Gästkrönika: Den förlängda smärtan (eller: Tusen små förbannade marginaler)
Vi hade ju egentligen gett upp. Det märktes inte minst på antalet personer som satt i min soffa för att följa matchen på Söderstadion. Vi blev totalt två stycken, vi brukar vara upp till sex personer. Folk var upptagna för första gången i år, hade de inte gett upp hade de inte varit upptagna, så enkelt är det.
"Stil och klass"
"Lite finare, lite bättre"
Det där har jag alltid klassat som skitsnack från difarna och på väg hem från jobbet inser jag att jag haft rätt. Det är precis samma typ av fjortisar som dricker öl i Bältesspännarparken som det brukar vara från andra lag. Bara tröjfärgen skiljer de åt.
Dave dyker sin vana trogen inte upp förrän precis till matchstart. Jag är inte det minsta nervös, för jag är övertygad om att Dif kommer fixa guldet under kvällen.
"Ulander är skadad" säger jag eftersom Dave inte brukar ha samma nördkoll på truppen.
"Näe? Det var ju lite oväntat" säger Dave och packar upp sin Burger King-påse.
Vi fortsätter spela chockade nån minut till och sen börjar matchen. Jag följer de första fem minuterna med ena ögat på några köttbullar jag tänker äta i första halvlek, de är snart klara. Jag är fortfarande inte det minsta nervös. Vi vänter bara på det definitiva slutet.
"Idag spelar de fanimig som de juniorer de är" säger jag. Hammarby har haft lekstuga första kvarten.
"Jo", säger Dave. Wernbloom köttar och jag skrattar lite åt den unge vilden.
"Fast Wernbloom är bra"
"jo", säger Dave.
Hammarby missar en bra chans och jag zappar snabbt över till Gamla Ullevi. Där missar precis Dif en bra chans. Jag zappar fort tillbaka. Jag vill inte se. Vi vill inte se.
Söders bröder jublar ikapp åt att de håller på och fixa guldet åt sina kusiner. Portospelaren Schlebrügge har gjort sitt enda mål för säsongen, självklart får han en drömträff just mot oss.
"Det kunde man ju ge sig fan på"
"Jo", säger Dave.
Det står fortfarande 0-0 på Gamla Ullevi och Blåvitt börjar komma in i matchen. Alexandersson gör en tvåfotare, passar ut till Sella, får tillbaka bollen och drar upp den i nättaket. Jag skriker rätt ut och plötsligt står vi båda upp och plötsligt kommer den bedrägliga känslan av att det finns en chans trots allt.
"Precis så där spelade ju Sella in till Alex när han avgjorde mot Malmö"
"jo", säger Dave.
"Det är fan kul att chansen fortfarande finns, att man får vara med i guldstriden så länge som möjligt"
"jo", säger Dave.
Vi zappar över till Gamla Ullevi för att följa slutminuten i första halvlek. Fortfarande 0-0. Vi zappar tillbaka och får höra Alex sammanfatta första halvlek hur klockrent som helst.
"Den mannen blir expert på TV efter karriären, annars gör TV-bolagen bort sig"
"Jo" säger Dave.
Jag är förbannat nervös. Två av personerna som borde sitta i min soffa har ringt i början av andra halvlek för att få en rapport och jag har förklarat att Blåvitt fan inte ser bra ut men att så länge det står 0-0 på Gamla Ullevi så måste man ju hoppas. Vi zappar inte över längre. I halvtid fick vi se Jones Kusi Asare pricka stolpen. Vi vill inte se mer.
Tiden går så fort, så fort och så länge det står 1-1 kommer fortfarande några tusen difare fira guldet bara några hundra meter från mig. Fy fan.
"Att de alltid ska dra ut på lidandet. Att det ska vara kört så många gånger och ändå så fixar de till det så att man sitter där och hoppas att kanske, kanske. Kunde inte Dif ha slagit Häcken så man slapp sitta här och lida? Vi har inom ett år blivit trea i allsvenskan, tvåa i cupen och Royal League och nu tvåa i allsvenskan. Jag vill fan vinna något."
"jo", säger Dave.
Vi är bäst. Alex är tammefan bäst i universum. Han skruvlobbnickar in bollen i krysset. Det står fortfarande 0-0 på Gamla Ullevi.
"Står sig det här så kommer sista omgången bli förbannat spännande"
"jo", säger Dave.
Jag ringer upp brorsan som var en av de som ringde i halvlek. Jag beskriver lyriskt vilket snyggt mål Alex gjort.
"fan vad gött, jag kommer kunna se slutet", säger brorsan som snart är framme vid en sportbar efter att ha slutat jobbet nån halvtimme tidigare. Jag ser framför mig hur målet visas på storbildsskärmen på Gamla Ullevi. Jag myser. Och mår illa av nervositet.
"Ska du ha en öl, jag har två i kylen?"
"nja", säger Dave.
"Kom igen för fan, passa på att dricka alkohol medans du fortfarande kan njuta av resultaten"
"ok då", säger Dave.
Det står en halvtom burk öl på Daves plats. Han gick när Samba-Erik gjorde 3-2. Hammarby bytte in friska krafter och vi hade knappt nån att byta in. Jag vill inte vara kvar och höra difarna festa hela natten. Jag ringer en varm famn och beger mig ut i den kalla natten innan difarna börjar ramla in mot stan. Jag sätter på mig MP3-spelaren innan jag öppnar dörren mot gatan. Jag vill inte höra. Strålkastarna över Gamla Ullevi är det första jag ser, jag vänder bort blicken och börjar min promenad bort från smärtans näste.
Och medans Timbuktu försöker lura i mig att det kommer ordna sig till slut förbannar jag varenda liten marginal i hela jävla världen...
/ Zoran
