Mål #18: Ett helt hus fullt av guld
"Tystnaden dånade i våra skallar, pupiller växte så att ögonglober dunkade, munnar formade sig till fågelholkar".
[14 augusti 2000: Malmö FF-Västerås SK 3-2]
3-2 Zlatan Ibrahimovic (88)
Det är svårt att tänka sig att den världsspelare som idag skojar med försvararna i Valencia, Feyenoord och Roma för bara knappt tre år sedan harvade i den svenska andraligan. På samma sätt som det är omöjligt att föreställa sig de hyllningar denne långe, gänglige malmöit nu får ta emot om man ser tillbaka på de hatiska glåpord som vid samma tid kastades över honom(fotn.1).
Han hade ju debuterat redan året innan, i slutskedet av 1999 års allsvenska. Inhoppet mot TFF i förlustmatchen hemma visade på prima potential. I ett mediokert MFF(fotn.2) så gick han in och tog för sig; kämpade och slet. Bara några minuter efter att han tagit planen i besittning så var TFF-spelarna i uppror. Det var mycket nära fullt slagsmål mellan en Rosengårdsyngling och en packe bönder. Underbart. Och i den sista betydelselösa matchen för året, vi hade ju redan åkt ur, mot Västra Frölunda på Malmö IP, så gjorde han sitt första seriemål för A-laget.
Zlatan är den störste MFF-spelaren de senaste femtio åren. Möjligtvis med undantag för Bosse och Thern. Zlatan har, som ingen annan spelare före honom, personifierat MFF. Vi-mot-dom-mentaliteten. Den galna genialiteten. Den outbytbara Malmö-attityden: snacket, rörelsemönstret, målen.
När vi äntrade superettan säsongen 2000 så var det alltså med Zlatan Ibrahimovic vid rodret. De trettio matcher vi spelade det året var som en enda lång ’Zlatan Magnificent Road Show De Luxe’. Var som helst i landet kunde han bjuda på genialitet gränsandes till galenskap. Det gällde att inte missa en minut.
Västerås SK. Home of Daniel Majstorovic. Och dessutom en klubb som hade den goda smaken att tappa samtliga sex poäng till oss under superettanåret. Samtidigt som dom plockade poäng av våra argaste konkurrenter. Vi hade mött dom på bortaplan i början av säsongen. Även då blev resultatet 3-2. Och även då gjorde Zlatan ett mål som bäst kan beskrivas som "ett helt hus fullt av guld".
Det var också Zlatan som öppnade målskyttet den 14 augusti. I den tionde minuten sträckte han ut ett teleskopben och liksom stämplade in ett högerinlägg vid närmsta stolpen. Västeråsarna lipade över hög spark, men domaren lyssnade inte på det örat. Efter en snabb Västeråskvittering skruvade Olof in en frispark. Vilken i sin tur omedelbart följdes av ytterligare ett VSK-mål.
2-2 efter en dryg halvtimme. Sen tickade minuterna på. Andra halvlek blev en odyssé genom en skärgård av missade målchanser. Det vore måhända inte riktigt sanningsenligt att kalla tabelläget för prekärt(fotn.3), men den poängmässiga utdelningen hade inte varit något vidare på sistone. Västerås knäade under ett tryck de ändå såg ut att reda ut.
Målet kom. En vrickning i djupled – Mattisson, säger minnet, men det kan ha varit någon annan – och så är Den Välsignade, Den Upphöjde, Den Smorde, fri. Helt fri rakt framifrån. Zlatan tog det nätt. Tiden stod still, som det brukar heta. Minns ni den där reklamen (Nike? Adidas? Bo Ohlsson i Tomelilla hej?) där människor i vardagliga situationer för en kort stund avbryter sig mitt i vad det nu är de håller på med för att kasta blickarna mot en TV-apparat där en basketmatch visas? Och hur basketbollen, på väg mot korgen, tycks befinna sig i luften i en evighet? Allting stannar. Över alltsammans hörs, givetvis, hjältemusik á la Triumfens Ögonblick. Och så, när bollen sitter i korgen, återgår livet till sitt normala tempo. De vanliga människorna jublar i sina soffor och garage. Där har ni scenariot för när Zlatan kom fri. Tystnaden dånade i våra skallar, pupiller växte så att ögonglober dunkade, munnar formade sig till fågelholkar.
Zlatan väntade tills målvakten satt sig på arslet. Sen bredsidade han in bollen i ena hörnet, tog av sig tröjan, svängde med den över huvudet och joggade bort längs långlinjen.
Vi vann matchen med 3-2. Ännu återstod dock många prövningar innan vi slutligen söndagen den 22 oktober kunde kalla oss allsvenska igen.
Zlatan gjorde 12 mål i Superettan år 2000. Under vintern lovade han att han skulle ”slå ner som en bomb i allsvenskan”. Det var ett löfte han höll. Våren 2001 tog han steget från lovande, ung, kaxig fotbollsspelare till rikskändis och -buse. Han hamnade till och med på omslaget till Hänt i Veckan.
Låt oss till sist också korrigera inledningen av den här texten. Zlatan harvade naturligtvis inte. Zlatan harvar helt enkelt aldrig. Han skiner likt en solig morgon med apelsinjuice. Vi som fick förmånen att följa honom det året vet att vi såg födelsen till något stort. Visst, ibland såg han loj och ointresserad ut, ibland var han för självisk. Ibland gnällde och skällde han för mycket på lagkamraterna.
Men låt oss vara ärliga: Att få skäll av Zlatan måste ändå vara bättre än att få beröm av de flesta andra.
Tony Ernst och Henrik Zackrisson
Fotn.1 Bland annat Peter Antoine, känd tysk TV 4-knast, gnällde i pressen över Zlatans "omogna uppförande". Sagt av en man som med nöd och näppe klarar av att knäppa byxorna utan att använda invektiv.
Fotn.2 Marcus Vaapil, Sverrir Sverrison, Jens Nordström är tre exempel. Behöver ni fler?
Fotn.3 Vi ledde faktiskt Superettan då vi mötte VSK i den 19:e omgången. Under den andra fjärdedelen av serien hade vi knipit åt oss den ena uddamålssegern efter den andra. En onödig bortaförlust mot Öster satte stopp för sviten. Och sen: kramp. De andra lagen bakom hade snabbt börjat sluta gapet. En seger skulle göra att hjärtat åtminstone stannade i halsgropen (där satt det hela Superettanåret) och inte for upp i munnen.
