Samtal med Richard Money
En lugn dag i Spanien satte sig GF ner en stund med AIK:s nye tränare Richard Money. Det blev ett samtal om ledarskap, inspirationskällor och AIK:s försäsong och framtid.
Det är nog många som undrar vem Richard Money är. Var kommer du från och hur har din karriär sett ut?
- Jag föddes i staden Lowerstoft i Suffolk i East Anglia. Jag bodde där under de första 16 åren av mitt liv och gick ut skolan där. När jag var 17 år fick jag chansen att spela med Scunthorpe, en mindre klubb i England, där jag fick möjligheten att utöva min sport som professionell. Därifrån fortsatte jag och spelade för Fulham och Liverpool. Även för Luton och Portsmouth. Sedan avslutade jag min karriär i Scunthorpe.
Vilka är dina finaste minnen som spelare?
- Jag har en guldmedalj hemma från Europacupen som härrör från min tid i Liverpool och jag har en serieseger i division två, det som nu är division ett, från när jag var i Luton. Men mitt finaste minne är helt klart de två åren med Liverpool. Jag spelade i semifinalen i Europacupen på Olympiastadion i München, en match som ingen förväntade sig att vi skulle vinna. Sedan fick jag sitta på bänken i finalen mot Real Madrid, en match vi vann med 1-0. Alan Kennedy gjorde målet.
Hur kom det sig då att du blev tränare?
- När jag i slutet av min karriär spelade i Portsmouth drog jag på mig en svår knäskada. Jag tillbringade 18 månader i rehabilitering, blev skadad igen och till slut när jag väl kom tillbaka kände jag att jag inte klarade av att spela på den nivån. Så fick jag möjligheten att återvända till Scunthorpe där meningen var att jag dels skulle spela men trappa ner och huvudsakligen vara tränare. Men det föll sig så att jag spelade i ytterligare fem år, samtidigt som jag tränade laget. Jag tog min tränarlicens under den tiden och sedan har det bara fortsatt.
- Graham Taylor var manager i Aston Villa och han gav mig möjligheten att jobba med honom som ungdomslagstränare. A-laget gjorde en mycket bra säsong det året och Graham Taylor blev förbundskapten för England. Efter Taylor kom Jozef Venglos och året därpå Ron Atkinson. Så under min tid i Aston Villa jobbade jag med tre mycket komptenta managers och det var mycket lärorikt.
- Jag lämnade Aston Villa därför att Scunthorpe återigen bad mig att bli deras manager. Även det var en viktig erfarenhet. Det är en liten klubb så jag gjorde i princip allt från att vara materielförvaltare till att träna laget till att leta spelare och hålla reda på budgeten.
- Sedan fick jag ett samtal från Nottingham Forest där Frank Clark var manager. Han ville att jag skulle ta hand om de unga proffsen i klubben samt hjälpa honom med A-laget. Vi hade precis tagit steget tillbaka upp i högstaligan oc slutade trea direkt vilket gav oss en biljett ut i Uefacupen. Vi tog oss sedan till kvartsfinalen. Året därpå spelade vi fortfarande i högstaligan och Frank Clark fick erbjudandet att börja jobba hos Manchester City och han bad mig att följa med honom vilket självklart var ett stort steg för mig. Stor klubb med många supportrar som ville bli riktigt stora igen och kunna tävla på lika villkor med Manchester United och alla andra. Det var en bra skola för mig i hur man skötte en fotbollsklubb.
- När jag lämnade Manchester City fick jag möjligheten att åka till Coventry där jag fick en position som var helt ny i England. Min titel var ”Academy Director”, vilken innebar att jag ledde ungdomsverksamheten men även mer än så. Jag var chef för allt i klubben upp till 21 år. Återigen blev det mycket hålla koll på budgeten, organisera scoutingverksamheten. I princip allt förutom att träna A-laget. Men till slut så blev Gordon Strachan, som var manager i klubben, av med sitt jobb och Roland Nilsson utsågs till hans efterträdare och Roland bad mig vara hans assistent. Jag fick organisera coachingen och träningen.
Jag har fått intrycket att en engelsk manager och svensk tränare inte riktigt har samma uppgift. I Sverige har du en person som är ansvarig både för träningen och laguttagningen, medan det i England verkar vara två olika personer. Vad är skillnaderna mellan svensk och engelsk organisation?
- Den engelske managern vill nog ha mer koll på allt som händer i klubben. Självklart är det styrelsen som har koll på finanserna, men det är managern som säger att ”jag vill ha den eller den spelaren”. Här i Sverige är det lite annorlunda. Jag arbetar väldigt nära med Peter Kisfaludy, och det är mer av hans roll. En bra titel på vad jag gör här i Sverige är nog ”team manager”. Jag har hand om laget. Jag har inte hand om hela klubben utan bara laget. Det betyder att jag tränar laget, jag tar ut laget och bestämmer hur vi ska spela.
På vilket sätt skiljer sig din nuvarande roll från de du hade i Nottingham Forest och Manchester City?
- Där så tränade jag laget, men jag tog inte ut laget till matcherna. Det var det managern som gjorde. Managern hade en filosofi om hur vi skulle spela och det var mitt jobb att förmedla det till spelarna. Här är det lite annorlunda. Självklart kommer jag och Peter att ha en idé om hur vi vill spela men det blir jag som tar ut laget. Självklart kommer vi att ha en dialog men i slutändan är det jag som har det mesta av ansvaret för laget och hur vi kommer att spela.
Du har talat om att du jobbade mycket med ungdomarna i dina tidigare klubbar. Hur blir det med den saken i AIK?
- Det kommer att bli så att det blir huvudsakligen Peters jobb. I de allra flesta fallen kommer han att hitta spelarna och sedan be mig att komma och titta på dem. Men jag måste ju i slutändan besluta om vilka som kan komma att passa in i laget.
Jag läste en artikel i Offside från den tiden Roland Nilsson var manager i Coventry och du medverkade i en intervju. Din syn på hur man ska behandla spelare verkade skilja sig rätt rejält från till exempel Gordon Strachans ganska diktatoriska metoder.
- Jag anser att man måste lära sig att se hur man ska behandla varje individ. Det handlar om att hitta vad det är som gör någon arg och hur man istället kan få fram det bästa ur varje person. Det är vad jag tror på. Men samtidigt anser jag att alla inom klubben och speciellt inom laget måste sätta upp regler för hur spelarna ska bete sig både på och utanför planen, och att det är så här du ska spela för laget. Så länge vi har de riktlinjerna tror jag att vi kan klara oss rätt bra. Men varje individ behöver behandlas på sitt sätt.
När man tittar på dina träningar slås man av att man aldrig hör några kritiska ord, möjligen att ”bra gjort, men så här blir det bättre”. Är du alltid lika positiv?
- Nej, självklart får spelarna kritik. Men jag tar det enskilt med den spelaren. Jag anser att träningarna måste präglas av glädje och en positiv anda och mycket uppmuntran för att få ut de mesta av spelarna varje gång.
Samtalet fortsätter här
