressad andra. Goda intentioner men det var inte alltid passningarna gick fram. En bra spelare, men även om åldern talar för honom så känns det ändå som att vi har det välbesatt på just innermittfältet. Bredvid Betts spelade Krister Nordin och att jämföra dem vore nästan orättvist. Money sa tidigare i veckan att 21-årige Betts spelar som om han hade en 35-årings rutin. Krister Nordin är 35 år och har rutinen, dessutom är han en komplett fotbollsspelare.
En av anledningarna till att AIK inte kunde komma någonvart under den andra halvleken var att när man erövrade bollen var det oftast på egen planhalva och med fem VIF-spelare framför sig. Om Andreas Andersson fick en passning stod han oftast på halva plan mot dessa spelare och utan passningsalternativ. Anledningen stavades Mats Rubarth. Denne mittältare hade stora problem med att anpassa sig till livet som forward och hamnade gång på gång för långt ner i banan när spelet vände. Det kändes under stora delar av matchen som att vi spelade 4-5-1 eller 4-4-2 med en släpande forward. Det var när Rubarth var på plats som anfallen kunde byggas upp i och med att fler spelare fanns med högre upp och kunde ge understöd. AIK behöver få en riktig forward frisk snart.
Positivt mot förra året är att det syns att AIK nu har ett grundspel. Spelet kör inte fast på samma sätt som det kunde göra stundtals i fjol. Man löser det hela oftast genom att söka uppspelsvägar via kanterna. Det finns ett frö, men det behövs en komplett trupp för att det ska växa till något fint. Vi får hoppas att solen lyser på fredag.
